Fantastiska upplevelser i Denali park

Vi har fått fulslag både jag och Carol, så vi måste fly till nåt vackrare ställe över helgen. Man hade spått kanonväder och vi funderade på vad för slags äventyr vi skulle hitta på. Vi tittade på nätet och sökte lediga stugor, men allting verkade uppbokat. Men till slut hittade vi en ledig ”dry cabin” till ett rimligt pris,  9 km utanför Denali National Park. Vi tänkte först tälta men lyxade till det med en stuga den här gånen - så vi bokade en ”dry cabin” på Grizzly Bear Camp.... Vi har bott i en del dry cabins (stugor utan vatten och avlopp) tidigare, så det blev en del packning med vatten, varma kläder för fjällmiljö,  soväck , mat, gasolkök och kastruller, liggunderlag, och fiske-utrustningen förstås.  

            När vi satte oss i bilen för avfärd såg vi en jättelik  rökpelare i horisonten mot Goldstream Valley precis utanför stan.  Skogsbränder brukar härja rejält här varje år, och hålls bara under uppsikt så att de inte hotar någon bebyggelse. Det är mer eller mindre omöjligt att släcka bränderna helt här i Alaskas inre, de ligger och pyr i torven under hela året, och blossat upp igen på våren då det blir torrt och varmt igen. Just den här brasan hade växt till en gigantiskt skogsbrand, i ett området med en hel del hus och stugor.... - risk för katastrof om man inte får kontroll på branden illa kvickt.  Vi kunde se en massa plan som flög i skyttetrafik och försvann in i den gigantiska rökpelaren för att vattenbomba.  Höga eldsflammor slog upp ibland, och det såg onekligen lite oroande ut. Lite häpna och smått chockade så startade vi vår färd söderut mot Denali. Efter en timmes färd passerade vi ett litet samhälle som heter Nenana, som ligger där Tanana River och Nenana River möts för att rinna vidare norrut mot Yukon River. Nenana ser faktist ut som en liten ”Vilda Västern” stad direkt tagen ur de klassiska filmerna. Vägen söderut var lite tråkig, långa raksträckor och träskmarker, björkarna som börjat bli gröna i Fairbanks blev allt mindre färggranna  ju längre söderut vi körde. Det började bli en del snöfläckar till och med. Hmm, det kanske hade varit bättre att stanna hemma i sommarvärmen istället, det känns lite tråkigt med bladlösa träd och snö igen. Men när vi såg bergen växa allt större och större var all tvivel borta - otroligt vackra vyer!  En lättnadens suck från oss båda - äntligen fjällmiljö! Vi började känna oss hemma igen – lite som i Abisko...  Strax före Denali National Park passerade vi ett par turistsamhällen, och fick lite ”jippo- känsla”: fy tusan! hoppas inte det är likadant som i Niagara Falls där vi var för ett tiotal år sedan. Det var helt proppfullt med smaklösa turistf ällor:  neonskyltar med reklam för rum med hjärtformade jacuzzis och vibrerande sängar, discotek, karuseller, bazarer, souvenirshopar, fula hotell och restauranger mitt i det natursköna området.  Här var det inte så illa som tur var.      

