Färden längs kuyokuk River

Äntligen kommer vi iväg! Vi ska åka till Gates of The Arctic National Park, som ligger i fjällkedjan Brooks Range. Resan går med flyg till Bettles från Fairbanks, och sedan med ett  mindre plan upp i vilmarkerna ca 16 mil efter Kuyokuk River till ett ställe som heter Fishless Creek. - Hmm, låter inget vidare tycker jag (Peter) Ska man åka till vilmarken i Alaska åker man väl dit det finns fisk? Sen ska vi åka ned för floden tilbaks till Bettles, för att ta flyget till Fairbanks. Carol har haft tokmycket att göra det senaste 7 månaderna och jobbat minst 13-14 timmar per dag, ibland mer, helger som vardagar och hon har bara tagit ledigt 2 dagar sen vi kom hit. Så nu tyckte vi att en vecka ledigt måste vi väl få ta ut. Man vill väl inte uppleva Alaska över ett år i ett fönsterlöst kontor och sen åka hem till Sverige... Tvärtemot jag som har haft turen att få ett äventyrligt jobb och få uppleva  mycket mer av Alaska. Trots alla björn och mygg problem så är det jättespännande. Men nu ska vi till högre höjder där grizzlyn håller till och dom kan vara mer aggressiva om man överraskar dom, jämfört med svartbjörnen som istället mest är närgången av nyfikenhet - dom är lite mer som ohyfsade hundar. Men vi har motmedel både för björn och mygg med oss: myggspray, björnspray, bössa med Bean bags och slugg, samt elstängsel runt tältplatsen som är väldigt effektivt (som det visade sig i Yukon Flats). Det var många björnar som fick känna på lite elchocker där... 
       
Min gruppmedlem May-Le och hennes pojkvän Sam blir vårt sällskap på paddlingen.  Dom är väldigt organiserade och har stenkoll på allting. Dom hade packat färdigt redan veckan innan vi skulle åka, och själva bestämde oss på lördagen och planet går på måndag morgon..... Vi började packning och inhandling av mat och utrustning, men den stora frågan var det viktigaste av allt  - vilken båt skulle vi köpa?  Ett par veckor tidigare hade vi köpt en ihopfällbar båt, men den gick olyckligtvis inte ta med på planet, så vi blev tvungen att köpa en uppblåsbar gummibåt istället. May-Le och Sam hade hyrt 2 uppblåsbara kajaker som kostade ca 1400 kronor att hyra. Vi hittade istället en gummibåt för 700 kronor som det gick att lasta 1000 kilo i, och med mycket plats för packning, så vi slog till på det. Det är väl bättre att köpa en båt istället för hyra för det priset? Sen när vi läste instruktionerna på båten så var den nog inte riktigt byggd för att rafta efter älvar med forsar där det kan vara mycket vassa stenar och kvistar som lätt kan sticka hål i våran leksaksbåt som är mera gjord att plaska runt i sjöar med ... Vi hade även köpt leksaks-paddlar till den, samt åror till den ihopfällbara båten. Asch, vi får se hur det går - vi har ju renoverings-kit och i värsta fall har vi ju satelittelefonen så får dom väl hämta upp oss med flyg om det går åt skogen. Lite spännande ska det ju vara...Vi var nästan färdiga med all packning redan på lördagkvällen och det var rekord tidigt för oss. Vi har ju ändå lite rutin med vad som behövs tas med i fjällmiljö efter alla år i Abisko, så det gick rätt raskt för oss ”när vi slutligen hade bestämt oss.”
 

