En vecka har gått och det är nu dags för flytt till nästa sjö. Hoppas den är bättre den första dypölen! Det har varit besvärligt att hämta vatten och tvätta sig ordentligt - på med vadarbyxor och ut till lämpligt djup för att tvätta överkroppen, sedan en hink med vatten för resten. Idag har vi åska i luften och ostadiga vindar, ingen bra flygdag alltså. Planet var planerat att komma 9.15, sa vi steg upp kl 6 för att fixa frukost och packning. Vi var färdiga redan kl 8. Hoppas att den här piloten vågar taxa in närmare mot land bara, det blir väldigt jobbigt att vada och bära all packning till planet. Till slut såg vi planet komma och göra ett svep över sjön, innan det gjorde en skarp sväng och kom in för landning. Landningar med pontonplan är helt fantastiska, man märker inte ens när man tar i vattnet, det är som att landa på bomull. "Hello there, how is it going" ropar en välbekant röst. Det är Rick, piloten som flög mig och Carol ut till Dune Lake förra året. Kul! En lång och tanig kille med väderbitet ansikte. Han har den där naturblicken vissa har -"horisont-blicken". Lugn och trygg med mycket erfarenhet, en pilot som sköter sitt plan som en baby. En riktig "bush-pilot". "It's to shallow to come close to the shore her, do you guys have a boat" frågade Rick. Varför tänkte vi inte på det tidigare? Så dumt! Det är ju bara att ha linor på bägge sidor om båten och dra lasten ut till planet istället för att bära allting! Det gick väldigt smidigt. Planet blev lite överlastat, så vi fick lämna May Li ensam med lite packning och en bössa. Planen var att flyga mig och Vijay till en större sjö och lämna oss där medan Rick flög vidare. Mina insamlade uppgifter om sjödjup kom till bra nytta vid val av startriktningen då vi skulle iväg, eftersom det krävdes lång sträcka med all packning. Vijay och jag satt och väntade på att planet skulle återvända. Två kärrhökar flög runt våra huvuden och vi hade ett fågelbo med ägg ganska nära där vi satt. Vi såg jättespår av björn, och spillning förstås, som vi ser överallt här. Vi har nästan bara sett björnar mellan kl. 22 och 03, det verkar som om de heta dagarna gör dem slöare under dagtid. Till sist kom planet tillbaks, och det var dags för nästa start. Kommer planet att kunna stiga med den last vi har? Det gick lyckligtvis bra, men startsträckan var lååång... Det är nog bäst att vi äter mer av maten så att lasten blir lite lättare.... Vi har bara ätit hälften av vecko-ransonen, och nu kommer det ju redan en ny!
Vi hade ca 45 minuters flygning till den östra sidan av Yukon Flats, och till slut såg vi vår nya L-formade sjö från luften. Landningen var bomullsmjuk som vanligt. Här var sjön lite djupare, och planet kunde docka alldeles invid stranden. Dessutom var den här miljön helt annorlunda, inte så dyigt i och vid sjön som den förra. Skönt att avlastningen kunde gå så smärtfritt. Rick tackade för sig och och stressade iväg för att flytta nästa team till deras nya sjö. När vi började kika igenom packningen som Rick lämnat hittade jag ett paket från Carol - jättekul!! Godis från Sverige som Janne och Yasmine hade med sig, Coca Cola och choklad, och svenska tidningar. Rena lyxartiklarna här ute!! Brad hade också skickat en whisky-flaska till, så nu har vi tre stycken! Hur mycket tror han vi dricker på en vecka egentligen? Vi har bara tömt en halv flaska än så länge. Generöst! Efter att vi satt upp det nya lägret bestämde och Vijay oss för att ta en runda runt sjön. Tanken var att markera ut våra nya punkter och koordinater på sjön för att ha lite försprång dagen efter. När vi gått ungefär halva sträckan så skrämde Vijay upp en vit fågel med platt ansikte - en fjälluggla!! Fantastiskt!! Lite synd bara att jag inte hann ta en bild på den. "Såg du fågeln Vijay?" frågade jag. "Vilken fågel?" svarade han. Den flög upp 3 m från honom och han såg den inte! Det har gått ungefär 10 dagar nu, och jag har ännu inte sett honom stanna upp och betrakta naturen. Han är helt koncentrerad på jobbet, synd på ett sätt, tycker jag.
