Insikter från Yukon Flats

Måndag morgon och dags för den sista förflyttningen. En lång väntan i 6 dagar - det känns som man är skeppsbruten på en öde ö. Vi brukar få meddelande om en ca tid när planet ska anlända men det har blivit något fel på satellit-telefonen. Av någon anledning så kan den inte ta emot SMS längre. Vijay ringde upp Katy (som delar kontor med Carol) för att få besked. Det var Carol som svarade! Katy var inte anträffbar för tillfället och jag fick förmånen och säga några snabba ord till Carol. Det var otroligt skönt att få höra hennes röst. Det hade bara gått 2 veckor här i träskområdet men det kändes som en evighet. Det hann inte sägas mycket men det var värdefulla ord.  Dyrt också men det är ju inte jag som betalar... 12.30 landande ”Beavern” och dockade in mot ön. Vi är det enda team som ska förflyttas den här dagen så det var inte lika stressigt för Rick och det syntes tydligt på bushmanpiloten. Inte samma höga tempo och har inte lika yviga rörelser. Det rödfärgade ansiktet har fått normal ansiktsfärg och Rick talar med ett mycket lugnare tempo. ”- Oh my god! What a swamp area this is here!”  sade Rick “Welcome to hell” svarade jag.  “It must have been very difficult for you guy´s.  I must say you do a hell of job!” tyckte Rick. Tja tänkte jag, jag har ju egentligen bara suttit och slöat nästan hela den här veckan. Men utöver det så gör vi ett väldigt slitsamt arbete. Upp före tuppen och slänga i sig frukost, för att sedan packa ryggsäckarna. En del nätter ligger man sömnlös och fryser i sommar-sovsäckarna. Minusgrader på morgonen och vi är kalla som glasspinnar när vi ska ur säckarna på morgonen…. Senare på dagen är det ibland stekhett med gassande sol, men den senaste tiden har det mest varit kallt och regnigt. Många nätter har vi blivit väckta av björnar som snokar runt campingen. De har oftast avslöjat sig med ett grymtande av en stöt från elstängslet, eller av en kvist som har knäckts. Upp fort som attan med bössan för att skrämma iväg den/dem.  Det är inte lätt att gå tillbaka i tältet och somna om efter det.  Man ligger och lyssnar på alla möjliga ljud, ifall att det är nån mer björn i närheten. Sedan i väg med tunga ryggsäckar i tuff terräng, vadningar över bäckar och åar, dyiga områden så att man sjunker ned till knäna, skumpig mark av tuvor med djupa hål emellan som man får försöka hålla balansen på, myrar, klättra eller krypa under vindfällen, forcera igenom täta ris-skogar av vide, björk, asp, och al, med hjälp av machete…. Igenom björnarnas och myggens paradis för att fylla ryggsäckarna med ännu mera vikt med dyrbara vattenprover och infångade vatteninsekter. Sedan med svett och tårar och med blytunga ryggsäckar tillbaka till tältplatsen igen, genom ris, stockar, myr, bäckar, djuphålor, dy, buskar och mygg. ”- Inte så konstigt att man har gått ned 8 kilo….”. Sedan ska alla prover organiseras och inpackas. För att hålla dem nedkylda stoppar vi proverna i ett hål som vi grävt ned till permafrosten. Två sjöar per vecka ska vi göra,  och sedan förflyttning med ponton-plan till nästa område med nya utmaningar.

Den här gången landade vi på en älv” Birch Creek”, som rinner mellan Yukonfloden och Circle City. I sjöarna här har vattenståndet sjunkit så pass mycket att det inte gick att landa. Så vi fick landa en bra bit bort, vilket innebär längre gångavstånd från vårt nya läger. Fyra sjöar ska inventeras här, och den här gången ska vi vara på samma plats i 2 veckor. Redan första dagen uppstod ett litet dilemma. Den första sjön hade sinat så pass mycket att det har blivit 2 sjöar med 25 meter blötmyr emellan…. Ett omvänt problem jämfört med förra platsen alltså... Vijay tycker förstås att vi ska inventera bägge sjöarna ändå eftersom de ju har blivit två sjöar nu. Men jag och May-Le håller inte med, det är ju bara en flytande myr emellan så egentligen så är det ju samma sjö. Dessutom blir det tufft att hinna med 5 sjöar den här perioden. Vi ringde chefen ”Brad” om råd. ”Just do one lake!” var hans svar.  ”Om sjön har svämmat över så 2 sjöar blivit till 1, så kan ni göra 3 sjöar den här perioden bara, så ska jag försöka få er hem tidigare” förmedlar Brad. Härligt!! Eventuella 5 sjöar blev plötsligt bara 3 och tidigare hemresa! Hihi - det låter helt underbart!

Nu har vi tältplatsen just intill Birch Creek och jag och May-Le gick en upptäckar-vandring längs älvskanten. Plötsligt så hörde vi rörelser och knak i brak i buskaget intill! ”Det är förmodligen en älg” sa May-Le, ”för det luktar boskap”. Det där är banne mig ingen älg tänkte jag, för det luktar ju björn! Jag sa inget för att skrämma henne mer än nödvändigt för björnen blev ju ändå rädd och sprang i väg. Vi fortsatte färden och passerade en bäverhydda. Inne vid en liten vik med grusstrand simmade två trumpetsvanar. Dom låter faktiskt precis som trumpeter, därav namnet. Några Bergands-ungar simmade längs älvkanten, och en stor flock med Canadagäss flög väsnades förbi oss.  Jordsvalor hade byggt sina bon längs älvbrinken, och flög ut och in i sina nästen. De flyger som torpeder igenom luften och fångar mygg. Det var väldigt vackert längs älven, och grönt och frodigt. Men bara 50 meter längre in på land döljer sig en 5 år gammal kol-öken….. Här har en gräsbrand legat och pyrt i marken, så att rotsystemet på träden har blivit så pass mycket förkolnat att de har ramlat omkull. Tusentals stockar och ris och kvistar ligger utspridda, och dessa blir tvungna att klättra över eller balansera på varje morgon när vi ska till våra arbeten, som ett plockepinn i storformat. Ett väldigt märkligt landskap. I strandkanten upptäckte jag färska björnspår. Hm...” Vi kanske ska gå tillbaka till tältplatsen” föreslog May-Le som hade glömt att ta med sig björnsprayen. Bra ide! En stund efter vi var tillbaka till tältplatsen så hörde vi hur det började knaka och braka intill. Där var den - en svartbjörn som höll sig på säkert avstånd. Tittade upp mot oss bara och fortsatte lufsande förbi. Helt odramatiskt, inga motåtgärder behövdes som tur var.

Det är skönt att tälta nära älven som har gett oss fräscht dricksvatten.  Det är nåt helt annat än dom dypölarna vi har bott vid tidigare. Dessutom så luktar det inte dy om en när man har tvättat sig heller. Rena lyxen... Nu har jag ju också tillfället att prova mitt fiskespö som jag har tagit med mig. Rick berättade tidigare att det kan finnas en del fina harrar i älven och nu tänkte jag ut och provfiska.  May-Le och Vijay följde nyfiket med. Jag knöt dit min röda favorit-spinnare. Efter några kast så kom en gädda och högg.  Tror ni inte att den klippte av reven för mig!  Gud förbannat!  Vijay och May-Le bara skrattade och tyckte det var väldigt roligt tydligen... Jag knöt dit en svensk droppe-spinnare istället och sa ”få se nu om jag inte får igen min favorit-spinnare” och de skrattade bara ännu mer.  ”Omöjligt att du får samma fisk att hugga igen”.   ”- Inte när det gäller gädda för dom är helt urkorkade” svarade jag och kastade.  Vid första kastet satt den på kroken igen! Den här gången landade jag den säkert vid älvskanten och två spinnare satt gott fast i munnen på den! Den här gången skrattade vi allihop.  Det blev den andra gången i mitt liv som jag ätit gädda, som jag annars rankar som skräpfisk, men det var inte så tokig ändå. Det fick duga….

Vi har nu fått besked av Brad att vi blir hämtade för hemfärd på fredag  klockan 10.00. 2 dagar tidigare än det var planerat på förhand. Härligt! Men den här gången så blir det ett mindre plan så vi måste ta 2 turer. Det blir flygning till Circle, och sen 4 timmars resa med bil tillbaka till Fairbanks, precis som förra gången. Jag hade hoppats på flyg hela vägen till Fairbanks, men projektet sparar mycket pengar på det här sättet. Det är en vacker färd över fjällen i alla fall. Jag hörde att Vijay språkade med Brad om det i telefonen och sade att han kunde vara den som stannade kvar i vildmarken till sist. Ja, tänkte jag, det är han skyldig oss! Han som på något underligt sätt har lyckats slippa undan nästan allt ansvar med hantering av de ibland halvruttna råttorna, matlagning, filtrering av vatten, disk mm.  Med tanke med råttorna så är det ju han som har det egentliga ansvaret för det arbetet, men det är ju jag och May-Le som har gjort det... Det måste även kännas underbart att när man kommer tillbaka utsliten till tältplatsen efter arbetet och har allt serverat - maten varm och vattnet filtrerat, jobbet med proverna avklarat. Det är bara att sätta sig ned och äta, sedan bara lämna disken åt oss. En gång gjorde jag och May-Le en kupp och väntade med att laga middag bara för att tvinga honom och hjälpa till, och då lagade han bara mat åt sig själv!!!?  Jag är väldigt glad att ha May-Le med som team-medlem, vi har ungefär samma grundvärderingar, och skojar och säger att vi kanske är lite mer normala. ”Om man nu tycker en medelgammal karl som är ute och jagar insekter och råttor i Alaskas inland är normalt…? Det är klart att det tär på umgänget när man har levt så tätt på varandra i flera veckor. Det blir lite irritationer, men trots allt så klarar vi hålla humöret uppe. Alla har vi ju våra egenheter som vi måste försöka utstå. Vi har blivit goda vänner och kommer att hålla kontakten och umgås och hälsa på varandra där vi hamnar runt om i världen.