        Måndag morgon i kanonväder stod vi på flygplatsen och vägde in packningen för avfärd till Bettles. Man kunde ta med sig 20 kilo per person sen fick man betala ca 5 kronor/kilot extra och det blev 700 kronor i extra avgift. Puh! riktigt så mycket hade vi inte tänkt oss. Vi hade kommit överens med May-Le och Sam om att vi skulle dela på maten ute i fält och dom hade med sig äpplen, apelsiner, kål, morötter, och fruktkonsever som blir rätt dyrt att ha med sig på en sån här resa... Vi är ju vana att ha med torkade grönsaker, frukt, och kött..... Flyget var en liten Cessna som tar ca 10 personer. Det kändes lite udda när man var tvungen att slinka sig igenom all packning innan man lyckades komma fram till säterna. Piloten gick igenom säkerhetsreglerna. Det var mer som rapakalja för han pratade otroligt fort. Flyg resan gick bra halva vägen sen åkte vi in i regngråa moln med mera vind och jag tyckte att det kändes lite olustigt när planet till och med skakade i sidled. Fy fasen jag började få lite stressmage där på Bettles flygplats  i väntan på nästa flyg och det är mycket midre plan som bara tar 3 personer + pilot. Dessutom ska vi in bland fjällen och dålig sikt med ostadiga vindar. Kändes olustigt. 

Först var vi tvungen att prata med parkvaktarn som var stationerad där och gå igenom säkerhet och snabbkurs i ”leave no trace” bestämmelser och lämna in rapport var vi ska och när vi väntas komma tillbaks. ”Where are you guys going?” Up to Fishless Creek svarade vi. Åh ska ni ha guide med?  No, svarade vi. Skogsvaktarn såg väldigt tveksam ut. Han frågade oss igen om vi inte skulle ha guide. No. Och så blev han tyst en stund...sen  undrade han om vi hade vapen, björnspray, hur mycket mat vi hade, kompass, GPS, sattelit telefon, bössa, varma kläder, extra åror, reparationskit, och vad vi hade för båtar med oss... Vi svarade ja på allt, och berättade att vi har en flotte med oss. ”It´s seems you are all set!” tyckte han och  såg lugnad ut, - och tyckte att vi var ovanligt organiserade. Hm, han borde ha frågat vilken kvalite det var på båten tänkte jag... Det kanske blir mer äventyr än vad vi tänkt oss... Parkvakterna hade träffat otroligt mycket okunnigt folk som kommer dit. Han berättade att det var en som frågade vilken tid dom brukade mata björnarna... May-Le och Sam åkte först och vi var tvungna att vänta ytterligare 2 timmar tills piloten kommer tillbaka. Så vi passade på att gå till Bettles Lodge och äta sista lunchen i civilisationen. Väldigt trevligt folk där i bygden som bara har 28 bofasta invånare. Vi läste i en bok vi hittade i resturangen att det var mycket svenskar och skandinaver här i områderna vid guldrushens tid. Många som sålde allt dom ägde för att komma hit till Bettles och leta efter den ädla metallen. Många som det slutade med total fattigdom och misär för, och det var slagsmål om de sista platserna för säsongen på båten tillbaks till civilisationen. Om man inte kom med fick man övervintra. Tufft! Till slut var det vår tur att lasta in packningen i planet.  Lite nervöst och pirrigt var det. Man började fundera på om man hade glömt nåt viktigt, om båten kommer att hålla, räcker maten? Asch det går nog bra, vi har ju fiskespö och bössa i värsta fall, och satellit-telefon om det riktigt skulle knipa, så det känns ju tryggt. 