När vi gått en bit till kom vi till ett brett inlopp till sjön. Vad fasen gör vi nu? ska vi vända? Om vi vadar över har vi bara 10 minuters vandring till lägret.Vi bestämde oss för att vada. Det var riktigt kallt, vatten upp till midjan. Bottnen var stadig att gå på i alla fall. Kläderna torkade rätt fort i den stekheta värmen. Väl tillbaks i lägret var det bums i säng kl. 19, vi ska ju upp kl 03!! Vid midnatt skrek May Li: "Björn"!!! Jag klev genast upp och kikade ut. Ingen där. "Den var på elstängslet, och sedan såg jag den springa iväg" sade May Li. Ett gott tecken. Vid vårt förra läger gick ju björnarna direkt och förstörde kökstältet efter att de varit på elstängslet. Det blev bara en björn incident den första nätten, vi kanske kan få lite skön nattsömn på den här platsen - hoppas det i alla fall! Nästa morgon var det nästan minusgrader på morgonen. Det var riktigt jobbigt att hoppa ur sängen. May Li gav sig iväg på sin fågel-inventeringsrunda och jag började koka mitt morgonkaffe. "Ska du inte ha ditt gevär med dig" frågade jag. "Oops, jag höll visst på att glömma det" svarade May Li och gav sig iväg igen. Himlen var regngrå förutom en liten öppen strimma där solen sken igenom. Det var den enda korta solglimt vi fick den dagen. Efter en halvminut hördes ett skrik! några sekunder gick, och sedan hördes två smällar från May Li´s bössa. Vi ropade på henne över radion "Are you allright?" Inget svar. Jag kikade mot solen och tyckte jag såg någon rödklädd som stod där. Vi ropade igen "Are you allright May Li?" "Ja, men jag har en björn en meter bort" svarade hon, "och jag blev så förvånad att jag ramlade baklänges. Den var så nära att jag hade kunna sparka på honom, jag tror jag vill gå tillbaks till lägret nu". Efter ett par minuter var hon tillbaks i lägret och verkade inte alls skärrad. Vi bestämde att jag skulle följa med henne. Jag hade bara några timmars jobb på den här sjön just idag, så jag hade gottom tid. Tror inte att någon björn dyker upp igen om vi är två som kommer. Dessutom tyckte May Li att den bara hade varit nyfiken, eftersom den bara sprallade runt och inte visade några aggressioner. Vi började gå, och kom förbi där hon mötte björnen. Jag funderade på vad Brad sade under utbildningen "Don't do anything stupid! if you see a bear, dont go there. Wait for a while and try later!" Det vi gjorde var att ladda om bössan och så gick vi dit igen... Om björnen är kvar där så tror jag nog att den är väldigt förbannad med tanke på den behandling han fick av May Li's "bean bags". Det var lugnt hela rundan som tur var. På kvällskvisten då vi hade ätit middag skulle Vijay göra ett snabbjobb på andra sidan sjön, som bara är ca 90 meter bred. Han försvann in i riset, och efter ungefär 15 minuter såg vi en svartbjörn komma vandrande precis från den plaats där Vijay var! "Va, har han inte upptäckt björnen"? Precis när björnen försvann över en liten kulle kom Vijay efter på väg ner. "Såg du inte björnen" ropade vi från andra sidan sjön med varsin whisky i handen. Nästan som värsta underhållningen på TV. "Nix", svarade Vijay, "jag har inte sett någon". Typiskt Vijay, han koncentrerar sig helt på sina växter. På de 10 dagar vi har varit ute nu har vi sett 19 björnar.
Efter ytterligare dagar var det dags att byta lägerplats igen, eftersom vi var färdiga med sjö nummer 2, som blivit lite förtjusta i under veckan. Det blev lite stressigt när Brad ringde och undrade om vi kunde vara redo för flytt redan på söndag. Jag hörde Vijay prata på satellit-telefonen "Ja det går nog jättebra det" sade han. "Va", tänkte jag. Det innebär att jag måste hinna den sista sjön på bara en dag!! Det kommer att bli lite väl stressigt: 6 olika vatten prover, 8 prover på vatten-insekter som ska läggas i etanol, koordinater ska tas på provtagningspunkter med pH -värde, basiskt värde, temperatur i vatten och luft, inlopp, utlopp, observatioer av grodor och fisk, mm. Normalt tar det två dagar. Hmm, det blir stressigt. Jag packade ner allt kvällen före. Den här sjön låg ca 500 meter bort, och det var en ganska lätt terräng att gå i. När jag hade gått en bit upp så upptäckte jag att jag hade glömt båten ! Hur kunde jag glömma den?! Helt otroligt! Det var bara tt traska tillbaks och hämta den vid lägerplatsen. Det tog väl inte mer än en halvtimme extra, men nu kände jag mig allt mer stressad. Nar jag var färdig med djupmätningen paddlade jag tillbaks till land för att hämta material för plankton-insamling. Då var May Li färdig med sitt jobb, och frågade om jag behövde hjälp med någonting. Ja tack, du kan göra svep med nätet och samla vatteninsekter om du vill". Så jag tog mig tid och instruerade henne hur man skulle göra. "Ja just det, du kan ju ta biler på sjön också från olika riktningar och vinklar också, sade jag. Du kan ta min privata kamera som jag har i fickan". Hon ville istället använda projektets kamera, så jag sprang iväg och hämtade de. Det flöt på ganska bra den dagen