Björkarna har börjat bli gula och röda nu, och höstluften har kommit. Här i Yukon Flats är det nog bara några veckor kvar till den första snön börja falla. Tungt, tufft, och intensivt har det varit men trots allt har det varit väldigt spännande och inspirerande att få leva ”ett med naturen” i snart nio veckor, och med en paddlings-vecka i Kouyukuk River dessutom. Det har varit otroligt lärorikt och många nyttiga erfarenheter. Jag tänker tillbaka på alla vilda djur som jag har träffar på, alla dessa roliga svartbjörnar som försökte sno åt sig någonting från tältplatsen, vargflocken som sprang på led utefter sjökanten, älgar som betar, hökar, falkar, örnar, ugglor, änder, svanar, och gäss som har flugit eller simmat nära inpå en. Lavskrikor som snattar godsaker från tältplatsen på nätterna, ekorrar som tjattrar och skäller på oss.  Att vakna till vackra fågelsånger, och höra tranorna skria i morgontimmarna, svanar som trumpetar som en orkester. Jag minns när jag satt i gummibåten och såg på när solen steg upp i morgondimman, med sagolikt vackra färger som sprider sig på himmeln. Det här är livet - att bara få sitta och försjunka in i sig själv och betrakta den underbara naturen! Det är inte bara stora saker som väcker min uppmärksamhet.. Jag tänker på när jag låg i bivack i tältet i ca 16 timmar i sträck i det värsta åskovädret jag någonsin har skådat. Mitt i blixtrandet och öronbedövande åsksmällar upptäckte jag en brun spindel som satt på den högra insidan av tältet och väntade på sin fångst. Plötsligt så fastnade det en mygga i spindelns nät. Tro inte spindeln sprang dit på en gång för att fånga den. Nej, den väntade iskallt tills myggan var så trött att den inte orkade streta emot längre. Då tog spindeln sin chans. Jag hade även en svart spindel som bodde på vänstra sidan, men den hade helt annan strategi. Den satt och väntade helt blickstilla. Om det satte sig en mygga intill så sprang den blixtsnabbt och fångade den med sina käftar. Många gånger misslyckades den, men hon fångade några lite då och då. Det här roade jag mig med att kika på under många sömnlösa nätter. Mycket spännande drama. Bättre än tv...  Jag kommer även att tänka på trollsländan som valde att sitta på min axel. Det kändes som att man blev utvald -priviligierad!  Ja, det är precis så det känns! Att ha fått chansen och möjligheten att vara med om detta jätteäventyr. När man tänker tillbaka på allt skulle jag inte tveka en sekund om jag fick chansen att göra det igen. Trots myggjäklarna och bromsterroristerna. Det är egentligen så här jag vill leva. Nära naturen. Nu är jag snart tillbaka till civilisationen och vardagen igen. Tillbaks till Fairbanks, och så småningom om några veckor tillbaks till fosterlandet och dalmasarnas län. Tillbaka till sina vanliga rutiner. Men med mig i bagaget har jag alla dessa otroliga intryck och minnen. I framtiden när det blir för mycket med arbetet och stress hoppas jag att dessa minnen kan påminna mig om att det är viktigt att komma ifrån sin vardagliga stress ibland. Vi måste bli bättre på  att unna oss det. Bara att ta sig till en plats med en avstressad miljö av något slag. Jag och Carol gjorde mycket mer av det förut än under senare år, men nu är det dags att börja återinträda i den rutinen igen. Vad är viktigast? arbetet eller varandra? Det behöver inte vara något märkvärdigt. Bara en avskild plats för att glömma vardagens stress och ha lite tid för varandra en stund och koppla av. Det är bra för både själ och hjärta.

Dagen för avresa från Yukon Flats är nu kommen, och vi tar den sista vandringen till sjö 1-53-3 för att hämta råttfällorna för allra sista gången. Genom 700 meter med fallna träd som vi nu har blivit ganska duktiga att hålla balansen på, sedan igenom en ganska lättvandrad grässtäpp i ytterligare 700 meter innan vi kommer fram till den u-formade sjön. Det är första gången jag vandrar utan ryggsäck, och det känns faktist som man flyger fram i terrängen. En enda råtta fångade vi den sista natten - helt fantastiskt.  Dom sista tre dagarna har jag gjort en kupp och totalvägrat att göra processen med råttorna och Vijay har fått göra dom. Vadå? - jag har gjort det 37 gånger av 40 och jag tycker att det är bra att Vijay får prova på det också. Det är ju han som har ansvaret över det jobbet. Igår när Vijay påtvingat vittjade råttfällorna så hade vi fångat en ”Jumping mice”! Det är andra gången den har påträffats norr om Yukon Flats någonsin. Kul!  Så tillbaka till campingen för att börja packa och torka material i den morgonvarma solen.  Piloten Jim, eller ”do it Jim” som han kallas, kom redan halvtimme tidigare än beräknat. Han fick det smeknamnet för att han alltid får sina jobb gjorda. Där andra piloter vägrar landa är det inga problem för Jim ”do it Jim”. Han är inte så noga att hålla allt i perfekt skick. Det märkte vi när vi skulle hjälpa honom att vända på det skitiga planet. När det gällde Rick så var det ytterst förbjudet att vidröra vingen eller rodren, men Jim sa att det inte gjorde något. När vi hade packat allting för den första turen sa Vijay ”Det är bättre att jag åker först för då kan jag vakta grejorna när jag kommer till Circle”.  Vadå? - skulle inte jag och May-Le klara av det? tänkte jag. Men han verkade vara mycket angelägen att åka först. ”Ja åk du först, spelar ingen roll för mig” svarade jag. Har man lyckats med klara sig undan det mesta av det tråkiga arbetet med råttorna och allting runt omkring lägerplatsen med matlagning och dylikt sedan dag 1 kan han lika gärna ta det lättaste lasset den sista dagen också. Det spelar ingen roll längre. Vi är ju snart hemma i alla fall.  Men jag måste säga att man måste vara ett sorts geni som har lyckats undvika allting, speciellt som gruppledare…. Det tog en timme till så var Jim ”do it Jim” tillbaka igen, och det var vår tur att packa det sista, och sedan iväg mot civilisationen. Inredningen i planet såg ut som i en gammal, mycket sliten 80-tals bil. Jag försökte hålla blickarna så långt fram som möjligt för det kändes väldigt otrevligt att flyga den här gången. Det var riktigt otrevliga kastvindar som tog tag i planet ibland, och häftiga luftgropar så att det pirrade i magen. Det kändes som man vore en humla i storm...  Vi surrade vidare i ca 30 minuter tills vi såg Circle och dunsade ned i Yukonfloden.. Brad och Vijay tog emot oss och vi lastade snabbt av planet, och snabbt in i Brads pick up med våra ryggsäckar och all material. Varmt var det här! Mycket varmare än där vi har till bringat dom sista 2 veckorna. Jag tog av mig jackan och tröjan. Sedan började den 5 timmar långa safari-resan med bil tillbaka till Fairbanks. ” Värst vad solen är varm idag”, sa Brad och öppnade bilrutan. Han envisades med att ha fönstret öppet hela vägen till Fairbanks trots att han har AC i trucken. Jag ångrade att jag  la jackan och tröjan i skuffen. Jag trodde att jag skulle frysa ihjäl. Jag förstod genast den verkliga anledningen…. Vissa i gruppen hade knappt tvättat sig på hela tiden ute i fält….. Nu kanske Brad förstår hur vi andra har haft det... 

Det kändes härligt att vara tillbaka till en av världens fulaste städer. Jag trodde inte att jag skulle sakna Fairbanks så mycket. Allting verkade vara som vanligt. De över-dimensionerade truckarna med vattentankar på flaken, bilar som står på tomgång, de ruckliga halvfärdiga husen, korparna som härjar överallt här. Till slut var vi vid garaget där vi ska packa in all material tills vidare och Carol kom och hämtade mig med vår Ford Explorer. Hon håller en bukett med rosor i handen och hälsar mig välkommem hem! Väl hemma blev det grillning med våra goda grannar, några kalla öl med godis och chips. Vilket härligt varmt välkomnande! Det känns verkligen skönt att vara hemma igen.  Att Sova i en riktig säng, så enkelt det kan vara att bara gå på toaletten... Framför allt är det skönt att vara tillbaks till sin efterlängtade hustru. Nu väntar nya äventyr, först Hawaii, sedan bilresa söderut genom Alaska och Canada, ner mot Seattle och Kalifornien!!

Som robinson på en öde ö

En vecka har gått och det är dags att förflyttas till nästa sjö som ligger på den östra sidan av Yukon Flats. Sovmorgon till klockan åtta och sedvanlig frukost. Det har regnat över helgen men nu har solen börjat glimta till ibland mellan molnen. - Härligt! då kanske vi hinner torka tält och kläder som har blivit blöta, samt sovsäck och handuk mm  som har blivit råa. Men mitt under frukosten så började det förstås att droppa igen. Snabbt som ögat ned med tältet innan det blev blött igen men försent. Bland det värsta jag vet är att packa ned ett blött tält! Det blev en lång väntan på Rick som ska hämta oss den här gången också. Han har ett större plan som har kapacitet att ta mer passagerare och utrustning. Nu när vi ska till den östra sidan av yukon Flats som tar ca 1 timme  att flyga till så är det skönt att kunna ta allting på en sväng. Det är nog inte så kul att vara den som blir lämnad ensam kvar med gevär och packning... Plötsligt så dök Rick upp med ”Beavern” och flög över trädtopparna och våra huvuden och bara försvann.- Hm såg han oss inte? Förmodligen har han bestämt sig att flytta A-team först. Dom ska fortfarande vara kvar på den västra sidan så det är logiskt att han tar dom först. Han ville nog bara tala om att han är på gång och är lite försenad.

       En timme senare började vi höra ett välkänt motorljud som kom närmare och närmare och till slut såg vi Beavern göra en loob runt sjön och en bomullslandning över vatten ytan och dockning mot strandkanten.Vi har till slut lärt oss att packa utrustning och packning precis i den ordning Rick vill ha det. Så vi har lagt allting i fyra olika högar. Mjuk lätt packning, hård lätt packning, tung packning och provtagningar som ska tillbaka till Fairbanks som blir rätt tunga med alla vattenprover som har tagits. Rick blev glad över våran framförhållning. Lastningen i planet gick rekordsnabbt men som vanligt var han nervös över vår övervikt samt  att det var lite bränsle i planet som vanlig,t men det är en medveten åtgärd för att spara vikt. Så Rick sa att vi ska prova först för att se hur planet reagerar  - ”om det inte går så får vi kasta av en person med lite utrustning så får vi ta 2 svängar, men då måste jag tanka i Fort Yukon så det tar 2 extra timmar”. Hm. Jag är ganska säker på att det blir jag som blir lämnad ensam kvar för gruppledaren ”Vijay” måste ju åka med. Om det är så att vi inte kan landa på den sjön som är planerad så är det ju hans ansvar att bestämma vilken sjö som blir andrahands-val. May-Le vågar nog inte stanna ensam, och man lämnar väl inte en kvinna ensam kvar i vildmarken... - man känner sig nog inte så manlig då?  Jag har blivit förberedd på att det kan hända att man blir lämnad ensam i björnmarrkerna, så det är ok för mig. Jag känner mig inte så orolig. Man blir ju lämnad med vapen och sattelit telefon samt mat för några dagar om det skulle ske nåt. Jag informerade Rick vilken del av sjön som är djupast enligt mina djuplodningar. Sjön är formad lite som ett U och Rick tog sig till södra sidan av sjön och tog sats. Tog högerkurvan i full fart, ryckte och skruvade i olika spakar, och i drog ”ratten” upp och ned för att få planet mer i bakvikt så det inte planar så mycket,  och  försökte att få vingarna att ta luft. Jag tittade på pontonerna som det fortfarande sprutade vatten om. Till slut såg jag att vi lyfte från vattenytan och sakta ökade avståndet från sjön och till slut svepte vi över grantopparna. - ”It’s no problem with this machine” sa Rick och klappade stolt på instrumentpanelen.