Vi började närma oss fjällen och Koyukuk River  och det var överväldigande vackert trots molnen som skymde topparna. Jag såg några där nere på floden som hade mini flottar. Ja då tror jag inte att det blir några problem med våran båt tänkte jag och plötsligt så kändes allting bättre. Efter ca 45 minuters flygfärd såg vi May-Le och Sam stå där nere och vänta på oss. Planet gjorde en skarp u-sväng ner mot grusbädden för landning. Nej fy fasen - det går väl inte landa där hann jag tänka, för marken var ganska ojämn. Flyplanet formligen studsade när det tog mark. Den kändes mer som en nödlandning än en säker landning. Ja det var en upplevelse i sig att landa på en ”gravelbar” (grusbädd vid flodstranden) som man har sett så många gånger på något spännande naturprogram från Alaska, och nu får man uppleva det själv! Piloten slängde av våra grejor och lyfte tillbaka till Bettles. Nu är vi långt ute i vilmarken, där försvann sista anknytningen till civilisationen. Nu får vi klara oss på egen hand. May-Le och Sam tyckte att vi borde stanna där för natten. De mest storslagna bergen är ju här och det vore synd och missa dem nu när det mesta var täckta med regntunga moln. Vi kanske skulle få se dem bättre nästa dag där vi stod mitt i själva Gates of the Arctic -de två bergstopparna som är som en öppning in i vildmarken. Så det fick bli så. Vi hittade några gamla björn- och älgspår, och en hel del vargspår nära tältlägret. Så snart allt var fixat och klart blev det ju förstås dags att prova flugspöt. Men det var hemskt mycket vatten i floden efter allt regn, och det var väldigt svårfiskat. Med allt detta vatten efter kan det bli en väldigt intressant tur i morgon, med den helt oprövade båten.....  Jag fiskade en stund och fick några hugg i alla fall, mest småfisk. Till slut fick jag på en större fisk, riktigt stor. Det var svår att få upp den i den starka strömmen, och två meter från land så släppte den! Jag hann se ryggen på den. Attans! tänkte jag. Typiskt! Det hade varit gott med en rejäl bit halstrad fisk över öppen eld. Men det var en väldigt konstig färg på ryggen på fisken och jag funderade ett tag på vad det kunde vara. Carol kom med haspelspöet också och provade några kast. Jag borde ha bytt lina på rullen som var för havsfiske, så den var svårkastat med den där grova linan. Jag hörde hur hon svor över det och vi bytte spö istället och jag kastade några kast bara för att räta ut den besvärliga linan åt henne. Några meter från land såg jag samma typ av fisk hugga på spinnaren. Den var absolut inga svårigheter att landa den fisken med den linan. Det var den absolut vackraste harr jag har sett! Färgglad jätteryggfena och harren var helt blå! Har aldrig sett nånting i närheten. Man tyckte att det var riktigt synd att ta död på en sån vacker fisk. Men den var god i alla fall. Vi halstrade den på kolbädd vid en härlig vildmarkseld på kvällen. Underbart! Det här är livskvalitet! Det blev sovmorgon till klockan tio nästa dag. Vi kom i säng sent, det är ju ljust dygnet runt nu. 

Till frukost tog vi havregrynsgröt och kaffe, innan vi började packa ihop tältplatsen. Sen blev det klurigt att få ner packningen och den stora björnsäkra mattunnan i båten - den vägde bly med alla dessa äpplen, apelsiner, och jättekålhuvud.... Det blir inte så lätt att bära den vid varenda camp. Maten ska förvaras minst 100 meter ifrån tälten för att det ska vara mer björnsäkert.. Det tog oss en stund innan vi kom på en smart lösning på hur vi ska ha packningen i båten. Jag fick sitta på en vattentät packsäck, och Carol fick sitta på en minre ”drybag”, och så björntunnan i mitten. Säcken med tält och liggunderlag fick bli ryggstöd åt Carol. Och så kom vi iväg! Det strömmade väldigt fort. Vi hade väldiga problem med att styra båten i kurvorna, den var ju platt som en pannkaka på undersidan, och ganska lätt....  Redan efter några kurvor var vi ute i strandkanten i massa ris och buskar. Det skrapade skrämmande i gummit. Redan problem efter 5 minuter - hur ska det då gå i ytterligare 6 dagars paddling. Det var som att sitta i ett badkar. May-Le och Sam hade inga problem med att navigera i dom strömlinjeformade kajakerna. Så småningom blev lite lugnare med strömmarna och vi kom på en bra teknik, vi fick helt enkelt ”sladda” båten lite tidigare i kurvorna, och kommunikationen var viktig så att vi inte helt plötsligt paddlade på samma sida. En extra paddling på fel sida så snurrade båten runt. Plötsligt så delade älven på sig vid en fors. Vilken sida ska vi ta? vänster eller höger? Vi tar vänster det ser lugnare ut där! Det var ett fel val av oss och det var alldeles för grunt!. och vi hade ingen chans att byta älvsfåra heller eftersom strömmarna var alldeles för starka för badkaret. Vi hittade en liten fåra mer till vänster som var mer som en bäck och mycket lugnare men grunt, så vi fick hoppa ur och gå med båten. Jösses! Tur att vi har lårhöga vadarstövlar.... Längst ner i forsen gjorde älven en skarp högersväng mot en klippvägg och  lite längre ut var ett stort stenblock! Herregud!  Vi hoppade i båten längre ner och paddlade för livet så att vi inte skulle krocka med klippblocken och det gick galant. Vi blev lite imponerad över våra snygga manövrar med badkaret. Men nu kom nästa tanke. Om två dagar är vi i dom stora forsarna, som är 1.5 kilometer långa. Hur skulle det gå där?... 