faktiskt, och när jag hade organiserat alla prover så var klockan bara 13. Härligt väder, strålande solsken. Dags för lite klädtvätt och kroppstvätt kanske. sjön är varm nog för bad, men med tanke på alla iglar jag har sett får det räcka med vaskning. Det var helt underbart att äntligen spola av sig och raka sig. Doften av nytvättade kläder kläder! Det kändes otroligt härligt att gå och lägga sig. då fick vi ett sms från Brad - det blir ingen flytt förrän på måndag i alla fall. Attans också, då har vi ju stressat i onödan. Jaja, då får vi en fridag helt plötsligt! Jag låg och funderade och tittade p åen läskig spindel som började väva sitt nät i tältet. Den måste jag ta en bild på! Jag letade överallt efter kameran, men den var helt spårlöst försvunnen. När anvande jag den sist? Visst ja, i den andara sjön där jag stoppade den i jackfickan - som var öppen upptäckte jag..... Ingen kamera. Om kameran låg i den fickan så ligger den nu på sjös botten!!! Jag gick tillbaks till sjön nästa morgon och letade överallt, helt borta. Det kändes tungt. Inte så mycket för kameran, men för alla bilder på björn, ugglor hökar, sjöfåglar, och naturbilder. Typiskt att det skulle hända bara för att jag var lite stressad. May Li har i alla fall lovat att dela med sig av sina bilder, som en liten tröst.
Vi packade och gjorde oss i ordning för nästa flytt. Den lägerplatsen ska vi vara på i två veckor, innan vi får åka hem på tre veckors semester. Vi ska då hinna med fem sjöar på två veckor. Det blir fullt upp och dagarna kommer att gå fort. Det ska bli skönt att komma hem till min kära hustru som jag saknar väldigt mycket under hela det här äventyret. Det är det enda som fattas för att det ska bli fulländat. Det känns lite tråkigt att hon inte får vara med på det här otroliga äventyret, utan istället sitta instängd i ett fönsterlöst kontor hela dagarna. Det var ju det här utelivet som vi drömde om innan vi flyttade hit. Vi får försöka ta en campingtur när jag kommer hem igen, så vi får smaka på Alaskas naturupplevelser tillsammans. Det längtar jag efter!
Monday, June 27, 2011
Monday, June 20, 2011
Bland björnarna i Yukon Flats
De tio dagarnas utbildning i säkerhet och provtagnings-teknik är över - nu bär det av till vildmarkerna vid Yukon River! Det hela började när Carol's chef kom in till hennes kontor och frågade om jag kunde vara intresserad av att jobba som fält-tekniker? "Utbildningen startar i morgon kl 8, efter de 10 dagarna blir det 30 dagars fältarbete, 3 veckors betald ledighet, och sedan ytterligare 30 dagar ute i fält". Den person som egentligen skulle ha jobbet råkade ut för en trafikolycka kunde tyvärr inte vara med, men lyckligtvis är hon inte allvarligt skadad.
Jag tittade på schemat och upptäckte att en det mesta av utbildningen handlade om säkerhet: hjärt- och lungräddning, vattensäkerhet, flygsäkerhet, och inte minst björnsäkerhet! Vi skulle till ett av de björntätaste områdena i Alaska. Jag kände mig inte helt komfortabel med erbjudandet..... Start redan nästa morgon och sedan upptagen varje dag inklusive helger före avfärd, sedan 30 dagar ute i vildmarken, det innebar ju också att jag missade både Carols födelsedag och vårat storfrämmande från Sverige som vi sett fram emot hela vintern: Janne och Yasmine och deras tre döttrar. Den natten sov jag dåligt med mardrömmar om björnar.... Nästa morgon besökte jag Brad på hans kontor, och försökte få en känsla för vad det var för typ av jobb jag skulle utföra. Min uppgift skulle vara att ha ansvar för provtagning i sjöar, fånga vatten insekter, kontrollera sjödjup, lägga in data, samt fånga smågnagare i fällor. Vi skulle vara 4 team där ute vid olika sjöar, med 3 personer i varje team: 1 akvatiskt ansvarig, 1 fågelansvarig, samt 1 växtansvarig. Vi skulle flygas ut i pontonplan och jobba på en plats i en vecka, sedan flyttas till nästa ställe, osv. Varje gång piloten kom för att flytta oss skulle vi få nya matleveranser, och kunna lämna de prover som tagits under veckan. Mitt svar till Brad var: "OK, vi säger så här, jag är med på utbildningen idag, men om du hittar någon annan som är mer kvalificerad så tycker jag att du ska ta den personen istället". Precis när jag sagt det så kände jag att jag nog skulle bli lite besviken om han hittade någon annan - tänk vilken unik möjlighet det här är: flyga runt till olika ställen i det vildaste Alaska, och uppleva den riktigt orörd natur. Det här är ju vad många drömmer om att få göra och jag får tom betalt för det, riktigt bra betalt till och med. Hur många skulle tacka nej till ett sådant tillfälle? Paddla runt i en liten gummibåt i en sjö, loda djup, håva lite insekter, samt samla in lite vatten prover - det måste väl en murare klara av? Jag var lite nervös nästa morgon ifall Brad hade hittat någon annan. Det första han gjorde på morgonen var att titta på mig och säga "You are a lucky man if you can get out of this!" Yes, jag är på väg till Yukon Flats " tänkte jag!!