                                                                                                   

Flygningen var guppig eftersom vi ibland flög under en del regnmoln med kastvindar, men emellanåt så blev det sol och vi kunde skönja vackra färger i landskapet. Efter en halvtimme började det bli lite mer kuperad terräng och då visste jag att vi började närma oss. Jag känner igen landskapet från förra gången. Till slut såg vi sjön och gjorde ett svep över för att rekognoscera bästa sidan för landning. Det blev en skarp u-sväng och en säker landning,  samtidigt som vi tittade efter vilken sida som är lämpligast att ha tältplatsen på - men det är  bara myr överallt. Vi fick syn på en liten skogsdunge på den östra sidan på sjön och vi bestämde oss för det. Rick hade bråttom och formligen slängde ut all material från planet, sade tack och adjö och flög till nästa team för förflyttning. Jag tittade ut över sjön  -Herregud  vilken stor sjö. Det kommer att ta tid och bara göra den här! Men när vi senare tittade på kartan så var det egentligen 3 sjöar som översvämmat till en och det är ju meningen att vi ska göra två sjöar och nästa låg  1.5 kilometer härifrån. Det blir en tuff vandring över et blöta träsk- och myrlandskapet. Det är rena självmordsuppdraget att ens försöka ta sig dit. Vi pratade med Brad i sattelit-telefonen om det, och det blir bara en sjö för oss den här veckan.            Efter ett tag upptäckte vi att vi hade tältplatsen på en ö! Allting runt omkring är en kilometervis guppande myr. Det är omöjligt för May-Le och Vijay att gå runt sjön och göra sina arbeten. Så plan1 blev att jag skulle göra en ordentligt lång  arbetsdag och göra färdigt mitt redan första dagen, så att May-Le kan låna båten för sina fågelstudier, och Vijay kan överta den senare. Efter den första dagen blev jag alltså färdig med mitt arbete och det blev 6 lååånga dagars väntan på nästa flytt. Jag har  ju i alla fall två böcker med mig samt det roliga med råttorna... Jag kan ju även hålla med markservicen men det har jag ju gjort hittils i alla veckor så det blir inget nytt. Det kan ockå vara bra att bygga en landgång över ett vått parti  ut till sjön - så lite pyssel har jag i alla fall.

Efter några dagar började Vijay planera att han ska försöka ta sig till andra sjön i alla fall. Jag personligen tycker att det är för riskabelt. Om det är 50 meter myr så är det ok,  men det är hundratals meter lös flytande myr, och fullt med småtjärnar runt omkring. Jag tycker inte man ska ta för stora risker för några vattenprover och studier. Tja - men vad gör man inte för en fjäder i hatten?...Visst, han tog sig till sjön med 200 meters vadning och ytterligare hundratals meter med flytande myr tills han tog sig till fast mark och det var utan tung packning. - ”Tar vi oss till sjön så ska vi göra den” tycker den omdömmeslösa människan.-Vi har ju redan pratat med Brad om det och han säger ju att det är ok att vi inte tar den! Föresten så sa Brad innan vi åkte -”dont do any stupid, dont walk on the floating mat, dont risk your life for any samples, its not worth that much”! Dessutom ligger sjön utanför arbetsområdet som är 1 km i diameter.  Jag och May-Le har också börjat bli lite trötta på att plocka upp grejor efter virrpannan Vijay, utspritt i skogarna runt omkring: skräp, pennor, markeringstape, plantprover, bestick, matskål, måttband, handskar, termometer, björnspray, solglasögon, och ett headset som vi plockat upp två gånger! Nu har han också slarvat bort GPSen! Den har vi hittat i skogen tidigare men nu är den borta för alltid. Allt detta är vad vi råkat hitta av en slump. Otroligt!  Inte undra på att hans ryggsäck ser fluffigare och fluffigare ut...  Brad berättade att han blev vansinnig förra året och skällde ut en fältarbetare som hade  tappat GPSen....  men han förlät henne för att hon tappade den när hon blev jagad av en björn ” I forgave her just because I am a nice guy”.  När Vijay ringde och beställde matleveransen för nästa transport vågade han inte beställa en ny GPS, utan vi får planera jobben och låna den mellan varandra. Hoppas inte att någon av de två som är kvar går sönder, eller att han tappar en till, för då är det kört! Det är väldigt också väldigt viktigt att vi alltid har walkie talkien med oss och att den är påslagen, samt att vi har reservbatterier. Vijay lämnar alltid sin walkie talkie vid sin ryggsäck där han har sina arbeten, och svarar aldrig på anrop. Vad är det för säkerhetstänkande? Jag har den alltid med mig, men det känns ju lite meningslöst att bränna batterier till ingen nytta eftersom min säkerhetskontakt Vijay inte har sin på.....

I dag fick jag en ny kompis. En stor trollslända flög runt mitt huvud och fångade mygg. Tillslut satte den sig på min axel och vilade. Den satt där länge och tittade på mig och jag tittade tillbaka. Jag lät den sitta där medan jag fortsatte med min vattenfiltrering. Man känner sig lite speciellt utvald för att den ville sitta på just min axel, men till slut så bestämde den sig för att kila vidare och försvann. Det finns mycket färgglada trollsländor runt sjöarna här, i alla regnbågens färger. Under veckan har jag fixat och donat med min utrustning och rengjort decinficerat allting, torkat fuktig utrustining, samt byggt langången till sjön. Vi har fångar 3 råttor i snitt per dag den här veckan, så det blev inte så mycket jobb med det. Solen har varit stekhet så bästa platsen har varit under presseningen som jag har knytit upp i några granar. Saknar helt plötsligt den svenska filmjölken som är frisk och god när det är hett ute. Jag har tvättat alla kläder som jag har bestämt att jag ska ha kvar resterande tiden och sänder resten samt en del material som jag inte behöver tillbaka till Fairbanks, så tjänar vi några extra kilon inför nästa flygning. Inga björn-observationer den här veckan, inte ens ett spår efter dom. Inte så konstigt kanske på den här ön, men vi har i alla fall sett en gigantisk älgko med kalv i gryningen, och tranor som skriar i morgondimman under gryningstimmarna. Här har vi gott om trumpetsvanar, kungsörn, jorduggla, tretåig hackspett, stenfalkar, och massor av änder, samt en varglega ute vid myrkanten vid sjön. Legan verkar inte vara så värst gammal heller med tanke på spillningen vid den -kul! Vi får se vad nästa plats har att erbjuda nästa vecka, där vi ska tillbringa två veckor. Här känner man sig mer som Robinson Cruse med myrsmak...

Ater i Yukon Flats

Da star vi dar igen, jag (Peter), May-Le, och Vijay ska for andra ganger aka till Yukon Flats. En manad till ute i vildmarken. Nar vi tidigare vagde in vara grejer hade vi 70 kg for mycket. Sa vi fick sallra bort mycket av maten som vi hade tagit med oss. Tyvarr sa blev det en hel del gott som forsvann: kott och goda saser, samt den goda kottfarslimpan som Carol hade lagat at mig. Vi har nog sa vi klarar oss i alla fall, men det ar mest ris och pasta, och ganska smaklosa varor. Man vill ju unna sig nagot gott ocksa ibland. Efter att var pilot Rick hade landat pa den lilla pontonplanss-sjon vid Chena Marina efter att ha skjutsat ut ett annat team berattade han att han h ade problem med generatorn pa planet. Sa han var tvungen att fixa lite delar och byta ut den, och det kunde ta nagra timmar. Vi fick aka hem och vanta en stund till.
       Sa smaningom blev det dags for avfard, starten gick bra och Rick gor en skarp hogersvang och det bar ivag norrut over den vackra grona bergiga granskogsterrangen. Efter en halvtimme passerade vi White Mountains som ar en sagolikt vacker bergskedja. Efter det planar terrangen ut och det blir mer vatmarker och vi kunde borja skymta de omraden vi ska arbeta i. Man kan se Yukon River som slingrar sig fram genom tarrengen, och sma sjoar. Vi fick syn pa de tva sjoar vi skulle arbeta med under forsta veckan och de lag valdigt nara varandra. Skont att slippa frakta de tunga ryggsackarna sa langt. Nar vi val hade landat hade vi svart att hitta en bra taltplats. Det ar tatt med ris och buskar. Vi tog oss i land pa kortsidan av den avlanga sjon. Det var tatt med ris overallt och vi fick ta i med hardhanskarna for att rensa en plats at oss. Tur att jag tog med mig den stora "same-kniven" som gar att anvanda som en machete. Rojningen tog sin tid, sa nar vi var klara med taltplatsen och atit middag sa var klockan strax efter 23 - och vi som ska upp om tre timmar for att jobba! Det kommer att bli en tuff dag i morgon....
      Forsta morgonen var kommen, och vi gjorde den sedvanliga frukosten med grot och kaffe. Normalt brukar Vijay och jag gora var "trapline" fardigt innan vi gor vara egna uppdrag, men May-Le maste borja med sin fagelstudie kl 03, eftersom faglarna ar som mest aktiva och ljudliga da. May-Le vill inte ga runt sjon ensam, sa vi maste planera sa att det blir smidigast for oss alla. Vijay tog pa sig uppdraget att ga med henne under forsta rundan. Jag borjade gora mig fardig for mitt jobb, allt gar sa mycket smidigare nu da jag har gjort det har nagra ganger, man vet vad som ska med, och vilken utrustning som ska packas i den lilla baten sa att man lattast ska hitta sakerna nar man behover dem. Det ar inte latt att leta efter grejer i den lilla baten. Nu har jag fatt lite extra uppdrag och ska ta fler vattenprover och lagga fyra mjardar som ska placeras 10 m fran land for att checka om det finns fisk i sjon. Onodigt tycker jag, nu da jag har fiskeutrustningen med mig.  Nar jag lodade djupen i sjon sa ver den 1.7 m som djupast. Det kandes onodigt att kasta imjardarna da, sjon blir ju i stort sett bottenfrusen da den ar sa grund. Den har sjon har det brunaste vatten jag sett hittills, en riktig dypol! Det ser ju inte sa smakfullt eller gott ut atdricka av det har vattnet aven efter vi har filtrerat det. Det har samma farg som urin och smakar pest. For att hamta dricksvatten maste jag ut 25m fran land for att komma forbi omradet med alger och gron soppa som ligger som ett band runt stranden. Jag blandar vattnet med mycket smak- och vitaminpulver for att det ska ga att dricka, men da blir det valdigt sott istallet. I morgon ska jag bara ta nagra vatten prover och vittja mjardarna, efter att jag gatt rundan med May-Le. 
             Nar jag var fardig for dagen och rodde i land blev det dags att hjalpa till med fallorna, och det blev besvarligt pga allt ris och taggiga buskar. GPS'en fick valdigt dalig mottagning inne bland trad och rish-vete. Det var valdigt svart att placera ut fallorna, och vi fick marka u t dem val for att kunna hitta dem igen dagen darpa. Det blev en sen aterkomst till lagret for att ata middag innan det blev sangdags. Nu var det min tur att ga rundan med May-Le. Det var risigt ungerfar halva vagen runt, men sedan kom vi till ett stort falt med gras som var valdigt latt att ta sig over - skont! Vi passerade ocksa ett inlopp dar vi gick over en baverdamm. Inga farska spar efter varken bjorn, varg, elelr alg runt sjon. Det tog oss nastan sex timmar att vandra runt. Vi blev ratt slut efterat. Solen steker pa den har dagen, sa direkt efter snabblunchen stressade vi vidare for att vittja rattfallorna. Man har inte direkt nagon lust att dissikera sura halvruttna rattlik! Dissikeringen ska ske innan de laggs i burkar med alkohol for att alkoholen ska tranga in invartes och doda alla nedbrytnings-bakterier sa att djuret bevaras battre. Vi gav oss in i ris-h-vetet och letade ratt pa de 65 fallorna. Herregud vad manga vi fangade forsta dagen; 21 stycken! Det ar lika manga som vi brukar fanga pa en vecka! Det tog lang tid att ta hand om djuren. De var alla i bra skick forutom den sista. Den var fruktansvard! Ackliga maskar vallde ut ur munnen pa den och den luktade vedervardigt. Jag blev blank i ogonen och sa; den har klarar jag inte av! Vi matte den bara och slangde den i burken med alkohol utan att dissikera den Usch!
      Nasta dag var det dags for nasta sjo som enligt GPS'en ligger 574 m fran lagret. Ris-h-vete halva vagen bara som tur var. Nar jag var fardig med djuplodningen av sjon och kom tillbaks till land markte jag att baten borjade bli lite slak och plufsig, och det borjade valla in vatten i den nar jag skulle kliva ur. Fy vad obehagligt! Tur att jag var vid land. Jag upptackte ett litet hal pa insidan under ventilen. Jag hade ingen lust att ga tillbaka till lagret och laga den, sa jag pumpade upp baten och planerade jobbet i etapper; ut pa sjon for 20 minuters jobb, sedan tillbaks till land och pumpa, osv. Det fungerade utmarkt. Val tillbaks i lagret fixade jag halet, sedan dags for rattcheck igen. 18 st i fallorna denna dag, och tre dagen efter - det tar sig! 
      I morgon ar det sista dagen i det har lagret, och sedan flytt till ostra sidan av Yukon Flats. Vi har inte sett en bjorn under hela denna forsta vecka. Forra gangen vi var pa ostsidan sag vi inte en enda bjorn dar heller. Det var bara i de mittersta omradena som det kryllade av dem. Det kanske blir en lugn period den gangen?  Vi har i alla fall sett en vithovdad orn och en duvhok som flog precis over vara huvuden, samt hundratals ander och gass med sina sota kycklingar, och lom, skrakar, "buffel heads", vigg, grasander, och forstas "camp-robbers" - gra lavskrika, som kommer och fosoker snatta nat fran taltplatsen varje natt. Vi ha ocksa ekorrar som skriker och skranar nar de upptacker var narvaro. Det ska bli spannande att se vad som vantar omkring nasta sjo vid nasta lager!
 

