Insikter från Yukon Flats

Måndag morgon och dags för den sista förflyttningen. En lång väntan i 6 dagar - det känns som man är skeppsbruten på en öde ö. Vi brukar få meddelande om en ca tid när planet ska anlända men det har blivit något fel på satellit-telefonen. Av någon anledning så kan den inte ta emot SMS längre. Vijay ringde upp Katy (som delar kontor med Carol) för att få besked. Det var Carol som svarade! Katy var inte anträffbar för tillfället och jag fick förmånen och säga några snabba ord till Carol. Det var otroligt skönt att få höra hennes röst. Det hade bara gått 2 veckor här i träskområdet men det kändes som en evighet. Det hann inte sägas mycket men det var värdefulla ord.  Dyrt också men det är ju inte jag som betalar... 12.30 landande ”Beavern” och dockade in mot ön. Vi är det enda team som ska förflyttas den här dagen så det var inte lika stressigt för Rick och det syntes tydligt på bushmanpiloten. Inte samma höga tempo och har inte lika yviga rörelser. Det rödfärgade ansiktet har fått normal ansiktsfärg och Rick talar med ett mycket lugnare tempo. ”- Oh my god! What a swamp area this is here!”  sade Rick “Welcome to hell” svarade jag.  “It must have been very difficult for you guy´s.  I must say you do a hell of job!” tyckte Rick. Tja tänkte jag, jag har ju egentligen bara suttit och slöat nästan hela den här veckan. Men utöver det så gör vi ett väldigt slitsamt arbete. Upp före tuppen och slänga i sig frukost, för att sedan packa ryggsäckarna. En del nätter ligger man sömnlös och fryser i sommar-sovsäckarna. Minusgrader på morgonen och vi är kalla som glasspinnar när vi ska ur säckarna på morgonen…. Senare på dagen är det ibland stekhett med gassande sol, men den senaste tiden har det mest varit kallt och regnigt. Många nätter har vi blivit väckta av björnar som snokar runt campingen. De har oftast avslöjat sig med ett grymtande av en stöt från elstängslet, eller av en kvist som har knäckts. Upp fort som attan med bössan för att skrämma iväg den/dem.  Det är inte lätt att gå tillbaka i tältet och somna om efter det.  Man ligger och lyssnar på alla möjliga ljud, ifall att det är nån mer björn i närheten. Sedan i väg med tunga ryggsäckar i tuff terräng, vadningar över bäckar och åar, dyiga områden så att man sjunker ned till knäna, skumpig mark av tuvor med djupa hål emellan som man får försöka hålla balansen på, myrar, klättra eller krypa under vindfällen, forcera igenom täta ris-skogar av vide, björk, asp, och al, med hjälp av machete…. Igenom björnarnas och myggens paradis för att fylla ryggsäckarna med ännu mera vikt med dyrbara vattenprover och infångade vatteninsekter. Sedan med svett och tårar och med blytunga ryggsäckar tillbaka till tältplatsen igen, genom ris, stockar, myr, bäckar, djuphålor, dy, buskar och mygg. ”- Inte så konstigt att man har gått ned 8 kilo….”. Sedan ska alla prover organiseras och inpackas. För att hålla dem nedkylda stoppar vi proverna i ett hål som vi grävt ned till permafrosten. Två sjöar per vecka ska vi göra,  och sedan förflyttning med ponton-plan till nästa område med nya utmaningar.

Den här gången landade vi på en älv” Birch Creek”, som rinner mellan Yukonfloden och Circle City. I sjöarna här har vattenståndet sjunkit så pass mycket att det inte gick att landa. Så vi fick landa en bra bit bort, vilket innebär längre gångavstånd från vårt nya läger. Fyra sjöar ska inventeras här, och den här gången ska vi vara på samma plats i 2 veckor. Redan första dagen uppstod ett litet dilemma. Den första sjön hade sinat så pass mycket att det har blivit 2 sjöar med 25 meter blötmyr emellan…. Ett omvänt problem jämfört med förra platsen alltså... Vijay tycker förstås att vi ska inventera bägge sjöarna ändå eftersom de ju har blivit två sjöar nu. Men jag och May-Le håller inte med, det är ju bara en flytande myr emellan så egentligen så är det ju samma sjö. Dessutom blir det tufft att hinna med 5 sjöar den här perioden. Vi ringde chefen ”Brad” om råd. ”Just do one lake!” var hans svar.  ”Om sjön har svämmat över så 2 sjöar blivit till 1, så kan ni göra 3 sjöar den här perioden bara, så ska jag försöka få er hem tidigare” förmedlar Brad. Härligt!! Eventuella 5 sjöar blev plötsligt bara 3 och tidigare hemresa! Hihi - det låter helt underbart!