            Strax söder om parken hittade vi till slut campingen som låg skogligt till med vackra fjäll runt omkring. När vi äntligen kom in i stugan så upptäckte vi att den var fullt utrustad! Det var bäddat, och där fanns handukar, duschtvål, schampo, hudkräm, och i närheten fanns  duschar och toaletter.  Sourdough hette stugan, samma namn som man får när man överlevt en vinter i Alaska och uppgraderats från ”Chechakoo” (nykomling/gröngöling).  Namnets ursprung är från guldrush-epoken, då de erfarna guldvaskarna bar ett kärl med surdeg mot kroppen, där det höll kroppstemperarur, och jäste gott till bröd och pannkakor. Smart! Det blev en och annan Jameson då vi njöt av fjällmiljön innan det blev natti natti. På morgonen hörde vi lite tissel och tassel utanför stugan ”I think these people are still in there”. Oj då  - klockan var halv tio och städpatrullen var redan på väg! Det var den skönaste nattsömn vi haft sedan vi kom till den här sidan Atlanten, härligt! Efter frukost bestämde vi oss för att ta en lugn dag i parkens informations-centra.  Där fanns mycket att kika på, och mycket information om parken, natur, djurliv, leder, och en liten utställning om djur och fåglar. Det fanns också ett ”science-center, med med 60 miljoner år gamla avtryck från dinusaurier som hittats här. Vi passade också på att ta den obligatoriska genomgången i fjällsäkerhet och ”björnvett” som man måste ta innan man får tillstånd att campa i parken. Det gick smidigt att ta genomgången  nu i början på säsongen då det inte var så många här. Det tog ungefär 40 minuter men man tog bara in 8 stycken åt gången, jag kan tänka mig hur lång tid det skulle ta under högsäsong. Skönt att ha gjort bort det nu då eftersom vi kommer bli en del turer hit. Vi blev uppskrivna som ”lokals” för att snabba på registreringen nästa gång vi kommer hit – kul! Vi köpte också ett årskort för själva inträdet i parken, det är ju bara lite mer än 2 timmars bilfärd från Fairbanks.

            Efteråt att ha kikat runt lite blev vi smått hungriga och gick till restaurangen där vi tog ett bord ute i den varma solen. Det tog inte lång stund innan vi hörde ett välbekant kuckelurande. Det var de trevliga och halvtama lavskrikorna (Grey Jay) som kom och tiggde mat. Vi fick några fina bilder på dem innan vi reagerade på skylten ”Mata inte dom vilda djuren” ....  Vi spatserade runt lite under dagen innan vi åkte till stugan och gjorde i ordning grillen.  Jag började bli lite fiskesugen, eftersom det fanns en sjö i närheten med stor fisk i. Så kom de närmsta stug-grannarna tillbaka från parken och berättade ivrigt om sina äventyr. De hade taget en busstur in i de områden som är avstängda för privat trafik, och hade sett grizzly, Dall sheep, och älg. Vi hade redan planerat att köra in sent på kvällen då djuren är mer aktiva, och nu blev vi ännu mer sugna. Stug-grannarna bodde i Australien, men var ursprungligen från Polen. Kazimir, som mannen hette, berättade om sin uppväxt med tvångskrekrytering till den ryska armen, och beskrev att han blivit mer eller mindre hjärntvättad, och varit placerad i Kuba under Kubakrisen. Efter ett tag dök de andra stuggrannarna upp, lite skrik och skrän: ”Hö, det är nån som har skitit här, vem kan det vara?” undrade pappan i familjen och tittade på en rejäl hög med älglortar?  Vi började konversera och Carol berättade om sitt arbete med caribo och älg som han intresserat lyssnade på. Han berättade att han varit pilot och upplevt en massa väldiga äventyr runt om i världen.  En gång när han hade varit ut och campat vid kusten så skulle han ner till älven och tvätta sig när han kände att nackhåren reste på sig. ”det är som om det mänskliga DNAt har har det djupt inpräntat att larma när det är fara å färde” sade han. Han tittade bakom sig och där stod en gigantisk grizzly som tittade rätt in i ögonen på honom. Enligt honom såg det ut som om grizzlyn tänkte ”bråka inte med mig för jag är en ”bad mother fucker”. Jag kan döda dig om jag vill, men jag orkar inte för jag är så mätt och slö av all fisk jag har ätit. Stick och håll dig borta från mig”. Han hade verkligen ett roligt sätt att uttrycka sig!  Kazimir ville bjuda på en whisky så jag hämtade våra hopvikbara snapsglas som vi hade med oss. Han svepte whiskyn och hällde genast upp en till - skål! Varningsklockorna började ringa - uppvuxen i Ryssland och bjuder på dricka - bäst att bita av. Vi blev riktigt goda vänner och fick en stående inbjudan till Australien. Vi har långe drömt om att åka dit, och det kändes verkligen kul att ha fått en kontakt där, strax söder om Sydney.