Färden längs kuyokuk River

Äntligen kommer vi iväg! Vi ska åka till Gates of The Arctic National Park, som ligger i fjällkedjan Brooks Range. Resan går med flyg till Bettles från Fairbanks, och sedan med ett  mindre plan upp i vilmarkerna ca 16 mil efter Kuyokuk River till ett ställe som heter Fishless Creek. - Hmm, låter inget vidare tycker jag (Peter) Ska man åka till vilmarken i Alaska åker man väl dit det finns fisk? Sen ska vi åka ned för floden tilbaks till Bettles, för att ta flyget till Fairbanks. Carol har haft tokmycket att göra det senaste 7 månaderna och jobbat minst 13-14 timmar per dag, ibland mer, helger som vardagar och hon har bara tagit ledigt 2 dagar sen vi kom hit. Så nu tyckte vi att en vecka ledigt måste vi väl få ta ut. Man vill väl inte uppleva Alaska över ett år i ett fönsterlöst kontor och sen åka hem till Sverige... Tvärtemot jag som har haft turen att få ett äventyrligt jobb och få uppleva  mycket mer av Alaska. Trots alla björn och mygg problem så är det jättespännande. Men nu ska vi till högre höjder där grizzlyn håller till och dom kan vara mer aggressiva om man överraskar dom, jämfört med svartbjörnen som istället mest är närgången av nyfikenhet - dom är lite mer som ohyfsade hundar. Men vi har motmedel både för björn och mygg med oss: myggspray, björnspray, bössa med Bean bags och slugg, samt elstängsel runt tältplatsen som är väldigt effektivt (som det visade sig i Yukon Flats). Det var många björnar som fick känna på lite elchocker där... 
       
Min gruppmedlem May-Le och hennes pojkvän Sam blir vårt sällskap på paddlingen.  Dom är väldigt organiserade och har stenkoll på allting. Dom hade packat färdigt redan veckan innan vi skulle åka, och själva bestämde oss på lördagen och planet går på måndag morgon..... Vi började packning och inhandling av mat och utrustning, men den stora frågan var det viktigaste av allt  - vilken båt skulle vi köpa?  Ett par veckor tidigare hade vi köpt en ihopfällbar båt, men den gick olyckligtvis inte ta med på planet, så vi blev tvungen att köpa en uppblåsbar gummibåt istället. May-Le och Sam hade hyrt 2 uppblåsbara kajaker som kostade ca 1400 kronor att hyra. Vi hittade istället en gummibåt för 700 kronor som det gick att lasta 1000 kilo i, och med mycket plats för packning, så vi slog till på det. Det är väl bättre att köpa en båt istället för hyra för det priset? Sen när vi läste instruktionerna på båten så var den nog inte riktigt byggd för att rafta efter älvar med forsar där det kan vara mycket vassa stenar och kvistar som lätt kan sticka hål i våran leksaksbåt som är mera gjord att plaska runt i sjöar med ... Vi hade även köpt leksaks-paddlar till den, samt åror till den ihopfällbara båten. Asch, vi får se hur det går - vi har ju renoverings-kit och i värsta fall har vi ju satelittelefonen så får dom väl hämta upp oss med flyg om det går åt skogen. Lite spännande ska det ju vara...Vi var nästan färdiga med all packning redan på lördagkvällen och det var rekord tidigt för oss. Vi har ju ändå lite rutin med vad som behövs tas med i fjällmiljö efter alla år i Abisko, så det gick rätt raskt för oss ”när vi slutligen hade bestämt oss.”
 

        Måndag morgon i kanonväder stod vi på flygplatsen och vägde in packningen för avfärd till Bettles. Man kunde ta med sig 20 kilo per person sen fick man betala ca 5 kronor/kilot extra och det blev 700 kronor i extra avgift. Puh! riktigt så mycket hade vi inte tänkt oss. Vi hade kommit överens med May-Le och Sam om att vi skulle dela på maten ute i fält och dom hade med sig äpplen, apelsiner, kål, morötter, och fruktkonsever som blir rätt dyrt att ha med sig på en sån här resa... Vi är ju vana att ha med torkade grönsaker, frukt, och kött..... Flyget var en liten Cessna som tar ca 10 personer. Det kändes lite udda när man var tvungen att slinka sig igenom all packning innan man lyckades komma fram till säterna. Piloten gick igenom säkerhetsreglerna. Det var mer som rapakalja för han pratade otroligt fort. Flyg resan gick bra halva vägen sen åkte vi in i regngråa moln med mera vind och jag tyckte att det kändes lite olustigt när planet till och med skakade i sidled. Fy fasen jag började få lite stressmage där på Bettles flygplats  i väntan på nästa flyg och det är mycket midre plan som bara tar 3 personer + pilot. Dessutom ska vi in bland fjällen och dålig sikt med ostadiga vindar. Kändes olustigt. 

Först var vi tvungen att prata med parkvaktarn som var stationerad där och gå igenom säkerhet och snabbkurs i ”leave no trace” bestämmelser och lämna in rapport var vi ska och när vi väntas komma tillbaks. ”Where are you guys going?” Up to Fishless Creek svarade vi. Åh ska ni ha guide med?  No, svarade vi. Skogsvaktarn såg väldigt tveksam ut. Han frågade oss igen om vi inte skulle ha guide. No. Och så blev han tyst en stund...sen  undrade han om vi hade vapen, björnspray, hur mycket mat vi hade, kompass, GPS, sattelit telefon, bössa, varma kläder, extra åror, reparationskit, och vad vi hade för båtar med oss... Vi svarade ja på allt, och berättade att vi har en flotte med oss. ”It´s seems you are all set!” tyckte han och  såg lugnad ut, - och tyckte att vi var ovanligt organiserade. Hm, han borde ha frågat vilken kvalite det var på båten tänkte jag... Det kanske blir mer äventyr än vad vi tänkt oss... Parkvakterna hade träffat otroligt mycket okunnigt folk som kommer dit. Han berättade att det var en som frågade vilken tid dom brukade mata björnarna... May-Le och Sam åkte först och vi var tvungna att vänta ytterligare 2 timmar tills piloten kommer tillbaka. Så vi passade på att gå till Bettles Lodge och äta sista lunchen i civilisationen. Väldigt trevligt folk där i bygden som bara har 28 bofasta invånare. Vi läste i en bok vi hittade i resturangen att det var mycket svenskar och skandinaver här i områderna vid guldrushens tid. Många som sålde allt dom ägde för att komma hit till Bettles och leta efter den ädla metallen. Många som det slutade med total fattigdom och misär för, och det var slagsmål om de sista platserna för säsongen på båten tillbaks till civilisationen. Om man inte kom med fick man övervintra. Tufft! Till slut var det vår tur att lasta in packningen i planet.  Lite nervöst och pirrigt var det. Man började fundera på om man hade glömt nåt viktigt, om båten kommer att hålla, räcker maten? Asch det går nog bra, vi har ju fiskespö och bössa i värsta fall, och satellit-telefon om det riktigt skulle knipa, så det känns ju tryggt. 