            Längs älvstränderna finns det gott om ”gravelbars” som är utmärkta ställen att ha tältplatser på, eller bara stanna still för lunch. På varje ställe vi stannade på fanns det stora spår efter varg, och gigantiska älg spår, men inte så mycket efter björn faktist. Vi såg en ung älgtjur som stod och observerade oss vid en av våra pauser, och undrade vad vi var för typer. En annan älg simmade över älven i dom starka strömmarna! Men strandkanten var för hög på andra sidan, så den kom simmande tillbaka. Vi såg också en bäver som kom simmande uppströms en kväll. Han kämpade och kämpade, men fick ge upp och och åkte med strömmen tillbaka igen. Det hände ett par gånger. Till slut så vilade den helt utmattad vid strandkanten. Vi har aldrig sett nåt liknande, stackars bäver!  Ju längre ned för älven vi kom desto grumligare blev vattnet. Alltfler bäckar och småälvar förde med sig sediment från fjällen ut i floden, och n fjällen och fisket var helt meningslöst. Älven började bli bredare och bredare och mycket mer lugnare vatten. Sagolika vyer överallt.. Det var spännande efter varje kurva för att se vad som väntade där.Nu kunde man bara sitta och slö peta med paddlarna och sitta betrakta allt vackert. På varje plats vi stannade för lunch blev vi tvungna att nästan lasta ur all packning ur båten för att komma åt maten och kokutrustning. Carol pratade mycket om hur gärna hon vill se en björn. Tänk om det skulle komma en där. Och gissa vad som hände. Det kom en björn precis därifrån hon hoppades på. Blixtsnabbt drog Carol fram björnsprayen. Jag som stod vid båten tog genast geväret. Plocka ihop maten snabbt i tunnan beordrade jag Sam genast! När jag tittade upp hade Carol redan börjat med det som stog närmast tunnan. Ingen handlings förlamning där. Jag och Mai le har gått utbildning för sådana här situationer men Mai le och Sam gick undan? Det absolut första man ska göra är att säkra maten. Utan mat ligger vi illa till. Men den här gången var det en ganska ung grizzly som kom till ca 25 meter. När den fick vittring på oss sprang den iväg illa kvickt. Det var det enda björnmötet vi hade den här resan. 