Nu har vi tältplatsen just intill Birch Creek och jag och May-Le gick en upptäckar-vandring längs älvskanten. Plötsligt så hörde vi rörelser och knak i brak i buskaget intill! ”Det är förmodligen en älg” sa May-Le, ”för det luktar boskap”. Det där är banne mig ingen älg tänkte jag, för det luktar ju björn! Jag sa inget för att skrämma henne mer än nödvändigt för björnen blev ju ändå rädd och sprang i väg. Vi fortsatte färden och passerade en bäverhydda. Inne vid en liten vik med grusstrand simmade två trumpetsvanar. Dom låter faktiskt precis som trumpeter, därav namnet. Några Bergands-ungar simmade längs älvkanten, och en stor flock med Canadagäss flög väsnades förbi oss.  Jordsvalor hade byggt sina bon längs älvbrinken, och flög ut och in i sina nästen. De flyger som torpeder igenom luften och fångar mygg. Det var väldigt vackert längs älven, och grönt och frodigt. Men bara 50 meter längre in på land döljer sig en 5 år gammal kol-öken….. Här har en gräsbrand legat och pyrt i marken, så att rotsystemet på träden har blivit så pass mycket förkolnat att de har ramlat omkull. Tusentals stockar och ris och kvistar ligger utspridda, och dessa blir tvungna att klättra över eller balansera på varje morgon när vi ska till våra arbeten, som ett plockepinn i storformat. Ett väldigt märkligt landskap. I strandkanten upptäckte jag färska björnspår. Hm...” Vi kanske ska gå tillbaka till tältplatsen” föreslog May-Le som hade glömt att ta med sig björnsprayen. Bra ide! En stund efter vi var tillbaka till tältplatsen så hörde vi hur det började knaka och braka intill. Där var den - en svartbjörn som höll sig på säkert avstånd. Tittade upp mot oss bara och fortsatte lufsande förbi. Helt odramatiskt, inga motåtgärder behövdes som tur var.

Det är skönt att tälta nära älven som har gett oss fräscht dricksvatten.  Det är nåt helt annat än dom dypölarna vi har bott vid tidigare. Dessutom så luktar det inte dy om en när man har tvättat sig heller. Rena lyxen... Nu har jag ju också tillfället att prova mitt fiskespö som jag har tagit med mig. Rick berättade tidigare att det kan finnas en del fina harrar i älven och nu tänkte jag ut och provfiska.  May-Le och Vijay följde nyfiket med. Jag knöt dit min röda favorit-spinnare. Efter några kast så kom en gädda och högg.  Tror ni inte att den klippte av reven för mig!  Gud förbannat!  Vijay och May-Le bara skrattade och tyckte det var väldigt roligt tydligen... Jag knöt dit en svensk droppe-spinnare istället och sa ”få se nu om jag inte får igen min favorit-spinnare” och de skrattade bara ännu mer.  ”Omöjligt att du får samma fisk att hugga igen”.   ”- Inte när det gäller gädda för dom är helt urkorkade” svarade jag och kastade.  Vid första kastet satt den på kroken igen! Den här gången landade jag den säkert vid älvskanten och två spinnare satt gott fast i munnen på den! Den här gången skrattade vi allihop.  Det blev den andra gången i mitt liv som jag ätit gädda, som jag annars rankar som skräpfisk, men det var inte så tokig ändå. Det fick duga….

Vi har nu fått besked av Brad att vi blir hämtade för hemfärd på fredag  klockan 10.00. 2 dagar tidigare än det var planerat på förhand. Härligt! Men den här gången så blir det ett mindre plan så vi måste ta 2 turer. Det blir flygning till Circle, och sen 4 timmars resa med bil tillbaka till Fairbanks, precis som förra gången. Jag hade hoppats på flyg hela vägen till Fairbanks, men projektet sparar mycket pengar på det här sättet. Det är en vacker färd över fjällen i alla fall. Jag hörde att Vijay språkade med Brad om det i telefonen och sade att han kunde vara den som stannade kvar i vildmarken till sist. Ja, tänkte jag, det är han skyldig oss! Han som på något underligt sätt har lyckats slippa undan nästan allt ansvar med hantering av de ibland halvruttna råttorna, matlagning, filtrering av vatten, disk mm.  Med tanke med råttorna så är det ju han som har det egentliga ansvaret för det arbetet, men det är ju jag och May-Le som har gjort det... Det måste även kännas underbart att när man kommer tillbaka utsliten till tältplatsen efter arbetet och har allt serverat - maten varm och vattnet filtrerat, jobbet med proverna avklarat. Det är bara att sätta sig ned och äta, sedan bara lämna disken åt oss. En gång gjorde jag och May-Le en kupp och väntade med att laga middag bara för att tvinga honom och hjälpa till, och då lagade han bara mat åt sig själv!!!?  Jag är väldigt glad att ha May-Le med som team-medlem, vi har ungefär samma grundvärderingar, och skojar och säger att vi kanske är lite mer normala. ”Om man nu tycker en medelgammal karl som är ute och jagar insekter och råttor i Alaskas inland är normalt…? Det är klart att det tär på umgänget när man har levt så tätt på varandra i flera veckor. Det blir lite irritationer, men trots allt så klarar vi hålla humöret uppe. Alla har vi ju våra egenheter som vi måste försöka utstå. Vi har blivit goda vänner och kommer att hålla kontakten och umgås och hälsa på varandra där vi hamnar runt om i världen.