Vi började närma oss fjällen och Koyukuk River  och det var överväldigande vackert trots molnen som skymde topparna. Jag såg några där nere på floden som hade mini flottar. Ja då tror jag inte att det blir några problem med våran båt tänkte jag och plötsligt så kändes allting bättre. Efter ca 45 minuters flygfärd såg vi May-Le och Sam stå där nere och vänta på oss. Planet gjorde en skarp u-sväng ner mot grusbädden för landning. Nej fy fasen - det går väl inte landa där hann jag tänka, för marken var ganska ojämn. Flyplanet formligen studsade när det tog mark. Den kändes mer som en nödlandning än en säker landning. Ja det var en upplevelse i sig att landa på en ”gravelbar” (grusbädd vid flodstranden) som man har sett så många gånger på något spännande naturprogram från Alaska, och nu får man uppleva det själv! Piloten slängde av våra grejor och lyfte tillbaka till Bettles. Nu är vi långt ute i vilmarken, där försvann sista anknytningen till civilisationen. Nu får vi klara oss på egen hand. May-Le och Sam tyckte att vi borde stanna där för natten. De mest storslagna bergen är ju här och det vore synd och missa dem nu när det mesta var täckta med regntunga moln. Vi kanske skulle få se dem bättre nästa dag där vi stod mitt i själva Gates of the Arctic -de två bergstopparna som är som en öppning in i vildmarken. Så det fick bli så. Vi hittade några gamla björn- och älgspår, och en hel del vargspår nära tältlägret. Så snart allt var fixat och klart blev det ju förstås dags att prova flugspöt. Men det var hemskt mycket vatten i floden efter allt regn, och det var väldigt svårfiskat. Med allt detta vatten efter kan det bli en väldigt intressant tur i morgon, med den helt oprövade båten.....  Jag fiskade en stund och fick några hugg i alla fall, mest småfisk. Till slut fick jag på en större fisk, riktigt stor. Det var svår att få upp den i den starka strömmen, och två meter från land så släppte den! Jag hann se ryggen på den. Attans! tänkte jag. Typiskt! Det hade varit gott med en rejäl bit halstrad fisk över öppen eld. Men det var en väldigt konstig färg på ryggen på fisken och jag funderade ett tag på vad det kunde vara. Carol kom med haspelspöet också och provade några kast. Jag borde ha bytt lina på rullen som var för havsfiske, så den var svårkastat med den där grova linan. Jag hörde hur hon svor över det och vi bytte spö istället och jag kastade några kast bara för att räta ut den besvärliga linan åt henne. Några meter från land såg jag samma typ av fisk hugga på spinnaren. Den var absolut inga svårigheter att landa den fisken med den linan. Det var den absolut vackraste harr jag har sett! Färgglad jätteryggfena och harren var helt blå! Har aldrig sett nånting i närheten. Man tyckte att det var riktigt synd att ta död på en sån vacker fisk. Men den var god i alla fall. Vi halstrade den på kolbädd vid en härlig vildmarkseld på kvällen. Underbart! Det här är livskvalitet! Det blev sovmorgon till klockan tio nästa dag. Vi kom i säng sent, det är ju ljust dygnet runt nu. 

Till frukost tog vi havregrynsgröt och kaffe, innan vi började packa ihop tältplatsen. Sen blev det klurigt att få ner packningen och den stora björnsäkra mattunnan i båten - den vägde bly med alla dessa äpplen, apelsiner, och jättekålhuvud.... Det blir inte så lätt att bära den vid varenda camp. Maten ska förvaras minst 100 meter ifrån tälten för att det ska vara mer björnsäkert.. Det tog oss en stund innan vi kom på en smart lösning på hur vi ska ha packningen i båten. Jag fick sitta på en vattentät packsäck, och Carol fick sitta på en minre ”drybag”, och så björntunnan i mitten. Säcken med tält och liggunderlag fick bli ryggstöd åt Carol. Och så kom vi iväg! Det strömmade väldigt fort. Vi hade väldiga problem med att styra båten i kurvorna, den var ju platt som en pannkaka på undersidan, och ganska lätt....  Redan efter några kurvor var vi ute i strandkanten i massa ris och buskar. Det skrapade skrämmande i gummit. Redan problem efter 5 minuter - hur ska det då gå i ytterligare 6 dagars paddling. Det var som att sitta i ett badkar. May-Le och Sam hade inga problem med att navigera i dom strömlinjeformade kajakerna. Så småningom blev lite lugnare med strömmarna och vi kom på en bra teknik, vi fick helt enkelt ”sladda” båten lite tidigare i kurvorna, och kommunikationen var viktig så att vi inte helt plötsligt paddlade på samma sida. En extra paddling på fel sida så snurrade båten runt. Plötsligt så delade älven på sig vid en fors. Vilken sida ska vi ta? vänster eller höger? Vi tar vänster det ser lugnare ut där! Det var ett fel val av oss och det var alldeles för grunt!. och vi hade ingen chans att byta älvsfåra heller eftersom strömmarna var alldeles för starka för badkaret. Vi hittade en liten fåra mer till vänster som var mer som en bäck och mycket lugnare men grunt, så vi fick hoppa ur och gå med båten. Jösses! Tur att vi har lårhöga vadarstövlar.... Längst ner i forsen gjorde älven en skarp högersväng mot en klippvägg och  lite längre ut var ett stort stenblock! Herregud!  Vi hoppade i båten längre ner och paddlade för livet så att vi inte skulle krocka med klippblocken och det gick galant. Vi blev lite imponerad över våra snygga manövrar med badkaret. Men nu kom nästa tanke. Om två dagar är vi i dom stora forsarna, som är 1.5 kilometer långa. Hur skulle det gå där?... 

            Längs älvstränderna finns det gott om ”gravelbars” som är utmärkta ställen att ha tältplatser på, eller bara stanna still för lunch. På varje ställe vi stannade på fanns det stora spår efter varg, och gigantiska älg spår, men inte så mycket efter björn faktist. Vi såg en ung älgtjur som stod och observerade oss vid en av våra pauser, och undrade vad vi var för typer. En annan älg simmade över älven i dom starka strömmarna! Men strandkanten var för hög på andra sidan, så den kom simmande tillbaka. Vi såg också en bäver som kom simmande uppströms en kväll. Han kämpade och kämpade, men fick ge upp och och åkte med strömmen tillbaka igen. Det hände ett par gånger. Till slut så vilade den helt utmattad vid strandkanten. Vi har aldrig sett nåt liknande, stackars bäver!  Ju längre ned för älven vi kom desto grumligare blev vattnet. Alltfler bäckar och småälvar förde med sig sediment från fjällen ut i floden, och n fjällen och fisket var helt meningslöst. Älven började bli bredare och bredare och mycket mer lugnare vatten. Sagolika vyer överallt.. Det var spännande efter varje kurva för att se vad som väntade där.Nu kunde man bara sitta och slö peta med paddlarna och sitta betrakta allt vackert. På varje plats vi stannade för lunch blev vi tvungna att nästan lasta ur all packning ur båten för att komma åt maten och kokutrustning. Carol pratade mycket om hur gärna hon vill se en björn. Tänk om det skulle komma en där. Och gissa vad som hände. Det kom en björn precis därifrån hon hoppades på. Blixtsnabbt drog Carol fram björnsprayen. Jag som stod vid båten tog genast geväret. Plocka ihop maten snabbt i tunnan beordrade jag Sam genast! När jag tittade upp hade Carol redan börjat med det som stog närmast tunnan. Ingen handlings förlamning där. Jag och Mai le har gått utbildning för sådana här situationer men Mai le och Sam gick undan? Det absolut första man ska göra är att säkra maten. Utan mat ligger vi illa till. Men den här gången var det en ganska ung grizzly som kom till ca 25 meter. När den fick vittring på oss sprang den iväg illa kvickt. Det var det enda björnmötet vi hade den här resan. 

Så kom vi till den dagen som alla har varit lite nervösa för. Forsarna. Vi hade bestämt i förväg att vi skulle stanna till och rekognisera först innan vi försöker paddla oss igenom forsarna. Vi tänkte att i värsta fall får vi dra båten med rep från land. Men när vi kom till den första forsen såg den inte så förskräcklig ut. Vi hade redan passerat liknande forsar tidigare fast mindre. Likadant nästa och nästa. till slut hade vi passerat alla. Det var riktigt kul. Inte alls så dramatiskt som man hade föreställt sig innan. Man var lite rädd att det skulle vara skarpa kurvor och stenigt och mycket klippor men älven som var mycket bredare här var det inga märkvärdigheter. Det viktigaste var att undvika flyt timmer som fastnat i älven som fanns lite här och där. Älven delade sig på många ställen som senare flöt ihop igen längre ned så gjorde vi några felval några gånger och tog den grundare men det var bara att kliva upp och dra båten. Nu i efter hand ska vi vara glada att det var mycket vatten i älven det hade nog varit mer slit och släp om det hade varit lågt vattenstånd. Efter forsarna var det bara lugnt vatten. Vi knöt ihop alla båtar och bara flöt oss ned och njöt medans vi käkade nötter. Nu har vi bara 3.2 mil kvar och det var då inga problem att hinna fram i tid på måndag. Vi har legat på mellan 20-25 kilometer per dag efter ca 6-7 timmars paddling. Men nästa morgon vräkte det ned regn. Kallt och blåsigt. Vi låg länge i tälten och försökte vänta ut det men det ville inte ge sig. Vi packade ihop och tänkte att det är nog lika bra att paddla hela vägen till Bettles idag om vädret fortsätter att vara så här. Men efter ett par timmar sprack molnen upp igen och det blev soligt och varmt igen.Så det blev inte så bråttom hem längre.  En bald eagle flög över älven och avslöjade sitt näste som vi passade på att ta några bilder på. Mycket hökar och ugglor hade vi sett samt för första gången fick vi även se en pilgrimsfalk. Sista dagen när vi började se hus kändes det lite tråkigt. Det kunde lika gärna kunna vara en vecka till. Söndag och imorgon går planet hem till Fairbanks. Men det har varit en fantstisk resa hela vägen från dag 1 och vi vill gärna ta samma tripp en gång till. Om det blir en leksaksbåt då återstår att se.

Regn och myggattacker!!!

Det är midsommarafton. Halv tre på morgonen så kliver vi upp i vanlig ordning. På med hett vatten i gasolköket för morgongröt och snabbkaffe. Marken har blivit väldigt blöt efter allt regnande i veckan och mycket regn har det kommit! Vi bor nu vid en ganska stor sjö ca 1 km i diameter. Hm stor sjö? Oftast har det handlat om sjöar med 300-500 meter i diameter ungefär. Gran är de mest dominerade träden här, småväxta, ca 3-4 meter höga ungefär. Biologiskt kallar man även detta för Taiga-skog. Permafrosten ligger bara på 20 cm djup och över det bara mossa. Tänk er då hur campingplatsen ser ut efter några dagars regnande... Det är som att ligga i en vattensäng i tältet. Allt är fuktigt och blött. Ska man laga mat eller traska runt så sjunker man ner 10-15 cm - och jag som inte trodde jag behövde gummistövlarna när jag har vadarbyxor med mig, men nu när vädret har slagit om blir det väldigt varmt att traska runt i dem. Jag använde läderkängorna ett tag, men blev blöt i skor och strumpor så nu går jag barfota i beachtofflor istället. Fötterna blir ju blöta i alla fall men nu slipper jag hänga upp strumpor på tork hela tiden. 
     