Så kom vi till den dagen som alla har varit lite nervösa för. Forsarna. Vi hade bestämt i förväg att vi skulle stanna till och rekognisera först innan vi försöker paddla oss igenom forsarna. Vi tänkte att i värsta fall får vi dra båten med rep från land. Men när vi kom till den första forsen såg den inte så förskräcklig ut. Vi hade redan passerat liknande forsar tidigare fast mindre. Likadant nästa och nästa. till slut hade vi passerat alla. Det var riktigt kul. Inte alls så dramatiskt som man hade föreställt sig innan. Man var lite rädd att det skulle vara skarpa kurvor och stenigt och mycket klippor men älven som var mycket bredare här var det inga märkvärdigheter. Det viktigaste var att undvika flyt timmer som fastnat i älven som fanns lite här och där. Älven delade sig på många ställen som senare flöt ihop igen längre ned så gjorde vi några felval några gånger och tog den grundare men det var bara att kliva upp och dra båten. Nu i efter hand ska vi vara glada att det var mycket vatten i älven det hade nog varit mer slit och släp om det hade varit lågt vattenstånd. Efter forsarna var det bara lugnt vatten. Vi knöt ihop alla båtar och bara flöt oss ned och njöt medans vi käkade nötter. Nu har vi bara 3.2 mil kvar och det var då inga problem att hinna fram i tid på måndag. Vi har legat på mellan 20-25 kilometer per dag efter ca 6-7 timmars paddling. Men nästa morgon vräkte det ned regn. Kallt och blåsigt. Vi låg länge i tälten och försökte vänta ut det men det ville inte ge sig. Vi packade ihop och tänkte att det är nog lika bra att paddla hela vägen till Bettles idag om vädret fortsätter att vara så här. Men efter ett par timmar sprack molnen upp igen och det blev soligt och varmt igen.Så det blev inte så bråttom hem längre.  En bald eagle flög över älven och avslöjade sitt näste som vi passade på att ta några bilder på. Mycket hökar och ugglor hade vi sett samt för första gången fick vi även se en pilgrimsfalk. Sista dagen när vi började se hus kändes det lite tråkigt. Det kunde lika gärna kunna vara en vecka till. Söndag och imorgon går planet hem till Fairbanks. Men det har varit en fantstisk resa hela vägen från dag 1 och vi vill gärna ta samma tripp en gång till. Om det blir en leksaksbåt då återstår att se.

Regn och myggattacker!!!

Det är midsommarafton. Halv tre på morgonen så kliver vi upp i vanlig ordning. På med hett vatten i gasolköket för morgongröt och snabbkaffe. Marken har blivit väldigt blöt efter allt regnande i veckan och mycket regn har det kommit! Vi bor nu vid en ganska stor sjö ca 1 km i diameter. Hm stor sjö? Oftast har det handlat om sjöar med 300-500 meter i diameter ungefär. Gran är de mest dominerade träden här, småväxta, ca 3-4 meter höga ungefär. Biologiskt kallar man även detta för Taiga-skog. Permafrosten ligger bara på 20 cm djup och över det bara mossa. Tänk er då hur campingplatsen ser ut efter några dagars regnande... Det är som att ligga i en vattensäng i tältet. Allt är fuktigt och blött. Ska man laga mat eller traska runt så sjunker man ner 10-15 cm - och jag som inte trodde jag behövde gummistövlarna när jag har vadarbyxor med mig, men nu när vädret har slagit om blir det väldigt varmt att traska runt i dem. Jag använde läderkängorna ett tag, men blev blöt i skor och strumpor så nu går jag barfota i beachtofflor istället. Fötterna blir ju blöta i alla fall men nu slipper jag hänga upp strumpor på tork hela tiden. 
     