Nu har de 10 dagarna gått och utbildningen är färdig. Jag känner att jag har noll koll på situationen, hur kommer detta att bli? Jag har sprungit mellan olika kurser varje dag, och knappt hunnit äta under dagarna. Det mesta har handlat om säkerhet och inte om de uppgifter vi ska utföra! Dessutom var jag tvungen att klara tester i flygsäkerhet och humanitär behandling av djur (med tanke på smågnagarna vi skulle fånga). Till slut stod jag ändå vid ponton-flygplatsen i väntan på avresa. Känner mig ganska trygg med flygandet nu, det verkar som om min flygrädsla försvann under 24-timmars resan hit till Alaska förra året.... Det ponton-plan jag skulle flyga ut med nu tog bara ca 750 kg i last, så mitt team flögs ut i 2 turer. May Li och Vijay, som har ansvar för fågelstudier, respektive växter, åkte med första turen, och jag fick vänta några timmar på min tur. Det var skönt att tillbringa de extra timmarna med Carol. Känns lite sorgligt att vi kommer att vara ifrån varandra i 30 dagar, jag saknar henne redan. När det så var klart för avfärd vinkade Carol och Brad av oss - nu väntar äventyret!! "Det kommer att bli lite guppigt och dåligt sikt pga alla skogsbränder överallt runt Fairbanks" sade piloten. Det var verkligen otroligt mycket bränder överallt. Vi flög in i flera svarta brandmoln och det luktade rök i planet. Tänkte på vulkan-utbrottet på Island där de har flygförbud pga aska - det gäller nog inte här i skogsbränderna.... Jag försökte ta några bilder, mend det blev mest grumligt av all rök... jag skulle nog ha tagit med mig systemkameran istället, det kanske hade fungerat bättre.
Landningen på vår första sjö gick bra. May Li och Vijay stod vid stranden och väntade på att hjälpa till att lasta ur planet. "Jag vågar inte taxa in längre mot land, " sade piloten " det är för grunt". Planet stannade ca 30 meter från stranden, i ca 25 cm djupt vatten. När jag hoppade ner sjönk jag ändå ner till låret i dy - fy tusan vilken dypöl! Jag tog ett steg, fastnade med benet, slet mig loss, nästa steg likadant, osv. i 30 meter innan jag nådde torra land, en kamp för varje steg. Vi var helt utmattade när vi fått upp allt på land.
Vijay och May Li hade valt en ganska bra lägerplats, väldigt öppet och med bra sikt. Inte som jag hade föreställt mig med täta buskage där man kunde springa in i björnar när som helst.... Det gog oss några timmar att få i ordning lägerplatsen. Vi hade elstängsel runt om, och en björnsäker tunna för mat vid kökstältet en bit bort (som inte var inhägnat). Sovplatser och matplatser måste alltid vara separerade här ute i björnmarkerna. Vid halvsju-tiden på kvällen började det bli dags att gå och lägga sig, May Li börjar inventera fåglar klockan 3 på morgonen, och en av oss andra måste alltid följa med då och hålla utkik efter björnar, så det är lika bra att vi börjar samtidigt alla tre, det är ju ändå fullt dagsljus dygnet runt nu.
Jag lyckades nog inte somna förrän klockan 22, utan låg och lyssnade på alla ljud. Lite nervöst att ligga i ett tält i ett björnrikt område. Plötsligt hörjde jag något som tassade utanför lägerplatsen! - ritsch och skrammel!! Jag tittade ut genom sidofönstret i tältet - en svartbjörn hade tagit sig in i kökstältet! Jag skrek till Vijay - "Vakna, vi har en björn i kökstältet" Vi kände oss ganska säkra bakom elstängslet.... Björnen rev och slet i allting, och vi skrek och hojtade för att försöka skrämma bort den, vilket är steg 1 när man har en björn i lägret.... Plötsligt slutaden den riva omkring, och tittade bara på oss med nyfiken blick och upplyfta öron. Sedan fick fnatt och fortsatte förstörelsen, såg ut att har riktigt roligt. " Vi måste nog gå till steg 2: "bean-bags", sa jag, "innan han förstör gasspisen också". Det var svårt att få till någon bra träff eftersom han var inne i kökstältet. Till slut såg jag en liten bakdel sticka ut och tog chansen och sköt. Det tog lågt, men fungerade i alla fall, och björnen lunkade lite motvilligt in i skogen. Bean bags är små påsar med gummikulor i, som man skjuter med hagelgevär. Björnen får då en snärt, och ska bli skrämd och lära sig att människor är otrevliga och bör undvikas.