      Nu är jag livvakt åt Mai-Li under 2 dagar av de 3 dagar per sjö som vi arbetar med. Nu när jag har fått lite rutin och framförhållning så går det ganska raskt med mina uppgifter. Det tar bara ca 7-8 timmar att göra mitt jobb, men sen har vi ju den otrevliga uppgiften med att vittja dom äckliga råttfällorna. Dom ska dissekeras och protokollföras med mätning och vägning innan vi lägger dom i en flaska med alkohol. Har det varit varmt en dag så är det inte så roligt jobb när dom börjar lukta... Ibland är dom halvätna också...May-Li har tvärtemot mig bara blivit mer rädd för björn, och det kan man förstå med tanke på vad som hände tidigare - men hon är ännu mer rädd för älg! Dom flesta här är det. Vi reagerade på det när vi just hade flyttat hit, att det var väldigt många varningar för älg. Inga varningar för björnar. Vi har förstått nu att älgarna är mycket mer aggressiva jämnfört med i Sverige. Vi har funderat lite på det och tror att det kan ha att gora med att älgarna har mera predatorer som hotar här.  Det finns en del älgar här runt omkring i också, det såg vi från planet när vi flög hit. Jag kan avslöja att det inte var några miniälgar vi så,g och jag har hittat en del spår som har varit monstruösa! Jag var väldigt nervös innan det här projektet med tanke på björnarna. Man visste inte hur man skulle reagera när man fick närkontakt för första gången: om man skulle få panik och bara springa iväg eller klättra upp i ett träd. Allt det man inte ska göra.  Men jag känner mig tryggare nu när jag har lärt mig hur de små skojarna beter sig. När det gäller svartbjörn i så är de inget annat än ohyfsade hundar. En dag råkade vi stöta på ett björnide och jag såg paniken i May-Li's ögon: -"Let's get out of here!!"  "Well , I think we are probably little late for this is the end of June" sa jag, det är ju inga björnar runt idet då. Men det blev mycket rask takt hem till tältplatsen. Nu har jag för första gången fått se Bald Eagle (Vithövdad örn). Det satt tre stycken och hängde i några grantoppar när vi var på väg inför landning vid en sjö. Vi har senare sett några som skuttar runt och  jagar efter råttor och grodor längs myrkanten runt sjön .Häftigt att se. Vi har nu två sjöar kvar att inventera och vi börjar se slutet på den här perioden. 

            I morgon är det dags för sista sjön före uppehållet och jag känner mig väldigt orolig för uppgiften. Den sjön ligger nära bergen ca 1km från tältplatsen och det är en del vadning i åar samt passager över sly och bottenlösa håligheter i marken. Man börjar bli less att traska runt i guppig mark hela tiden. För att inte tala om den gigantiska flytande myrmattan på sjön! Jag har gjort några våghalsiga passeringar till några sjöar tidigare, men de sjöarna har varit grunda. Ju närmare bergen vi kommit så har sjöarna blivit allt mer tvärdjupa. Jag har ingen lust att ta alltför stora risker för några vattenprover och djupmätningar. 
Vindarna har vänt till nordligt under den sista veckan, det har blivit kallare och regnet har tidvis öst ned. Solen har varit frånvarande några dagar och allt är rått och blött. Man hoppas att vädergudarna ska ge oss sol snart så att vi ska hinna torka allt innan avfärd hemåt. Det känns inte så kul att vara här längre. Kliva upp klockan halvtre, små allt och rått, på med blöta vadare och blöta skor. Slänga i sig en smaklös gröt med snabbkaffe. Alla är sammanbitna och säger inte ett ord. Sen en tuff vandring i blöt mossa i tät granskog med snåriga buskar att slå sig igenom. För att inte tala om myggen från helvetet!!! Fruktansvärt elaka små djävlar. Det är inte så att dom letar ett bra ställe att sticka på utan att dom sätter sig och hugger till direkt. Om vi ändå skulle ha en sån tur att det blir sol, ja då kommer ”stordjävlarna” i stället - Hästbromsen som surrar runt huvudet och retar gallfeber på en. Man kan säga vad man vill om björn och varg men myggjävlar och broms och knott är det ondskefullaste varelserna man kan stöta på!!! Dom går inte att skrämma iväg så lätt... Jag har funderat på vilket snille som har konstruerat tältet. Hur kan man tillverka ett tält som släpper igenom vatten i tältgolvet? Inte så smart! Nu är allt blött och eländigt. Tusen tack! Nu vill jag ha sol! Jag vill hem till min kära hustru!!! Dusch och fräscha kläder! Biff med en iskall öl, kanske 2-3 då... och en riktig säng. Få se nu.... 60 timmar kvar, dt gäller att bita i. Vandringen till den sista sjön gick mer smärtfritt än vi trodde på förhand. Vi chansade och tog en längre sträcka som var mycket mer lätt att gå. Jag hittade även ett ställe på andra sidan sjön där myren inte gick så långt ut på sjön. Så småningom kunde vi också se att molnen började spricka upp på himlen. Skönt. Nu kanske det blir sol, tänkte jag. Men det började blåsa kraftiga vindar istället. Det blev svårt att hålla bäringen med båten som är väldigt vindkänslig. Man ska protokollföra djupen på sjön var tionde meter efter en transekt. När jag skrev upp djupet i protokollet var jag 20 meter utanför bäringen. Paddla tillbaks, och likadant efter nästa. Det blev en väldigt kämpig dag med allt extra paddlande. Väl i lägret ska alla vatten prover och infångade vatteninsekter organsiseras och dubbel-protokollföras så all information om vilken sjö och kordinater var proverna kommer ifrån kan säkerställas. Klart!!!  Imorgon är det bara att slutföra fällorna och så en fågelrunda med Mai-Li. Nästa morgon var det inte ett moln på himlen.  Lite sena var vi och klockan är nu tre på morgonen. Vi ser solen stiga upp i horisonten och börjat värma med sina underbara strålar. Det ligger en trolsk dimma över sjön. Lommen och tranorna ljuder. Sångfåglarna som har varit tysta en längre tid sjunger på nytt.  En ny dag har sin början. Det är verkligen himmel och helvete på sådana här platser. Jag börjar tänka tillbaka allt jag har varit med om det sista veckorna, allt från den hektiska utbildningen, flygresorna, alla dessa björnproblem, vargar, örnar, hökar, ugglor, svanar, oändligt med änder och sångfåglar, soluppgångar och solnedgångar. Att vakna med naturen. Vilka minnen man får bära med sig hem! Jag känner mig verkligen priviligerad som har fåt vara med om detta trots att det är tungt ibland. Det ska bli skönt och komma hem till en riktig dusch nu. Vi har försökt och hålla hygienen och tvättning av kläder, men nu tycker jag att det ändå luktar dy om en efter dy-vattnet i sjön. .   Tyvärr ska vi bara flyga ut till Circle, och sedan blir det 5 timmars resa i bil hem :(    Har man varit en månad ute i fält så känns det inte så roligt att sitta i en bil på en dålig väg i flera timmar. Tack och lov får vi komma hem en dag tidigare än planerat. Skönt! Då hinner vi med Nationaldagen den 4e Juli också, då det är mycket mycket pompa och ståt i USA

       Så har nu dagen kommit för hämtning hem. Allt är blött igen efter några skurar under natten. Om man kan kalla det natt när det är midnattsol, men vi har i alla fall sovmorgon till kl åtta. Solen strålar och jag packar upp allting snabbt och hänger det mesta över tvättlinor och grantoppar så allt ska vara så torrt som möjligt när vi kommer hem. Det var Rick som hämtade oss igen. -"Hello there! I think you guys wanna go home and eat some hamburgers with beers?" "You bet!!" svarade jag snabbt.

"Well its not gonna be any snacks under this flight because its a really short flight. But you can bite on your nails" sade Rick. Ja gissa vad nära Circle vi var - några minuter senare så var vi där. Brad och Kathy stod och väntade på parkeringen vid Yukon river, och D- teamet var redan där. Bara ta ett steg i stadig mark var underbart. "Hey there! It seems we all survived" sa jag. Handslag och glada miner och  häftiga upplevelser utbyttes med varandra. Och Brad hade med sig smörgåsar och öl till allihop, chips och godis, till och med jordgubbar. Vad härligt! Och vilket härligt välkommnande jag fick av Carol när jag äntligen kom hem med blommor och pizza med en iskall öl, mera godis och en whiskey till efterrätt. Att få komma hem var väldigt efterlängtat, med det känns ännu härligare att man själv är det också!