            Sent på kvällskvisten åkte vi in i parken (Carol hade hoppat över whiskyn) och efter ca 3 minuter fick vi vårt första djurmöte: en porcupine (piggsvin)! Äntligen, det har vi väntat länge på under vintern.  En kort stund senare fick vi sen en älgko med kalv några meter från vägen, som fullkomligen nonchalerade oss. Dom spatserade och åt i vanlig stil och efter ett tag gick dom förbi oss några meter från bilen. Om jag hade sträckt ut handen skulle jag nog kunna klappa kalven. Helt otroligt. Vi såg också Dall sheep som vita prickar högt uppe på en bergssida, gott nog det, de kan vara svåra att få syn på. På vägen ut såg vi flera piggsvin, lustiga små trasseltroll som rultade fram. 

Hela nästa dag tillbringade vi inne i parken. Vi följde bland annat en 3 km lång vandringsstig längs en bäck. Den vandringen tog oss ungefär 4 timmar!! Det var hela tiden någonting att upptäcka, om det inte var en liten jord-ekorre så var det kanske någon vacker  blomma, eller någon annorlunda klippformation. Vi hade gått lite mer än halvvägs när vi  hörde vi ett konstigt läte, ett mycket högt och ljudligt visslande, kunde det vara en udda rovfågel kanske?  Vi spanade i kikaren mot en klippa med många håligheter. Plötsligt fick jag se ett lustigt djur kikaren - ett bergstroll!!!  De fantastiska murmeldjuren!  Carol stegade iväg upp för berget med systemkamera och stativ för att hitta några bra kamera vinklar. Klippan låg bra högt upp. Carol klättrade i obekymrat i dessa klipp avsatser och jag undrade hur hon vågade, måste ha fått mycket träning i de norska fjordbranterna under älgpejling och hjortjakt.... . Jag följde efter men det kändes obehagligt eftersom det låg mycket lösa stenar upp mot klippan. Vi spenderade mycket tid tillsammans med dom roliga filurerna, herr och fru Hoary Marmot. Till slut så klättrade vi ner igen och skulle vila benen lite. ”Men titta där” sade Carol och pekade upp och bortanför klippan där vi nyss hade varit. Där stod två Dall sheep och betade, bara 3-400 m bort.  Det var bara att samla nya krafter och klättra upp igen.  En enorm upplevelse att få se de spänstiga och vackra vita djuren på så oväntat nära håll. Vilket djurliv - hela tiden någonting. Det gällde bara att stanna upp lite och lyssna och spana så var det nånting spännande att se och uppleva. Bara under denna helg fick vi se älgko med kalv, älgtjur, caribo, bergsgetter, murmeldjur, jordekorrar, piggsvin, rovfåglar, spelgalna dalripor och en massa sångfåglar, till och med skator (som är ovanliga här). Bara att få vara i den här vackra fjällmiljön lever man länge på, och få andas ”Abisko-luft” igen! Nästa gång blir det vandring och camping. Kanske vi får se lo, varg eller björn då? Jag tror det tar ett tag att få in alla känslor intryck i själen efter den här minnesvärda helgen, och vi längtar redan till nästa tripp.