      Nu är jag livvakt åt Mai-Li under 2 dagar av de 3 dagar per sjö som vi arbetar med. Nu när jag har fått lite rutin och framförhållning så går det ganska raskt med mina uppgifter. Det tar bara ca 7-8 timmar att göra mitt jobb, men sen har vi ju den otrevliga uppgiften med att vittja dom äckliga råttfällorna. Dom ska dissekeras och protokollföras med mätning och vägning innan vi lägger dom i en flaska med alkohol. Har det varit varmt en dag så är det inte så roligt jobb när dom börjar lukta... Ibland är dom halvätna också...May-Li har tvärtemot mig bara blivit mer rädd för björn, och det kan man förstå med tanke på vad som hände tidigare - men hon är ännu mer rädd för älg! Dom flesta här är det. Vi reagerade på det när vi just hade flyttat hit, att det var väldigt många varningar för älg. Inga varningar för björnar. Vi har förstått nu att älgarna är mycket mer aggressiva jämnfört med i Sverige. Vi har funderat lite på det och tror att det kan ha att gora med att älgarna har mera predatorer som hotar här.  Det finns en del älgar här runt omkring i också, det såg vi från planet när vi flög hit. Jag kan avslöja att det inte var några miniälgar vi så,g och jag har hittat en del spår som har varit monstruösa! Jag var väldigt nervös innan det här projektet med tanke på björnarna. Man visste inte hur man skulle reagera när man fick närkontakt för första gången: om man skulle få panik och bara springa iväg eller klättra upp i ett träd. Allt det man inte ska göra.  Men jag känner mig tryggare nu när jag har lärt mig hur de små skojarna beter sig. När det gäller svartbjörn i så är de inget annat än ohyfsade hundar. En dag råkade vi stöta på ett björnide och jag såg paniken i May-Li's ögon: -"Let's get out of here!!"  "Well , I think we are probably little late for this is the end of June" sa jag, det är ju inga björnar runt idet då. Men det blev mycket rask takt hem till tältplatsen. Nu har jag för första gången fått se Bald Eagle (Vithövdad örn). Det satt tre stycken och hängde i några grantoppar när vi var på väg inför landning vid en sjö. Vi har senare sett några som skuttar runt och  jagar efter råttor och grodor längs myrkanten runt sjön .Häftigt att se. Vi har nu två sjöar kvar att inventera och vi börjar se slutet på den här perioden. 