Vi gick tillsammans fram till kökstältet alla tre, med bössan i handen. Det kändes nästan som om vi hade hamnat i någon slags krigs-zon. Köksspisen hade dock klarat sig, bordet likaså, och tältet lagade vi med lite silvertape. Så tillbaks till kojs. Det var lite svårt att somna om efter den upplevelsen. Det dröjde bara någon timme så kom nästa björn.... Jag hörde ett tyst tassande utanför tältplatsen, öppnade tältduken och såg en svartbjörn som smög sig mot Vjays tält. Jag försökte viska tyst "Vijay, we've got a bear here". Inget svar. Sedan såg jag hur det rörde sig i elstängslet, björnen grymtade till och backade några meter så den hade bakdelen mot mig. När jag stack ut huvudet upptäckte den mig "Vi har en björn här" skrek jag på svenska. "What did you just say" fick jag till svar från Vijay. Björnen lutade huvudet på sned med öronen rakt upp, och undrade nog var det här var för några typer, den hade förmodligen aldrig sett en människa förut. "Get up on your feet, we've got a bear here, 4 yards from me" ropade jag. Björnen var alltså knappt 4 meter ifrån mig! Vi hade kommit överens om tidigare att jag skulle ladda med riktiga skott och Vijay med skrämskott. Den här björnen visade inga aggressioner utan var mer nyfiken. Likaså björnen i tältet som såg ut som den lekte. När Vijay stack ut huvudet igenom tältdörren blev det för mycket för björnen som stack iväg som en projektil till skogen. Ja, inte blev det mycket sömn den natten.
På morgonen packade vi för avfärd. Den första sjön vi skulle jobba med låg 8-900 m ifrån lägret. Det blev ingen lätt vandring igenom den snåriga skogen. Det lättaste var att följa björnstigarna, men det kändes väldigt kusligt. Vi skrek "Hey Bear" lite titt som tätt för att vi inte skulle överraska någon. Det gick bra i alla fall, vi mötte ingen björn. Men fy vilken tung packning, med all utrustning jag behövde för att göra mitt jobb så var den största ryggsäcken rågad med grejer. Vijay och May Li behövde bara lätt packning. Det första jobbet var att lägga ut råttfällor.
Nästa natt blev lik den första. Det kom två björnar som vi smaka lite bean bags. Då började vi inse att vi nog inte skulle få så mycket ammunition kvar om vi skulle vara där i en vecka med björnar strömmande in hela tiden. Det blev lite sömn under de nätterna, björnar på besök, stekhett i tältet, men iskallt på morgonen - vilket är speciellt otrevligt när man ska börja jobba klockan 03 och det bara är ett par grader varmt. Stoppa fötterna i kalla vadarbyxor på morgonen är inte alls en skön upplevelse - om det här vädret fortsätter får jag nog problem.... Jag började nästan att ångra mig: ben som värker efter vandringar och fältarbete, slit med tung packning, lite sömn, björnbesök, och dessutom frysa?
Någon dag senare fick vi se en svartbjörn som höll sig på betryggande avstånd. Jag kände genast igen den nyfikna krabaten från den första natten, men nu tyckte han tydligen att det var bästa att hålla sig undan. Gnagarfällorna för levande fångst av möss, sorkar, och lämlar hade han dock ätit ur allihop, och några var spårlöst borta - sitter nog fast på björnens tunga tänkte jag.... De gnagare vi lyckades fånga i de vanliga råtfällorna skulle tas ur, mätas och vägas innan vi stoppade ner dem i en burk med alkohol. Rätt så otrevligt jobb med tanke på de första dagarnas varma väder..... Jag hann i alla fall med allt jag skulle göra vid den första sjön, med fällor, vatten prover, mm, mm. Skönt att det gick bra. Nästa sjö ligger precis vid tältplatsen så det blir lite lättare den gången. Vi var ändå tvungna att gå långt för att vittja fällorna, men då behövde vi som tur var inte så mycket packning. Vid slutet av veckan började det spricka upp i molntäcket igen, solen började värma, och myggen vaknade förstås också till liv. Det kändes ändå lite lättare med bättre väder. Precis när jag skulle gå och lägga mig den kvällen fick jag se sju vargar på 200 m avstånd! De sprang västerut längs stranden, coh vände sedan söderut, ner mot Fairbanks långt borta. Vad synd att jag inte fick med den andra kameran! Jag har missat många fina bilder. May Li har i alla fall med sin systemkamera, och har lovat at skcika mig några bilder senare. Ironiskt nog har vi inte lyckats få någon bild på björn ännu - det är ju inte direkt läge att ta en bild när man har dem på några meters avstånd.