Björkarna har börjat bli gula och röda nu, och höstluften har kommit. Här i Yukon Flats är det nog bara några veckor kvar till den första snön börja falla. Tungt, tufft, och intensivt har det varit men trots allt har det varit väldigt spännande och inspirerande att få leva ”ett med naturen” i snart nio veckor, och med en paddlings-vecka i Kouyukuk River dessutom. Det har varit otroligt lärorikt och många nyttiga erfarenheter. Jag tänker tillbaka på alla vilda djur som jag har träffar på, alla dessa roliga svartbjörnar som försökte sno åt sig någonting från tältplatsen, vargflocken som sprang på led utefter sjökanten, älgar som betar, hökar, falkar, örnar, ugglor, änder, svanar, och gäss som har flugit eller simmat nära inpå en. Lavskrikor som snattar godsaker från tältplatsen på nätterna, ekorrar som tjattrar och skäller på oss.  Att vakna till vackra fågelsånger, och höra tranorna skria i morgontimmarna, svanar som trumpetar som en orkester. Jag minns när jag satt i gummibåten och såg på när solen steg upp i morgondimman, med sagolikt vackra färger som sprider sig på himmeln. Det här är livet - att bara få sitta och försjunka in i sig själv och betrakta den underbara naturen! Det är inte bara stora saker som väcker min uppmärksamhet.. Jag tänker på när jag låg i bivack i tältet i ca 16 timmar i sträck i det värsta åskovädret jag någonsin har skådat. Mitt i blixtrandet och öronbedövande åsksmällar upptäckte jag en brun spindel som satt på den högra insidan av tältet och väntade på sin fångst. Plötsligt så fastnade det en mygga i spindelns nät. Tro inte spindeln sprang dit på en gång för att fånga den. Nej, den väntade iskallt tills myggan var så trött att den inte orkade streta emot längre. Då tog spindeln sin chans. Jag hade även en svart spindel som bodde på vänstra sidan, men den hade helt annan strategi. Den satt och väntade helt blickstilla. Om det satte sig en mygga intill så sprang den blixtsnabbt och fångade den med sina käftar. Många gånger misslyckades den, men hon fångade några lite då och då. Det här roade jag mig med att kika på under många sömnlösa nätter. Mycket spännande drama. Bättre än tv...  Jag kommer även att tänka på trollsländan som valde att sitta på min axel. Det kändes som att man blev utvald -priviligierad!  Ja, det är precis så det känns! Att ha fått chansen och möjligheten att vara med om detta jätteäventyr. När man tänker tillbaka på allt skulle jag inte tveka en sekund om jag fick chansen att göra det igen. Trots myggjäklarna och bromsterroristerna. Det är egentligen så här jag vill leva. Nära naturen. Nu är jag snart tillbaka till civilisationen och vardagen igen. Tillbaks till Fairbanks, och så småningom om några veckor tillbaks till fosterlandet och dalmasarnas län. Tillbaka till sina vanliga rutiner. Men med mig i bagaget har jag alla dessa otroliga intryck och minnen. I framtiden när det blir för mycket med arbetet och stress hoppas jag att dessa minnen kan påminna mig om att det är viktigt att komma ifrån sin vardagliga stress ibland. Vi måste bli bättre på  att unna oss det. Bara att ta sig till en plats med en avstressad miljö av något slag. Jag och Carol gjorde mycket mer av det förut än under senare år, men nu är det dags att börja återinträda i den rutinen igen. Vad är viktigast? arbetet eller varandra? Det behöver inte vara något märkvärdigt. Bara en avskild plats för att glömma vardagens stress och ha lite tid för varandra en stund och koppla av. Det är bra för både själ och hjärta.