Paradiset i Beaver Hell

Abby, en bekant till oss kom igår morse in på Carols kontor och undrade om jag kunde vara intresserad att hjälpa en and-forskare att inventera Common Goldeneye (Knipa) i Chena Hot springs. Det tyckte jag lät spännande så jag ringde genast upp honom, och han var väldigt tacksam för hjälp. Vi bestämde tid och plats nästa dag. När jag stod i solskenet på parkeringsplatsen där vi skulle mötas kom en man gående och frågade om jag var Peter. ”Ja, jag hittar inte riktigt här”, sade han, ”så jag frågade några och de tyckte det var lättast att gena tvärs över universitetsområdet”. Hm, ”jag trodde du jobbade på Universitetet?” sade jag.  Det visade sig istället att han egentligen arbetar i Anchorage, men har sitt fältarbete här på våren med att inventera ägg hos Common Goldeneye. Hade jag vetat det så hade det varit lättast om jag hade kört till honom... Nu fick Niels (som han heter) istället köra 7 mil enkomt att hämta mig och sen skjutsa hem mig igen. Det måste vara väldigt angeläget med hjälp tänkte jag. Hans chef påbörjade det här projektet redan 1997, med att sätta ut fågelholkar och studera ändernas reproduktion. Nu har de över 150 holkar utsatta i riktigt blöta sumpområden, som är extra blöta nu på våren pga snösmältningen (som vi sedan skulle uppleva rejält...). Det är ett hårt arbete med att bära all utrustning: ryggsäck med material, mätinstrument ,våg, sågspån ifall holkarna behövde fyllas på, mm. Ett långt teleskopspö med en tjock ”korv” i ena änden hade vi också med, för att smyga in till holken och täppa igen hålet. Ifall det skulle vara en fågel därinne skulle vi sedan ringmärka den, och mäta och väga den så fort och lindrigt som möjligt. Och så STEGEN! En del holkar sitter väldigt högt upp pga några smarta hjälparberare som satte upp holkarna på vintern och inte riktigt beräknade snödjupet.

            Det var ett tufft och tungt jobb och bära stegen över träskmarkerna, ibland med vatten  upp till låren bland risbuskar och vindfällen att klättra över. Jag fick i uppdrag att hålla mig en bit bakom och bära stegen, och föra protokoll vid själva märkningen. Niels smög före med staven och säkrade holken med ”korven”, samt vägde och mätte äggen om vi fann några. Det ska även komenteras vilket skick holken var i, och hur omgivningen såg ut,om sjön fortfarande var frusen, och städas runt omkring från kvistar och grenar så det blir lättare att smyg in ljudlös nästa gång. Redan i första holken låg det 2 ljusgröna och väldigt vackra ägg, men ingen andhona.  Äggen vägdes och mättes på längden och bredden, och jag noterade även datum, hur lång tid äggen var utanför holken, hur mycket de var övertäckta med spån i holken, om de var kalla, och vilket stadium embryot var i. Det kunde man tydligt se om man använde en bit rör för att kika på ägget mot solljuset. Då såg man igenom äggskalet, och kunde se utvecklingen på embryot, och exakt förutse när kläckningen ska ske. Jag fick veta att Goldeneye lägger ett ägg var 36 timme, och ruvar inte alls förrän hon har lagt alla ägg. I ett bo fann vi 10 ägg som var kalla (dvs att honan inte har börjat ruva än). Så det innebar att hon la det första ägget redan för 3 veckor sedan. Då var det fortfarande vinter här,  -10 grader i snitt med frusna sjöar och lite mat. Det är rätt otroligt att änderna lägger ägg under 3-4 veckors tid innan de börjar ruva! I ett bo fann vi 10 ägg och ett ägg var väldigt mycket mindre än dom andra. Niels kallar det för parasitägg. Han berättade att när Goldeneye tar ett bo/holk, och ”mutar in” som sitt, så lägger dom ett ägg där. Det kan dom göra även om en annan hona har lagt ett ägg där redan. Det blir ju lite konstigt att änderna kan tänkas ruva på flera ägg som inte ens är deras egna! Lite som göken... Dessutom de unga änderna som inte vet vad som händer ”oops, det pluppade visst ett ägg ur mig här” som Niels beskrev det. ”Vad ska jag göra med det?  Lägger det i holken och bara lämnar det där!” I det första området vi inventerade var det ungefär 20 ägg på 15 holkar. Det verkade mycket lovande med tanke på att det brukar vara ungefär 70 ägg på 150 holkar varje år.