            I morgon är det dags för sista sjön före uppehållet och jag känner mig väldigt orolig för uppgiften. Den sjön ligger nära bergen ca 1km från tältplatsen och det är en del vadning i åar samt passager över sly och bottenlösa håligheter i marken. Man börjar bli less att traska runt i guppig mark hela tiden. För att inte tala om den gigantiska flytande myrmattan på sjön! Jag har gjort några våghalsiga passeringar till några sjöar tidigare, men de sjöarna har varit grunda. Ju närmare bergen vi kommit så har sjöarna blivit allt mer tvärdjupa. Jag har ingen lust att ta alltför stora risker för några vattenprover och djupmätningar. 
Vindarna har vänt till nordligt under den sista veckan, det har blivit kallare och regnet har tidvis öst ned. Solen har varit frånvarande några dagar och allt är rått och blött. Man hoppas att vädergudarna ska ge oss sol snart så att vi ska hinna torka allt innan avfärd hemåt. Det känns inte så kul att vara här längre. Kliva upp klockan halvtre, små allt och rått, på med blöta vadare och blöta skor. Slänga i sig en smaklös gröt med snabbkaffe. Alla är sammanbitna och säger inte ett ord. Sen en tuff vandring i blöt mossa i tät granskog med snåriga buskar att slå sig igenom. För att inte tala om myggen från helvetet!!! Fruktansvärt elaka små djävlar. Det är inte så att dom letar ett bra ställe att sticka på utan att dom sätter sig och hugger till direkt. Om vi ändå skulle ha en sån tur att det blir sol, ja då kommer ”stordjävlarna” i stället - Hästbromsen som surrar runt huvudet och retar gallfeber på en. Man kan säga vad man vill om björn och varg men myggjävlar och broms och knott är det ondskefullaste varelserna man kan stöta på!!! Dom går inte att skrämma iväg så lätt... Jag har funderat på vilket snille som har konstruerat tältet. Hur kan man tillverka ett tält som släpper igenom vatten i tältgolvet? Inte så smart! Nu är allt blött och eländigt. Tusen tack! Nu vill jag ha sol! Jag vill hem till min kära hustru!!! Dusch och fräscha kläder! Biff med en iskall öl, kanske 2-3 då... och en riktig säng. Få se nu.... 60 timmar kvar, dt gäller att bita i. Vandringen till den sista sjön gick mer smärtfritt än vi trodde på förhand. Vi chansade och tog en längre sträcka som var mycket mer lätt att gå. Jag hittade även ett ställe på andra sidan sjön där myren inte gick så långt ut på sjön. Så småningom kunde vi också se att molnen började spricka upp på himlen. Skönt. Nu kanske det blir sol, tänkte jag. Men det började blåsa kraftiga vindar istället. Det blev svårt att hålla bäringen med båten som är väldigt vindkänslig. Man ska protokollföra djupen på sjön var tionde meter efter en transekt. När jag skrev upp djupet i protokollet var jag 20 meter utanför bäringen. Paddla tillbaks, och likadant efter nästa. Det blev en väldigt kämpig dag med allt extra paddlande. Väl i lägret ska alla vatten prover och infångade vatteninsekter organsiseras och dubbel-protokollföras så all information om vilken sjö och kordinater var proverna kommer ifrån kan säkerställas. Klart!!!  Imorgon är det bara att slutföra fällorna och så en fågelrunda med Mai-Li. Nästa morgon var det inte ett moln på himlen.  Lite sena var vi och klockan är nu tre på morgonen. Vi ser solen stiga upp i horisonten och börjat värma med sina underbara strålar. Det ligger en trolsk dimma över sjön. Lommen och tranorna ljuder. Sångfåglarna som har varit tysta en längre tid sjunger på nytt.  En ny dag har sin början. Det är verkligen himmel och helvete på sådana här platser. Jag börjar tänka tillbaka allt jag har varit med om det sista veckorna, allt från den hektiska utbildningen, flygresorna, alla dessa björnproblem, vargar, örnar, hökar, ugglor, svanar, oändligt med änder och sångfåglar, soluppgångar och solnedgångar. Att vakna med naturen. Vilka minnen man får bära med sig hem! Jag känner mig verkligen priviligerad som har fåt vara med om detta trots att det är tungt ibland. Det ska bli skönt och komma hem till en riktig dusch nu. Vi har försökt och hålla hygienen och tvättning av kläder, men nu tycker jag att det ändå luktar dy om en efter dy-vattnet i sjön. .   Tyvärr ska vi bara flyga ut till Circle, och sedan blir det 5 timmars resa i bil hem :(    Har man varit en månad ute i fält så känns det inte så roligt att sitta i en bil på en dålig väg i flera timmar. Tack och lov får vi komma hem en dag tidigare än planerat. Skönt! Då hinner vi med Nationaldagen den 4e Juli också, då det är mycket mycket pompa och ståt i USA

       Så har nu dagen kommit för hämtning hem. Allt är blött igen efter några skurar under natten. Om man kan kalla det natt när det är midnattsol, men vi har i alla fall sovmorgon till kl åtta. Solen strålar och jag packar upp allting snabbt och hänger det mesta över tvättlinor och grantoppar så allt ska vara så torrt som möjligt när vi kommer hem. Det var Rick som hämtade oss igen. -"Hello there! I think you guys wanna go home and eat some hamburgers with beers?" "You bet!!" svarade jag snabbt.

"Well its not gonna be any snacks under this flight because its a really short flight. But you can bite on your nails" sade Rick. Ja gissa vad nära Circle vi var - några minuter senare så var vi där. Brad och Kathy stod och väntade på parkeringen vid Yukon river, och D- teamet var redan där. Bara ta ett steg i stadig mark var underbart. "Hey there! It seems we all survived" sa jag. Handslag och glada miner och  häftiga upplevelser utbyttes med varandra. Och Brad hade med sig smörgåsar och öl till allihop, chips och godis, till och med jordgubbar. Vad härligt! Och vilket härligt välkommnande jag fick av Carol när jag äntligen kom hem med blommor och pizza med en iskall öl, mera godis och en whiskey till efterrätt. Att få komma hem var väldigt efterlängtat, med det känns ännu härligare att man själv är det också!