Dagen för avresa från Yukon Flats är nu kommen, och vi tar den sista vandringen till sjö 1-53-3 för att hämta råttfällorna för allra sista gången. Genom 700 meter med fallna träd som vi nu har blivit ganska duktiga att hålla balansen på, sedan igenom en ganska lättvandrad grässtäpp i ytterligare 700 meter innan vi kommer fram till den u-formade sjön. Det är första gången jag vandrar utan ryggsäck, och det känns faktist som man flyger fram i terrängen. En enda råtta fångade vi den sista natten - helt fantastiskt.  Dom sista tre dagarna har jag gjort en kupp och totalvägrat att göra processen med råttorna och Vijay har fått göra dom. Vadå? - jag har gjort det 37 gånger av 40 och jag tycker att det är bra att Vijay får prova på det också. Det är ju han som har ansvaret över det jobbet. Igår när Vijay påtvingat vittjade råttfällorna så hade vi fångat en ”Jumping mice”! Det är andra gången den har påträffats norr om Yukon Flats någonsin. Kul!  Så tillbaka till campingen för att börja packa och torka material i den morgonvarma solen.  Piloten Jim, eller ”do it Jim” som han kallas, kom redan halvtimme tidigare än beräknat. Han fick det smeknamnet för att han alltid får sina jobb gjorda. Där andra piloter vägrar landa är det inga problem för Jim ”do it Jim”. Han är inte så noga att hålla allt i perfekt skick. Det märkte vi när vi skulle hjälpa honom att vända på det skitiga planet. När det gällde Rick så var det ytterst förbjudet att vidröra vingen eller rodren, men Jim sa att det inte gjorde något. När vi hade packat allting för den första turen sa Vijay ”Det är bättre att jag åker först för då kan jag vakta grejorna när jag kommer till Circle”.  Vadå? - skulle inte jag och May-Le klara av det? tänkte jag. Men han verkade vara mycket angelägen att åka först. ”Ja åk du först, spelar ingen roll för mig” svarade jag. Har man lyckats med klara sig undan det mesta av det tråkiga arbetet med råttorna och allting runt omkring lägerplatsen med matlagning och dylikt sedan dag 1 kan han lika gärna ta det lättaste lasset den sista dagen också. Det spelar ingen roll längre. Vi är ju snart hemma i alla fall.  Men jag måste säga att man måste vara ett sorts geni som har lyckats undvika allting, speciellt som gruppledare…. Det tog en timme till så var Jim ”do it Jim” tillbaka igen, och det var vår tur att packa det sista, och sedan iväg mot civilisationen. Inredningen i planet såg ut som i en gammal, mycket sliten 80-tals bil. Jag försökte hålla blickarna så långt fram som möjligt för det kändes väldigt otrevligt att flyga den här gången. Det var riktigt otrevliga kastvindar som tog tag i planet ibland, och häftiga luftgropar så att det pirrade i magen. Det kändes som man vore en humla i storm...  Vi surrade vidare i ca 30 minuter tills vi såg Circle och dunsade ned i Yukonfloden.. Brad och Vijay tog emot oss och vi lastade snabbt av planet, och snabbt in i Brads pick up med våra ryggsäckar och all material. Varmt var det här! Mycket varmare än där vi har till bringat dom sista 2 veckorna. Jag tog av mig jackan och tröjan. Sedan började den 5 timmar långa safari-resan med bil tillbaka till Fairbanks. ” Värst vad solen är varm idag”, sa Brad och öppnade bilrutan. Han envisades med att ha fönstret öppet hela vägen till Fairbanks trots att han har AC i trucken. Jag ångrade att jag  la jackan och tröjan i skuffen. Jag trodde att jag skulle frysa ihjäl. Jag förstod genast den verkliga anledningen…. Vissa i gruppen hade knappt tvättat sig på hela tiden ute i fält….. Nu kanske Brad förstår hur vi andra har haft det... 

Det kändes härligt att vara tillbaka till en av världens fulaste städer. Jag trodde inte att jag skulle sakna Fairbanks så mycket. Allting verkade vara som vanligt. De över-dimensionerade truckarna med vattentankar på flaken, bilar som står på tomgång, de ruckliga halvfärdiga husen, korparna som härjar överallt här. Till slut var vi vid garaget där vi ska packa in all material tills vidare och Carol kom och hämtade mig med vår Ford Explorer. Hon håller en bukett med rosor i handen och hälsar mig välkommem hem! Väl hemma blev det grillning med våra goda grannar, några kalla öl med godis och chips. Vilket härligt varmt välkomnande! Det känns verkligen skönt att vara hemma igen.  Att Sova i en riktig säng, så enkelt det kan vara att bara gå på toaletten... Framför allt är det skönt att vara tillbaks till sin efterlängtade hustru. Nu väntar nya äventyr, först Hawaii, sedan bilresa söderut genom Alaska och Canada, ner mot Seattle och Kalifornien!!