Nya äventyr i Yukon Flats

En vecka har gått och det är nu dags för flytt till nästa sjö. Hoppas den är bättre den första dypölen! Det har varit besvärligt att hämta vatten och tvätta sig ordentligt - på med vadarbyxor och ut till lämpligt djup för att tvätta överkroppen, sedan en hink med vatten för resten. Idag har vi åska i luften och ostadiga vindar, ingen bra flygdag alltså. Planet var planerat att komma 9.15, sa vi steg upp kl 6 för att fixa frukost och packning. Vi var färdiga redan kl 8. Hoppas att den här piloten vågar taxa in närmare mot land bara, det blir väldigt jobbigt att vada och bära all packning till planet. Till slut såg vi planet komma och göra ett svep över sjön, innan det gjorde en skarp sväng och kom in  för landning.  Landningar med pontonplan är helt fantastiska, man märker inte ens när man tar i vattnet, det är som att landa på bomull. "Hello there, how is it going" ropar en välbekant röst. Det är Rick, piloten som flög mig och Carol ut till Dune Lake förra året. Kul! En lång och tanig kille med väderbitet ansikte. Han har den där naturblicken vissa har -"horisont-blicken". Lugn och trygg med mycket erfarenhet, en pilot som sköter sitt plan som en baby. En riktig "bush-pilot".  "It's to shallow to come close to the shore her, do you guys have a boat" frågade Rick. Varför tänkte vi inte på det tidigare? Så dumt! Det är ju bara att ha linor på bägge sidor om båten och dra lasten ut till planet istället för att bära allting! Det gick väldigt smidigt.  Planet blev lite överlastat, så vi fick lämna May Li ensam med lite packning och en bössa. Planen var att flyga mig och Vijay till en större sjö och lämna oss där medan Rick flög vidare. Mina insamlade uppgifter om sjödjup kom till bra nytta vid val av startriktningen då vi skulle iväg, eftersom det krävdes lång sträcka med all packning.  Vijay och jag satt och väntade på att planet skulle återvända. Två kärrhökar flög runt våra huvuden och vi hade ett fågelbo med ägg ganska nära där vi satt. Vi såg jättespår av björn, och spillning förstås, som vi ser överallt här. Vi har nästan bara sett björnar mellan kl. 22 och 03, det verkar som om de heta dagarna gör dem slöare under dagtid. Till sist kom planet tillbaks, och det var dags för nästa start. Kommer planet att kunna stiga med den last vi har? Det gick lyckligtvis bra, men startsträckan var lååång... Det är nog bäst att vi äter mer av maten så att lasten blir lite lättare.... Vi har bara ätit hälften av vecko-ransonen, och nu kommer det ju redan en ny!
        Vi hade ca 45 minuters flygning till den östra sidan av Yukon Flats, och till slut såg vi vår nya L-formade sjö från luften. Landningen var bomullsmjuk som vanligt. Här var sjön lite djupare, och planet kunde docka alldeles invid stranden. Dessutom var den här miljön helt annorlunda, inte så dyigt i och vid sjön som den förra. Skönt att avlastningen kunde gå så smärtfritt. Rick tackade för sig och och stressade iväg för att flytta nästa team till deras nya sjö.  När vi började kika  igenom packningen som Rick lämnat hittade jag ett paket från Carol - jättekul!! Godis från Sverige som Janne och Yasmine hade med sig, Coca Cola och choklad, och svenska tidningar. Rena lyxartiklarna här ute!! Brad hade också skickat en whisky-flaska till, så nu har vi tre stycken! Hur mycket tror han vi dricker på en vecka egentligen? Vi har bara tömt en halv flaska än så länge. Generöst!  Efter att vi satt upp det nya lägret bestämde och Vijay oss för att ta en runda runt sjön. Tanken var att markera ut våra nya punkter och koordinater på sjön för att ha lite försprång dagen efter. När vi gått ungefär halva sträckan så skrämde Vijay upp en vit fågel med platt ansikte -  en fjälluggla!! Fantastiskt!! Lite synd bara att jag inte hann ta en bild på den.  "Såg du fågeln Vijay?" frågade jag. "Vilken fågel?" svarade han. Den flög upp 3 m från honom och han såg den inte! Det har gått ungefär 10 dagar nu, och jag har ännu inte sett honom stanna upp och betrakta naturen. Han är helt koncentrerad på jobbet, synd på ett sätt, tycker jag.
       När vi gått en bit till kom vi till ett brett inlopp till sjön. Vad fasen gör vi nu? ska vi vända? Om vi vadar över har vi bara 10  minuters vandring till lägret.Vi bestämde oss för att vada. Det var riktigt kallt, vatten upp till midjan. Bottnen var stadig att gå på i alla fall. Kläderna torkade rätt fort i den stekheta värmen. Väl tillbaks i lägret var det bums i säng kl. 19,  vi ska ju upp kl 03!!  Vid midnatt skrek May Li:  "Björn"!!!  Jag klev genast upp och kikade ut. Ingen där. "Den var på elstängslet, och sedan såg jag den springa iväg" sade May Li. Ett gott tecken.  Vid vårt förra läger gick ju björnarna direkt och förstörde kökstältet efter att de varit på elstängslet. Det blev bara en björn incident den första nätten, vi kanske kan få lite skön nattsömn på den här platsen - hoppas det i alla fall!  Nästa morgon var det nästan minusgrader på morgonen. Det var riktigt jobbigt att hoppa ur sängen. May Li gav sig iväg på sin fågel-inventeringsrunda och jag började koka mitt morgonkaffe. "Ska du inte ha ditt gevär med dig" frågade jag. "Oops, jag höll visst på att glömma det" svarade May Li och gav sig iväg igen. Himlen var regngrå förutom en liten öppen strimma där solen sken igenom. Det var den enda korta solglimt vi fick den dagen. Efter en halvminut hördes ett skrik! några sekunder gick, och sedan hördes två smällar från May Li´s bössa.  Vi ropade på henne över radion "Are you allright?" Inget svar. Jag kikade mot solen och tyckte jag såg någon rödklädd som stod där. Vi ropade igen "Are you allright May Li?" "Ja, men jag har en björn en meter bort" svarade hon, "och jag blev så förvånad att jag ramlade baklänges.  Den var så nära att jag hade kunna sparka på honom, jag tror jag vill gå tillbaks till lägret nu". Efter ett par minuter var hon tillbaks i lägret och verkade inte alls skärrad. Vi bestämde att jag skulle följa med henne. Jag hade bara några timmars jobb på den här sjön just idag, så jag hade gottom tid. Tror inte att någon björn dyker upp igen om vi är två som kommer. Dessutom tyckte May Li att den bara hade varit nyfiken, eftersom den bara sprallade runt och inte visade några aggressioner.  Vi började gå, och kom förbi där hon mötte björnen. Jag funderade på vad Brad sade under utbildningen "Don't do anything stupid! if you see a bear, dont go there. Wait for a while and try later!" Det vi gjorde var att ladda om bössan och så gick vi dit igen... Om björnen är kvar där så tror jag nog att den är väldigt förbannad med tanke på den behandling han fick av May Li's "bean bags". Det var lugnt hela rundan som tur var. På kvällskvisten då vi hade ätit middag skulle Vijay göra ett snabbjobb på andra sidan sjön, som bara är ca 90 meter bred. Han försvann in i riset, och efter ungefär 15 minuter såg vi en svartbjörn komma vandrande precis från den plaats där Vijay var! "Va, har han inte upptäckt björnen"? Precis när björnen försvann över en liten kulle kom Vijay efter på väg ner. "Såg du inte björnen" ropade vi från andra sidan sjön med varsin whisky i handen. Nästan som värsta underhållningen på TV. "Nix", svarade Vijay, "jag har inte sett någon". Typiskt Vijay, han koncentrerar sig helt på sina växter. På de 10 dagar vi har varit ute nu har vi sett 19 björnar.
      Efter ytterligare dagar var det dags att byta lägerplats igen, eftersom vi var färdiga med sjö nummer 2, som blivit lite förtjusta i under veckan. Det blev lite stressigt när Brad ringde och undrade om vi kunde vara redo för flytt redan på söndag. Jag hörde Vijay prata på satellit-telefonen "Ja det går nog jättebra det" sade han. "Va", tänkte jag. Det innebär att jag måste hinna den sista sjön på bara en dag!! Det kommer att bli lite väl stressigt: 6 olika vatten prover, 8 prover på vatten-insekter som ska läggas i etanol, koordinater ska tas på provtagningspunkter med pH -värde, basiskt värde, temperatur i vatten och luft, inlopp, utlopp, observatioer av grodor och fisk, mm. Normalt tar det två dagar. Hmm, det blir stressigt. Jag packade ner allt kvällen före. Den här sjön låg ca 500 meter bort, och det var en ganska lätt terräng att gå i. När jag hade gått en bit upp så upptäckte jag att jag hade glömt båten ! Hur kunde jag glömma den?! Helt otroligt! Det var bara tt traska tillbaks och hämta den vid lägerplatsen. Det tog väl inte mer än en halvtimme extra, men nu kände jag mig allt mer stressad. Nar jag var färdig med djupmätningen paddlade jag tillbaks till land för att hämta material för plankton-insamling. Då var May Li färdig med sitt jobb, och frågade om jag behövde hjälp med någonting. Ja tack, du kan göra svep med nätet och samla vatteninsekter om du vill". Så jag tog mig tid och instruerade henne hur man skulle göra. "Ja just det, du kan ju ta biler på sjön också från olika riktningar och vinklar också, sade jag. Du kan ta min privata kamera som jag har i fickan".  Hon ville istället använda projektets kamera, så jag sprang iväg och hämtade de. Det flöt på ganska bra den dagen faktiskt, och när jag hade organiserat alla prover så var klockan bara 13. Härligt väder, strålande solsken. Dags för lite klädtvätt och kroppstvätt kanske. sjön är varm nog för bad, men med tanke på alla iglar jag har sett får det räcka med vaskning. Det var helt underbart att äntligen spola av sig och raka sig. Doften av nytvättade kläder kläder! Det kändes otroligt härligt att gå och lägga sig. då fick vi ett sms från Brad - det blir ingen flytt förrän på måndag i alla fall. Attans också, då har vi ju stressat i onödan. Jaja, då får vi en fridag helt plötsligt! Jag låg och funderade och tittade p åen läskig spindel som började väva sitt nät i tältet. Den måste jag ta en bild på! Jag letade överallt efter kameran, men den var helt spårlöst försvunnen. När anvande jag den sist? Visst ja, i den andara sjön där jag stoppade den i jackfickan - som var öppen upptäckte jag.....  Ingen kamera.  Om kameran låg i den fickan så ligger den nu på sjös botten!!! Jag gick tillbaks till sjön nästa morgon och letade överallt, helt borta. Det kändes tungt. Inte så mycket för kameran, men för alla bilder på björn, ugglor hökar, sjöfåglar, och naturbilder. Typiskt att det skulle hända bara för att jag var lite stressad. May Li har i alla fall lovat att dela med sig av sina bilder, som en liten tröst.
      Vi packade och gjorde oss i ordning för nästa flytt. Den lägerplatsen ska vi vara på i två veckor, innan vi får åka hem på tre veckors semester. Vi ska då hinna med fem sjöar på två veckor. Det blir fullt upp och dagarna kommer att gå fort. Det ska bli skönt att komma hem till min kära hustru som jag saknar väldigt mycket under hela det här äventyret. Det är det enda som fattas för att det ska bli fulländat. Det känns lite tråkigt att hon inte får vara med på det här otroliga äventyret, utan istället sitta instängd i ett fönsterlöst kontor hela dagarna. Det var ju det här utelivet som vi drömde om innan vi flyttade hit. Vi får försöka ta en campingtur  när jag kommer hem igen, så vi får smaka på Alaskas naturupplevelser tillsammans. Det längtar jag efter!