Förutom björn och varg har vi också sett Great Grey owl (Slaguggla), Short Eared owl (Jorduggla), och Northern harrier, (Blå kärrhök), samt tranor och en massa änder och gäss. Vi har skrämt iväg 15 björnar nu, och det har bara gått 6 dagar ännu. Det är mycket kvar att uppleva! Jag börjar känna mig ganska trygg nu då jag har börjat lära mig lite om hur björnarna beter sig, men kommer de in i lägret så är det bean bags som gäller. Vi måste lära dem att de vi människor inte är något man vill ha nära kontakt med. Tycker nog att vi har lyckats bra med det, för de tre sista dagarna har de hållit sig på behörigt avstånd. I morgon ska vi bli hämtade med ponton-plan och åka till nästa lägerplats, så det lär väl bli samma lärdomsvisa för björnarna där.... De andra temen har visst haft problem med ilskna älgar som har jagat ut dem i sjön, och till och med jagat en av fält-teknikerna i gummibåten!. Tur att vi bara har stött på björnar hos oss!!
Jag tittade på schemat och upptäckte att en det mesta av utbildningen handlade om säkerhet: hjärt- och lungräddning, vattensäkerhet, flygsäkerhet, och inte minst björnsäkerhet! Vi skulle till ett av de björntätaste områdena i Alaska. Jag kände mig inte helt komfortabel med erbjudandet..... Start redan nästa morgon och sedan upptagen varje dag inklusive helger före avfärd, sedan 30 dagar ute i vildmarken, det innebar ju också att jag missade både Carols födelsedag och vårat storfrämmande från Sverige som vi sett fram emot hela vintern: Janne och Yasmine och deras tre döttrar. Den natten sov jag dåligt med mardrömmar om björnar.... Nästa morgon besökte jag Brad på hans kontor, och försökte få en känsla för vad det var för typ av jobb jag skulle utföra. Min uppgift skulle vara att ha ansvar för provtagning i sjöar, fånga vatten insekter, kontrollera sjödjup, lägga in data, samt fånga smågnagare i fällor. Vi skulle vara 4 team där ute vid olika sjöar, med 3 personer i varje team: 1 akvatiskt ansvarig, 1 fågelansvarig, samt 1 växtansvarig. Vi skulle flygas ut i pontonplan och jobba på en plats i en vecka, sedan flyttas till nästa ställe, osv. Varje gång piloten kom för att flytta oss skulle vi få nya matleveranser, och kunna lämna de prover som tagits under veckan. Mitt svar till Brad var: "OK, vi säger så här, jag är med på utbildningen idag, men om du hittar någon annan som är mer kvalificerad så tycker jag att du ska ta den personen istället". Precis när jag sagt det så kände jag att jag nog skulle bli lite besviken om han hittade någon annan - tänk vilken unik möjlighet det här är: flyga runt till olika ställen i det vildaste Alaska, och uppleva den riktigt orörd natur. Det här är ju vad många drömmer om att få göra och jag får tom betalt för det, riktigt bra betalt till och med. Hur många skulle tacka nej till ett sådant tillfälle? Paddla runt i en liten gummibåt i en sjö, loda djup, håva lite insekter, samt samla in lite vatten prover - det måste väl en murare klara av? Jag var lite nervös nästa morgon ifall Brad hade hittat någon annan. Det första han gjorde på morgonen var att titta på mig och säga "You are a lucky man if you can get out of this!" Yes, jag är på väg till Yukon Flats " tänkte jag!!