Som robinson på en öde ö

En vecka har gått och det är dags att förflyttas till nästa sjö som ligger på den östra sidan av Yukon Flats. Sovmorgon till klockan åtta och sedvanlig frukost. Det har regnat över helgen men nu har solen börjat glimta till ibland mellan molnen. - Härligt! då kanske vi hinner torka tält och kläder som har blivit blöta, samt sovsäck och handuk mm  som har blivit råa. Men mitt under frukosten så började det förstås att droppa igen. Snabbt som ögat ned med tältet innan det blev blött igen men försent. Bland det värsta jag vet är att packa ned ett blött tält! Det blev en lång väntan på Rick som ska hämta oss den här gången också. Han har ett större plan som har kapacitet att ta mer passagerare och utrustning. Nu när vi ska till den östra sidan av yukon Flats som tar ca 1 timme  att flyga till så är det skönt att kunna ta allting på en sväng. Det är nog inte så kul att vara den som blir lämnad ensam kvar med gevär och packning... Plötsligt så dök Rick upp med ”Beavern” och flög över trädtopparna och våra huvuden och bara försvann.- Hm såg han oss inte? Förmodligen har han bestämt sig att flytta A-team först. Dom ska fortfarande vara kvar på den västra sidan så det är logiskt att han tar dom först. Han ville nog bara tala om att han är på gång och är lite försenad.

       En timme senare började vi höra ett välkänt motorljud som kom närmare och närmare och till slut såg vi Beavern göra en loob runt sjön och en bomullslandning över vatten ytan och dockning mot strandkanten.Vi har till slut lärt oss att packa utrustning och packning precis i den ordning Rick vill ha det. Så vi har lagt allting i fyra olika högar. Mjuk lätt packning, hård lätt packning, tung packning och provtagningar som ska tillbaka till Fairbanks som blir rätt tunga med alla vattenprover som har tagits. Rick blev glad över våran framförhållning. Lastningen i planet gick rekordsnabbt men som vanligt var han nervös över vår övervikt samt  att det var lite bränsle i planet som vanlig,t men det är en medveten åtgärd för att spara vikt. Så Rick sa att vi ska prova först för att se hur planet reagerar  - ”om det inte går så får vi kasta av en person med lite utrustning så får vi ta 2 svängar, men då måste jag tanka i Fort Yukon så det tar 2 extra timmar”. Hm. Jag är ganska säker på att det blir jag som blir lämnad ensam kvar för gruppledaren ”Vijay” måste ju åka med. Om det är så att vi inte kan landa på den sjön som är planerad så är det ju hans ansvar att bestämma vilken sjö som blir andrahands-val. May-Le vågar nog inte stanna ensam, och man lämnar väl inte en kvinna ensam kvar i vildmarken... - man känner sig nog inte så manlig då?  Jag har blivit förberedd på att det kan hända att man blir lämnad ensam i björnmarrkerna, så det är ok för mig. Jag känner mig inte så orolig. Man blir ju lämnad med vapen och sattelit telefon samt mat för några dagar om det skulle ske nåt. Jag informerade Rick vilken del av sjön som är djupast enligt mina djuplodningar. Sjön är formad lite som ett U och Rick tog sig till södra sidan av sjön och tog sats. Tog högerkurvan i full fart, ryckte och skruvade i olika spakar, och i drog ”ratten” upp och ned för att få planet mer i bakvikt så det inte planar så mycket,  och  försökte att få vingarna att ta luft. Jag tittade på pontonerna som det fortfarande sprutade vatten om. Till slut såg jag att vi lyfte från vattenytan och sakta ökade avståndet från sjön och till slut svepte vi över grantopparna. - ”It’s no problem with this machine” sa Rick och klappade stolt på instrumentpanelen.