Bland björnarna i Yukon Flats

De tio dagarnas utbildning i säkerhet och provtagnings-teknik är över - nu bär det av till vildmarkerna vid Yukon River! Det hela började när Carol's chef kom in till hennes kontor och frågade om jag kunde vara intresserad av att jobba som fält-tekniker?  "Utbildningen startar i morgon kl 8, efter de 10 dagarna blir det 30 dagars fältarbete, 3 veckors betald ledighet, och sedan ytterligare 30 dagar ute i fält". Den person som egentligen skulle ha jobbet råkade ut för en trafikolycka kunde tyvärr inte vara med, men lyckligtvis är hon inte allvarligt skadad.
      Jag tittade på schemat och upptäckte att en det mesta av utbildningen handlade om säkerhet: hjärt- och lungräddning, vattensäkerhet, flygsäkerhet, och inte minst björnsäkerhet!  Vi skulle till ett av de björntätaste områdena i Alaska. Jag kände mig inte helt komfortabel med erbjudandet..... Start redan nästa morgon och sedan upptagen varje dag inklusive helger före avfärd, sedan 30 dagar ute i vildmarken, det innebar ju också att jag missade både Carols födelsedag och vårat storfrämmande från Sverige som vi sett fram emot hela vintern: Janne och Yasmine och deras tre döttrar.  Den natten sov jag dåligt med mardrömmar om björnar.... Nästa morgon besökte jag Brad på hans kontor, och försökte få en känsla för vad det var för typ av jobb jag skulle utföra. Min uppgift skulle vara att ha ansvar för provtagning i sjöar, fånga vatten insekter, kontrollera sjödjup, lägga in data, samt fånga smågnagare i fällor. Vi skulle vara 4 team där ute vid olika sjöar, med 3 personer i varje team: 1 akvatiskt ansvarig, 1 fågelansvarig, samt 1 växtansvarig. Vi skulle flygas ut i pontonplan och jobba på en plats i en vecka, sedan flyttas till nästa ställe, osv. Varje gång piloten kom för att flytta oss skulle vi få nya matleveranser, och kunna lämna de prover som tagits under veckan. Mitt svar till Brad var: "OK, vi säger så här, jag är med på utbildningen idag, men om du hittar någon annan som är mer kvalificerad så tycker jag att du ska ta den personen istället". Precis när jag sagt det så kände jag att jag nog skulle bli lite besviken om han hittade någon annan - tänk vilken unik möjlighet det här är: flyga runt till olika ställen i det vildaste Alaska, och uppleva den riktigt orörd natur. Det här är ju vad många drömmer om att få göra och jag får tom  betalt för det, riktigt bra betalt till och med. Hur många skulle tacka nej till ett sådant tillfälle? Paddla runt i en liten gummibåt i en sjö, loda djup, håva lite insekter, samt samla in lite vatten prover - det måste väl en murare klara av? Jag var lite nervös nästa morgon ifall Brad hade hittat någon annan. Det första han gjorde på morgonen var att titta på mig och säga "You are a lucky man if you can get out of this!" Yes, jag är på väg till Yukon Flats " tänkte jag!!
     Nu har de 10 dagarna gått och utbildningen är färdig. Jag känner att jag har noll koll på situationen, hur kommer detta att bli? Jag har sprungit mellan olika kurser varje dag, och knappt hunnit äta under dagarna. Det mesta har handlat om säkerhet och inte om de uppgifter vi ska utföra! Dessutom var jag tvungen att klara tester i flygsäkerhet och humanitär behandling av djur (med tanke på smågnagarna vi skulle fånga).  Till slut stod jag ändå vid ponton-flygplatsen i väntan på avresa. Känner mig ganska trygg med flygandet nu, det verkar som om min flygrädsla försvann under 24-timmars resan hit till Alaska förra året....  Det ponton-plan jag skulle flyga ut med nu  tog bara ca 750 kg i last, så mitt team flögs ut i 2 turer. May Li och Vijay, som har ansvar för fågelstudier, respektive växter, åkte med första turen, och jag fick vänta några timmar på min tur. Det var skönt att tillbringa de extra timmarna med Carol. Känns lite sorgligt att vi kommer att vara ifrån varandra i 30 dagar, jag saknar henne redan.  När det så var klart för avfärd  vinkade Carol och Brad av oss - nu väntar äventyret!!  "Det kommer att bli lite guppigt och dåligt sikt pga alla skogsbränder överallt runt Fairbanks" sade piloten. Det var verkligen otroligt mycket bränder överallt. Vi flög in i flera svarta brandmoln och det luktade rök i planet. Tänkte på vulkan-utbrottet på Island där de har flygförbud pga aska - det gäller nog inte här  i skogsbränderna.... Jag försökte ta några bilder, mend det blev mest grumligt av all rök...  jag skulle nog ha tagit med mig systemkameran istället, det kanske hade fungerat bättre.
      Landningen på vår första sjö gick bra. May Li och Vijay stod vid stranden och väntade på att hjälpa till att lasta ur planet. "Jag vågar inte taxa in längre mot land, " sade piloten " det är för grunt".  Planet stannade ca 30 meter från stranden, i ca 25 cm djupt vatten. När jag hoppade ner sjönk jag ändå ner till låret i dy - fy tusan vilken dypöl!  Jag tog ett steg, fastnade med benet, slet mig loss, nästa steg likadant, osv. i 30 meter innan jag nådde torra land, en kamp för varje steg. Vi var helt utmattade när vi fått upp allt på land.

     Vijay och May Li hade valt en ganska bra lägerplats, väldigt öppet och med bra sikt. Inte som jag hade föreställt mig med täta buskage där man kunde springa in i björnar  när som helst.... Det gog oss några timmar att få i ordning lägerplatsen. Vi hade elstängsel runt om, och en björnsäker tunna för mat  vid kökstältet en bit bort (som inte var inhägnat). Sovplatser och matplatser måste alltid vara separerade här ute i björnmarkerna. Vid halvsju-tiden på kvällen började det bli dags att gå och lägga sig, May Li börjar inventera fåglar klockan 3 på morgonen, och en av oss andra måste alltid följa med då och hålla utkik efter björnar, så det är lika bra att vi börjar samtidigt alla tre, det är ju ändå fullt dagsljus dygnet runt nu.
      Jag lyckades nog inte somna förrän klockan 22, utan låg och lyssnade på alla ljud. Lite nervöst att ligga i ett tält i ett björnrikt område.  Plötsligt hörjde jag något som tassade utanför lägerplatsen!  - ritsch och skrammel!! Jag tittade ut genom sidofönstret i tältet - en svartbjörn hade tagit sig in i kökstältet!  Jag skrek till Vijay - "Vakna, vi har en björn i kökstältet"  Vi kände oss ganska säkra bakom elstängslet.... Björnen rev och slet i allting, och vi skrek och hojtade för att försöka skrämma bort den, vilket är steg 1 när man har en björn i lägret.... Plötsligt slutaden den riva omkring, och tittade bara på oss med nyfiken blick och upplyfta öron. Sedan fick fnatt och fortsatte förstörelsen, såg ut att har riktigt roligt. " Vi måste nog gå till steg 2: "bean-bags",  sa jag, "innan han förstör gasspisen också".  Det var svårt att få till någon bra träff eftersom han var inne i kökstältet. Till slut såg jag en liten bakdel sticka ut och tog chansen och sköt.  Det tog lågt, men fungerade i alla fall, och björnen lunkade lite motvilligt in i skogen. Bean bags är små påsar med gummikulor i, som man skjuter med hagelgevär. Björnen får då en snärt, och ska bli skrämd och lära sig att människor är otrevliga och bör undvikas.
      Vi gick tillsammans fram till kökstältet alla tre, med bössan i handen. Det kändes nästan som om vi hade hamnat i någon slags krigs-zon. Köksspisen hade dock klarat sig, bordet likaså, och tältet lagade vi med lite silvertape. Så tillbaks till kojs. Det var lite svårt att somna om efter den upplevelsen. Det dröjde bara någon timme så kom nästa björn.... Jag hörde ett tyst tassande utanför tältplatsen, öppnade tältduken och såg en svartbjörn som smög sig mot Vjays tält. Jag försökte viska tyst "Vijay, we've got a bear here".  Inget svar. Sedan såg jag hur det rörde sig i elstängslet, björnen grymtade till och backade några meter så den hade bakdelen mot mig. När jag stack ut huvudet upptäckte den mig "Vi har en björn här" skrek jag på svenska. "What did you just say" fick jag till svar från Vijay. Björnen lutade huvudet på sned med öronen rakt upp, och undrade nog var det här var för några typer, den hade förmodligen aldrig sett en människa förut. "Get up on your feet, we've got a bear here, 4 yards from me" ropade jag. Björnen var alltså knappt  4 meter ifrån mig!  Vi hade kommit överens om tidigare att jag skulle ladda med riktiga skott och Vijay med skrämskott. Den här björnen visade inga aggressioner utan var mer nyfiken. Likaså björnen i tältet som såg ut som den lekte. När Vijay stack ut huvudet igenom tältdörren blev det för mycket för björnen som stack iväg som en projektil till skogen. Ja, inte blev det mycket sömn den natten.
     På morgonen packade vi för avfärd. Den första sjön vi skulle jobba med låg 8-900 m ifrån lägret. Det blev ingen lätt vandring igenom den snåriga skogen. Det lättaste var att följa björnstigarna, men det kändes väldigt kusligt. Vi skrek "Hey Bear" lite titt som tätt för att vi inte skulle överraska någon. Det gick bra i alla fall, vi mötte ingen björn. Men fy vilken tung packning, med all utrustning jag behövde för att göra mitt jobb så var den största ryggsäcken rågad med grejer. Vijay och May Li behövde bara lätt packning. Det första jobbet var att lägga ut råttfällor.
     Nästa natt blev lik den första. Det kom två björnar som vi smaka lite bean bags. Då började vi inse att vi nog inte skulle få så mycket ammunition kvar om vi skulle vara där i en vecka med björnar strömmande in hela tiden. Det blev lite sömn under de nätterna, björnar på besök, stekhett i tältet, men iskallt på morgonen - vilket är speciellt otrevligt när man ska börja jobba klockan 03 och det bara är ett par grader varmt. Stoppa fötterna i kalla vadarbyxor på morgonen är inte alls en skön upplevelse - om det här vädret fortsätter får jag nog problem.... Jag började nästan att ångra mig: ben som värker efter vandringar och fältarbete, slit med tung packning, lite sömn, björnbesök, och dessutom frysa?
      Någon dag senare fick vi se en svartbjörn som höll sig på betryggande avstånd. Jag kände genast igen den nyfikna krabaten från den första natten, men nu tyckte han tydligen att det var bästa att hålla sig undan. Gnagarfällorna för levande fångst av möss, sorkar, och lämlar hade han dock ätit ur allihop, och några var spårlöst borta - sitter nog fast på björnens tunga tänkte jag....  De gnagare vi lyckades fånga i de vanliga råtfällorna skulle tas ur, mätas och vägas innan vi stoppade ner dem i en burk med alkohol. Rätt så otrevligt jobb med tanke på de första dagarnas varma väder.....  Jag hann i alla fall med allt jag skulle göra vid den första sjön, med fällor, vatten prover, mm, mm. Skönt att det gick bra. Nästa sjö ligger precis vid tältplatsen så det blir lite lättare den gången. Vi var ändå tvungna att gå långt för att vittja fällorna, men då behövde vi som tur var inte så mycket packning. Vid slutet av veckan började det spricka upp i molntäcket igen, solen började värma, och myggen vaknade förstås också till liv. Det kändes ändå lite lättare med bättre väder. Precis när jag skulle gå och lägga mig den kvällen fick jag se sju vargar på 200 m avstånd! De sprang västerut längs stranden, coh vände sedan söderut, ner mot Fairbanks långt borta. Vad synd att jag inte fick med den andra kameran! Jag har missat många fina bilder. May Li har i alla fall med sin systemkamera, och har lovat at skcika mig några bilder senare. Ironiskt nog har vi inte lyckats få någon bild på björn ännu - det är ju inte direkt läge att ta en bild när man har dem på några meters avstånd.
        Förutom björn och varg har vi också sett Great Grey owl (Slaguggla), Short Eared owl (Jorduggla), och Northern harrier, (Blå kärrhök), samt tranor och en massa änder och gäss. Vi har skrämt iväg 15 björnar nu, och det har bara gått 6 dagar ännu. Det är mycket kvar att uppleva! Jag börjar känna mig ganska trygg nu då jag har börjat lära mig lite om hur björnarna beter sig, men kommer de in i lägret så är det bean bags som gäller. Vi måste lära dem att de vi människor inte är något man vill ha nära kontakt med. Tycker nog att vi har lyckats bra med det, för de tre sista dagarna har de hållit sig på behörigt avstånd. I morgon ska vi bli hämtade med ponton-plan och åka till nästa lägerplats, så det lär väl bli samma lärdomsvisa för björnarna där.... De andra temen har visst haft problem med ilskna älgar som har jagat ut dem i sjön, och till och med jagat en av fält-teknikerna i gummibåten!. Tur att vi bara har stött på björnar hos oss!!