Nu har de 10 dagarna gått och utbildningen är färdig. Jag känner att jag har noll koll på situationen, hur kommer detta att bli? Jag har sprungit mellan olika kurser varje dag, och knappt hunnit äta under dagarna. Det mesta har handlat om säkerhet och inte om de uppgifter vi ska utföra! Dessutom var jag tvungen att klara tester i flygsäkerhet och humanitär behandling av djur (med tanke på smågnagarna vi skulle fånga). Till slut stod jag ändå vid ponton-flygplatsen i väntan på avresa. Känner mig ganska trygg med flygandet nu, det verkar som om min flygrädsla försvann under 24-timmars resan hit till Alaska förra året.... Det ponton-plan jag skulle flyga ut med nu tog bara ca 750 kg i last, så mitt team flögs ut i 2 turer. May Li och Vijay, som har ansvar för fågelstudier, respektive växter, åkte med första turen, och jag fick vänta några timmar på min tur. Det var skönt att tillbringa de extra timmarna med Carol. Känns lite sorgligt att vi kommer att vara ifrån varandra i 30 dagar, jag saknar henne redan. När det så var klart för avfärd vinkade Carol och Brad av oss - nu väntar äventyret!! "Det kommer att bli lite guppigt och dåligt sikt pga alla skogsbränder överallt runt Fairbanks" sade piloten. Det var verkligen otroligt mycket bränder överallt. Vi flög in i flera svarta brandmoln och det luktade rök i planet. Tänkte på vulkan-utbrottet på Island där de har flygförbud pga aska - det gäller nog inte här i skogsbränderna.... Jag försökte ta några bilder, mend det blev mest grumligt av all rök... jag skulle nog ha tagit med mig systemkameran istället, det kanske hade fungerat bättre.
Landningen på vår första sjö gick bra. May Li och Vijay stod vid stranden och väntade på att hjälpa till att lasta ur planet. "Jag vågar inte taxa in längre mot land, " sade piloten " det är för grunt". Planet stannade ca 30 meter från stranden, i ca 25 cm djupt vatten. När jag hoppade ner sjönk jag ändå ner till låret i dy - fy tusan vilken dypöl! Jag tog ett steg, fastnade med benet, slet mig loss, nästa steg likadant, osv. i 30 meter innan jag nådde torra land, en kamp för varje steg. Vi var helt utmattade när vi fått upp allt på land.
Vijay och May Li hade valt en ganska bra lägerplats, väldigt öppet och med bra sikt. Inte som jag hade föreställt mig med täta buskage där man kunde springa in i björnar när som helst.... Det gog oss några timmar att få i ordning lägerplatsen. Vi hade elstängsel runt om, och en björnsäker tunna för mat vid kökstältet en bit bort (som inte var inhägnat). Sovplatser och matplatser måste alltid vara separerade här ute i björnmarkerna. Vid halvsju-tiden på kvällen började det bli dags att gå och lägga sig, May Li börjar inventera fåglar klockan 3 på morgonen, och en av oss andra måste alltid följa med då och hålla utkik efter björnar, så det är lika bra att vi börjar samtidigt alla tre, det är ju ändå fullt dagsljus dygnet runt nu.
Jag lyckades nog inte somna förrän klockan 22, utan låg och lyssnade på alla ljud. Lite nervöst att ligga i ett tält i ett björnrikt område. Plötsligt hörjde jag något som tassade utanför lägerplatsen! - ritsch och skrammel!! Jag tittade ut genom sidofönstret i tältet - en svartbjörn hade tagit sig in i kökstältet! Jag skrek till Vijay - "Vakna, vi har en björn i kökstältet" Vi kände oss ganska säkra bakom elstängslet.... Björnen rev och slet i allting, och vi skrek och hojtade för att försöka skrämma bort den, vilket är steg 1 när man har en björn i lägret.... Plötsligt slutaden den riva omkring, och tittade bara på oss med nyfiken blick och upplyfta öron. Sedan fick fnatt och fortsatte förstörelsen, såg ut att har riktigt roligt. " Vi måste nog gå till steg 2: "bean-bags", sa jag, "innan han förstör gasspisen också". Det var svårt att få till någon bra träff eftersom han var inne i kökstältet. Till slut såg jag en liten bakdel sticka ut och tog chansen och sköt. Det tog lågt, men fungerade i alla fall, och björnen lunkade lite motvilligt in i skogen. Bean bags är små påsar med gummikulor i, som man skjuter med hagelgevär. Björnen får då en snärt, och ska bli skrämd och lära sig att människor är otrevliga och bör undvikas.
Vi gick tillsammans fram till kökstältet alla tre, med bössan i handen. Det kändes nästan som om vi hade hamnat i någon slags krigs-zon. Köksspisen hade dock klarat sig, bordet likaså, och tältet lagade vi med lite silvertape. Så tillbaks till kojs. Det var lite svårt att somna om efter den upplevelsen. Det dröjde bara någon timme så kom nästa björn.... Jag hörde ett tyst tassande utanför tältplatsen, öppnade tältduken och såg en svartbjörn som smög sig mot Vjays tält. Jag försökte viska tyst "Vijay, we've got a bear here". Inget svar. Sedan såg jag hur det rörde sig i elstängslet, björnen grymtade till och backade några meter så den hade bakdelen mot mig. När jag stack ut huvudet upptäckte den mig "Vi har en björn här" skrek jag på svenska. "What did you just say" fick jag till svar från Vijay. Björnen lutade huvudet på sned med öronen rakt upp, och undrade nog var det här var för några typer, den hade förmodligen aldrig sett en människa förut. "Get up on your feet, we've got a bear here, 4 yards from me" ropade jag. Björnen var alltså knappt 4 meter ifrån mig! Vi hade kommit överens om tidigare att jag skulle ladda med riktiga skott och Vijay med skrämskott. Den här björnen visade inga aggressioner utan var mer nyfiken. Likaså björnen i tältet som såg ut som den lekte. När Vijay stack ut huvudet igenom tältdörren blev det för mycket för björnen som stack iväg som en projektil till skogen. Ja, inte blev det mycket sömn den natten.