                                                                                                   

Flygningen var guppig eftersom vi ibland flög under en del regnmoln med kastvindar, men emellanåt så blev det sol och vi kunde skönja vackra färger i landskapet. Efter en halvtimme började det bli lite mer kuperad terräng och då visste jag att vi började närma oss. Jag känner igen landskapet från förra gången. Till slut såg vi sjön och gjorde ett svep över för att rekognoscera bästa sidan för landning. Det blev en skarp u-sväng och en säker landning,  samtidigt som vi tittade efter vilken sida som är lämpligast att ha tältplatsen på - men det är  bara myr överallt. Vi fick syn på en liten skogsdunge på den östra sidan på sjön och vi bestämde oss för det. Rick hade bråttom och formligen slängde ut all material från planet, sade tack och adjö och flög till nästa team för förflyttning. Jag tittade ut över sjön  -Herregud  vilken stor sjö. Det kommer att ta tid och bara göra den här! Men när vi senare tittade på kartan så var det egentligen 3 sjöar som översvämmat till en och det är ju meningen att vi ska göra två sjöar och nästa låg  1.5 kilometer härifrån. Det blir en tuff vandring över et blöta träsk- och myrlandskapet. Det är rena självmordsuppdraget att ens försöka ta sig dit. Vi pratade med Brad i sattelit-telefonen om det, och det blir bara en sjö för oss den här veckan.            Efter ett tag upptäckte vi att vi hade tältplatsen på en ö! Allting runt omkring är en kilometervis guppande myr. Det är omöjligt för May-Le och Vijay att gå runt sjön och göra sina arbeten. Så plan1 blev att jag skulle göra en ordentligt lång  arbetsdag och göra färdigt mitt redan första dagen, så att May-Le kan låna båten för sina fågelstudier, och Vijay kan överta den senare. Efter den första dagen blev jag alltså färdig med mitt arbete och det blev 6 lååånga dagars väntan på nästa flytt. Jag har  ju i alla fall två böcker med mig samt det roliga med råttorna... Jag kan ju även hålla med markservicen men det har jag ju gjort hittils i alla veckor så det blir inget nytt. Det kan ockå vara bra att bygga en landgång över ett vått parti  ut till sjön - så lite pyssel har jag i alla fall.

Efter några dagar började Vijay planera att han ska försöka ta sig till andra sjön i alla fall. Jag personligen tycker att det är för riskabelt. Om det är 50 meter myr så är det ok,  men det är hundratals meter lös flytande myr, och fullt med småtjärnar runt omkring. Jag tycker inte man ska ta för stora risker för några vattenprover och studier. Tja - men vad gör man inte för en fjäder i hatten?...Visst, han tog sig till sjön med 200 meters vadning och ytterligare hundratals meter med flytande myr tills han tog sig till fast mark och det var utan tung packning. - ”Tar vi oss till sjön så ska vi göra den” tycker den omdömmeslösa människan.-Vi har ju redan pratat med Brad om det och han säger ju att det är ok att vi inte tar den! Föresten så sa Brad innan vi åkte -”dont do any stupid, dont walk on the floating mat, dont risk your life for any samples, its not worth that much”! Dessutom ligger sjön utanför arbetsområdet som är 1 km i diameter.  Jag och May-Le har också börjat bli lite trötta på att plocka upp grejor efter virrpannan Vijay, utspritt i skogarna runt omkring: skräp, pennor, markeringstape, plantprover, bestick, matskål, måttband, handskar, termometer, björnspray, solglasögon, och ett headset som vi plockat upp två gånger! Nu har han också slarvat bort GPSen! Den har vi hittat i skogen tidigare men nu är den borta för alltid. Allt detta är vad vi råkat hitta av en slump. Otroligt!  Inte undra på att hans ryggsäck ser fluffigare och fluffigare ut...  Brad berättade att han blev vansinnig förra året och skällde ut en fältarbetare som hade  tappat GPSen....  men han förlät henne för att hon tappade den när hon blev jagad av en björn ” I forgave her just because I am a nice guy”.  När Vijay ringde och beställde matleveransen för nästa transport vågade han inte beställa en ny GPS, utan vi får planera jobben och låna den mellan varandra. Hoppas inte att någon av de två som är kvar går sönder, eller att han tappar en till, för då är det kört! Det är väldigt också väldigt viktigt att vi alltid har walkie talkien med oss och att den är påslagen, samt att vi har reservbatterier. Vijay lämnar alltid sin walkie talkie vid sin ryggsäck där han har sina arbeten, och svarar aldrig på anrop. Vad är det för säkerhetstänkande? Jag har den alltid med mig, men det känns ju lite meningslöst att bränna batterier till ingen nytta eftersom min säkerhetskontakt Vijay inte har sin på.....

I dag fick jag en ny kompis. En stor trollslända flög runt mitt huvud och fångade mygg. Tillslut satte den sig på min axel och vilade. Den satt där länge och tittade på mig och jag tittade tillbaka. Jag lät den sitta där medan jag fortsatte med min vattenfiltrering. Man känner sig lite speciellt utvald för att den ville sitta på just min axel, men till slut så bestämde den sig för att kila vidare och försvann. Det finns mycket färgglada trollsländor runt sjöarna här, i alla regnbågens färger. Under veckan har jag fixat och donat med min utrustning och rengjort decinficerat allting, torkat fuktig utrustining, samt byggt langången till sjön. Vi har fångar 3 råttor i snitt per dag den här veckan, så det blev inte så mycket jobb med det. Solen har varit stekhet så bästa platsen har varit under presseningen som jag har knytit upp i några granar. Saknar helt plötsligt den svenska filmjölken som är frisk och god när det är hett ute. Jag har tvättat alla kläder som jag har bestämt att jag ska ha kvar resterande tiden och sänder resten samt en del material som jag inte behöver tillbaka till Fairbanks, så tjänar vi några extra kilon inför nästa flygning. Inga björn-observationer den här veckan, inte ens ett spår efter dom. Inte så konstigt kanske på den här ön, men vi har i alla fall sett en gigantisk älgko med kalv i gryningen, och tranor som skriar i morgondimman under gryningstimmarna. Här har vi gott om trumpetsvanar, kungsörn, jorduggla, tretåig hackspett, stenfalkar, och massor av änder, samt en varglega ute vid myrkanten vid sjön. Legan verkar inte vara så värst gammal heller med tanke på spillningen vid den -kul! Vi får se vad nästa plats har att erbjuda nästa vecka, där vi ska tillbringa två veckor. Här känner man sig mer som Robinson Cruse med myrsmak...