På morgonen packade vi för avfärd. Den första sjön vi skulle jobba med låg 8-900 m ifrån lägret. Det blev ingen lätt vandring igenom den snåriga skogen. Det lättaste var att följa björnstigarna, men det kändes väldigt kusligt. Vi skrek "Hey Bear" lite titt som tätt för att vi inte skulle överraska någon. Det gick bra i alla fall, vi mötte ingen björn. Men fy vilken tung packning, med all utrustning jag behövde för att göra mitt jobb så var den största ryggsäcken rågad med grejer. Vijay och May Li behövde bara lätt packning. Det första jobbet var att lägga ut råttfällor.
Nästa natt blev lik den första. Det kom två björnar som vi smaka lite bean bags. Då började vi inse att vi nog inte skulle få så mycket ammunition kvar om vi skulle vara där i en vecka med björnar strömmande in hela tiden. Det blev lite sömn under de nätterna, björnar på besök, stekhett i tältet, men iskallt på morgonen - vilket är speciellt otrevligt när man ska börja jobba klockan 03 och det bara är ett par grader varmt. Stoppa fötterna i kalla vadarbyxor på morgonen är inte alls en skön upplevelse - om det här vädret fortsätter får jag nog problem.... Jag började nästan att ångra mig: ben som värker efter vandringar och fältarbete, slit med tung packning, lite sömn, björnbesök, och dessutom frysa?
Någon dag senare fick vi se en svartbjörn som höll sig på betryggande avstånd. Jag kände genast igen den nyfikna krabaten från den första natten, men nu tyckte han tydligen att det var bästa att hålla sig undan. Gnagarfällorna för levande fångst av möss, sorkar, och lämlar hade han dock ätit ur allihop, och några var spårlöst borta - sitter nog fast på björnens tunga tänkte jag.... De gnagare vi lyckades fånga i de vanliga råtfällorna skulle tas ur, mätas och vägas innan vi stoppade ner dem i en burk med alkohol. Rätt så otrevligt jobb med tanke på de första dagarnas varma väder..... Jag hann i alla fall med allt jag skulle göra vid den första sjön, med fällor, vatten prover, mm, mm. Skönt att det gick bra. Nästa sjö ligger precis vid tältplatsen så det blir lite lättare den gången. Vi var ändå tvungna att gå långt för att vittja fällorna, men då behövde vi som tur var inte så mycket packning. Vid slutet av veckan började det spricka upp i molntäcket igen, solen började värma, och myggen vaknade förstås också till liv. Det kändes ändå lite lättare med bättre väder. Precis när jag skulle gå och lägga mig den kvällen fick jag se sju vargar på 200 m avstånd! De sprang västerut längs stranden, coh vände sedan söderut, ner mot Fairbanks långt borta. Vad synd att jag inte fick med den andra kameran! Jag har missat många fina bilder. May Li har i alla fall med sin systemkamera, och har lovat at skcika mig några bilder senare. Ironiskt nog har vi inte lyckats få någon bild på björn ännu - det är ju inte direkt läge att ta en bild när man har dem på några meters avstånd.
Förutom björn och varg har vi också sett Great Grey owl (Slaguggla), Short Eared owl (Jorduggla), och Northern harrier, (Blå kärrhök), samt tranor och en massa änder och gäss. Vi har skrämt iväg 15 björnar nu, och det har bara gått 6 dagar ännu. Det är mycket kvar att uppleva! Jag börjar känna mig ganska trygg nu då jag har börjat lära mig lite om hur björnarna beter sig, men kommer de in i lägret så är det bean bags som gäller. Vi måste lära dem att de vi människor inte är något man vill ha nära kontakt med. Tycker nog att vi har lyckats bra med det, för de tre sista dagarna har de hållit sig på behörigt avstånd. I morgon ska vi bli hämtade med ponton-plan och åka till nästa lägerplats, så det lär väl bli samma lärdomsvisa för björnarna där.... De andra temen har visst haft problem med ilskna älgar som har jagat ut dem i sjön, och till och med jagat en av fält-teknikerna i gummibåten!. Tur att vi bara har stött på björnar hos oss!!
Subscribe to:
Posts (Atom)