Ater i Yukon Flats

Da star vi dar igen, jag (Peter), May-Le, och Vijay ska for andra ganger aka till Yukon Flats. En manad till ute i vildmarken. Nar vi tidigare vagde in vara grejer hade vi 70 kg for mycket. Sa vi fick sallra bort mycket av maten som vi hade tagit med oss. Tyvarr sa blev det en hel del gott som forsvann: kott och goda saser, samt den goda kottfarslimpan som Carol hade lagat at mig. Vi har nog sa vi klarar oss i alla fall, men det ar mest ris och pasta, och ganska smaklosa varor. Man vill ju unna sig nagot gott ocksa ibland. Efter att var pilot Rick hade landat pa den lilla pontonplanss-sjon vid Chena Marina efter att ha skjutsat ut ett annat team berattade han att han h ade problem med generatorn pa planet. Sa han var tvungen att fixa lite delar och byta ut den, och det kunde ta nagra timmar. Vi fick aka hem och vanta en stund till.
       Sa smaningom blev det dags for avfard, starten gick bra och Rick gor en skarp hogersvang och det bar ivag norrut over den vackra grona bergiga granskogsterrangen. Efter en halvtimme passerade vi White Mountains som ar en sagolikt vacker bergskedja. Efter det planar terrangen ut och det blir mer vatmarker och vi kunde borja skymta de omraden vi ska arbeta i. Man kan se Yukon River som slingrar sig fram genom tarrengen, och sma sjoar. Vi fick syn pa de tva sjoar vi skulle arbeta med under forsta veckan och de lag valdigt nara varandra. Skont att slippa frakta de tunga ryggsackarna sa langt. Nar vi val hade landat hade vi svart att hitta en bra taltplats. Det ar tatt med ris och buskar. Vi tog oss i land pa kortsidan av den avlanga sjon. Det var tatt med ris overallt och vi fick ta i med hardhanskarna for att rensa en plats at oss. Tur att jag tog med mig den stora "same-kniven" som gar att anvanda som en machete. Rojningen tog sin tid, sa nar vi var klara med taltplatsen och atit middag sa var klockan strax efter 23 - och vi som ska upp om tre timmar for att jobba! Det kommer att bli en tuff dag i morgon....
      Forsta morgonen var kommen, och vi gjorde den sedvanliga frukosten med grot och kaffe. Normalt brukar Vijay och jag gora var "trapline" fardigt innan vi gor vara egna uppdrag, men May-Le maste borja med sin fagelstudie kl 03, eftersom faglarna ar som mest aktiva och ljudliga da. May-Le vill inte ga runt sjon ensam, sa vi maste planera sa att det blir smidigast for oss alla. Vijay tog pa sig uppdraget att ga med henne under forsta rundan. Jag borjade gora mig fardig for mitt jobb, allt gar sa mycket smidigare nu da jag har gjort det har nagra ganger, man vet vad som ska med, och vilken utrustning som ska packas i den lilla baten sa att man lattast ska hitta sakerna nar man behover dem. Det ar inte latt att leta efter grejer i den lilla baten. Nu har jag fatt lite extra uppdrag och ska ta fler vattenprover och lagga fyra mjardar som ska placeras 10 m fran land for att checka om det finns fisk i sjon. Onodigt tycker jag, nu da jag har fiskeutrustningen med mig.  Nar jag lodade djupen i sjon sa ver den 1.7 m som djupast. Det kandes onodigt att kasta imjardarna da, sjon blir ju i stort sett bottenfrusen da den ar sa grund. Den har sjon har det brunaste vatten jag sett hittills, en riktig dypol! Det ser ju inte sa smakfullt eller gott ut atdricka av det har vattnet aven efter vi har filtrerat det. Det har samma farg som urin och smakar pest. For att hamta dricksvatten maste jag ut 25m fran land for att komma forbi omradet med alger och gron soppa som ligger som ett band runt stranden. Jag blandar vattnet med mycket smak- och vitaminpulver for att det ska ga att dricka, men da blir det valdigt sott istallet. I morgon ska jag bara ta nagra vatten prover och vittja mjardarna, efter att jag gatt rundan med May-Le. 
             Nar jag var fardig for dagen och rodde i land blev det dags att hjalpa till med fallorna, och det blev besvarligt pga allt ris och taggiga buskar. GPS'en fick valdigt dalig mottagning inne bland trad och rish-vete. Det var valdigt svart att placera ut fallorna, och vi fick marka u t dem val for att kunna hitta dem igen dagen darpa. Det blev en sen aterkomst till lagret for att ata middag innan det blev sangdags. Nu var det min tur att ga rundan med May-Le. Det var risigt ungerfar halva vagen runt, men sedan kom vi till ett stort falt med gras som var valdigt latt att ta sig over - skont! Vi passerade ocksa ett inlopp dar vi gick over en baverdamm. Inga farska spar efter varken bjorn, varg, elelr alg runt sjon. Det tog oss nastan sex timmar att vandra runt. Vi blev ratt slut efterat. Solen steker pa den har dagen, sa direkt efter snabblunchen stressade vi vidare for att vittja rattfallorna. Man har inte direkt nagon lust att dissikera sura halvruttna rattlik! Dissikeringen ska ske innan de laggs i burkar med alkohol for att alkoholen ska tranga in invartes och doda alla nedbrytnings-bakterier sa att djuret bevaras battre. Vi gav oss in i ris-h-vetet och letade ratt pa de 65 fallorna. Herregud vad manga vi fangade forsta dagen; 21 stycken! Det ar lika manga som vi brukar fanga pa en vecka! Det tog lang tid att ta hand om djuren. De var alla i bra skick forutom den sista. Den var fruktansvard! Ackliga maskar vallde ut ur munnen pa den och den luktade vedervardigt. Jag blev blank i ogonen och sa; den har klarar jag inte av! Vi matte den bara och slangde den i burken med alkohol utan att dissikera den Usch!
      Nasta dag var det dags for nasta sjo som enligt GPS'en ligger 574 m fran lagret. Ris-h-vete halva vagen bara som tur var. Nar jag var fardig med djuplodningen av sjon och kom tillbaks till land markte jag att baten borjade bli lite slak och plufsig, och det borjade valla in vatten i den nar jag skulle kliva ur. Fy vad obehagligt! Tur att jag var vid land. Jag upptackte ett litet hal pa insidan under ventilen. Jag hade ingen lust att ga tillbaka till lagret och laga den, sa jag pumpade upp baten och planerade jobbet i etapper; ut pa sjon for 20 minuters jobb, sedan tillbaks till land och pumpa, osv. Det fungerade utmarkt. Val tillbaks i lagret fixade jag halet, sedan dags for rattcheck igen. 18 st i fallorna denna dag, och tre dagen efter - det tar sig! 
      I morgon ar det sista dagen i det har lagret, och sedan flytt till ostra sidan av Yukon Flats. Vi har inte sett en bjorn under hela denna forsta vecka. Forra gangen vi var pa ostsidan sag vi inte en enda bjorn dar heller. Det var bara i de mittersta omradena som det kryllade av dem. Det kanske blir en lugn period den gangen?  Vi har i alla fall sett en vithovdad orn och en duvhok som flog precis over vara huvuden, samt hundratals ander och gass med sina sota kycklingar, och lom, skrakar, "buffel heads", vigg, grasander, och forstas "camp-robbers" - gra lavskrika, som kommer och fosoker snatta nat fran taltplatsen varje natt. Vi ha ocksa ekorrar som skriker och skranar nar de upptacker var narvaro. Det ska bli spannande att se vad som vantar omkring nasta sjo vid nasta lager!