      Och så hände det - jag såg det på Niels blick. ”Vi har en Goldeneye här”. Hans röst blev allvarligare och han gav mig noga instruktioner om hur jag skulle bete mig och hur han skulle gå till väga. Det måste gå väldigt lugnt till, inte stressa, tala tyst, och smyga väldigt försiktigt därifrån när vi var färdiga. Den här anden var ringmärkt förut visade det sig. Hon var ovanligt lugn, verkade nästan så att hon visste vad det handlade om. Även när vi lade henne i en nätpåse som en julskinka för att väga henne såg hon helt lugn ut. Vi ville inte besvära den så mycket, så vi märkte bara äggen och lade tillbaks alltihop i holken. Det var väldigt kul och spännande att vara med om detta. Gulliga fåglar måste jag säga utan att vara omanlig :).  

            Lunch! Vi åkte vidare till hans lilla övernattningsstuga, som har gemensam köksstuga med skogsvaktarna som jobbar i området. De informerade oss om att de hade hittat 6 björniden i områderna runtomkring. Det är väldigt ovanligt med björn här annars fick vi höra, men nu verkar det som om det börjar komma fler och fler. Spännande! Niels berättade också om sina fiskeäventyr i Anchorage nere vid kusten. Det är ju i de områderna de bästa laxälvarna rinner. För att inte tala om havsfisket! Ett eldorado för att fiska hälleflundra, men dyrt - en natts övernattning i stuga med 6 timmars fiske kostar omkring 2100 svenska kronor + fiskekort. Samma sak gäller för laxfiske som kosta 200 kronor per dag + logi. Carol och jag har tänkt lösa övernattnngsbiten genom att köpa en husbil eller camper, som är billigt här. Då bestämmer vi själva hur länge vi vill stanna och dessutom så får vi ju igen pengarna när vi säljer den. ”Jag kan flyga ut er gratis upp till någon älv eller sjö om ni kommer ner till Anchorage” sade Niels plötsligt. ”Jag är pilot också”. Va?? Tänkte jag, hörde jag rätt? Grabben är pilot och erbjuder att flyga oss vart vi vill utan ett öre i betalning!. Det är klart att vi vill!. Det var verkligen en bra deal - Hjälpa Niels litegann med änderna, och få en gratis floatplan-tur ut i vildmarken.

            Tillbaka till bilen. Niels tog fram kartan över nästa område. Beaver Hell hette området. ”Du kommer förstå varför när vi kommer dit” sa Niels. Ja, det var det verkligen ett eländigt träsk-område!  Det fanns en del holkar längs en sträcka som brukar vara ett populart ställe för Goldeneye.. Det var vadning som gällde längs en lång sträcka, och taggiga risbuskar. Vindfällen låg kors och tvärs, så vi fick kliva under eller klättra över. Myggen hade kommit fram! Nästan lika stora som harskrank (om jag överdriver lite), och många var de! Det måste ha varit en explosionsartad kläckning i det varma vädret för på förmiddagen hade vi knappt sett någon alls. Fy fasen vad dom plågade mig!!! Beaver Hell, det borde heta Mosquito Hell tänkte jag. Efter ett tag så trampade vi förbi vargspillning i det täta snåren, och ett stycke längre fram låg ett älgkadaver. Niels såg bekymmrad ut, och sa att han trodde det handlade om illegal jakt. Förmodligen är det någon som har dragit in älgen dit som björnåtel och det är olagligt. Vi berättade senare om den där döda älgen till skogsvaktarna (State Rangers) om kadavret, och de och State Troopers skulle följa upp det. Det är väldigt mycket problem med tjuvjakt i områderna runt Fairbanks.

            I den första holken i Beaver Hell hittade vi  ingenting, konstigt! Men det låg rester i holken av vad Niels trodde var en ekorre, samt lite spillning som Niels undersökte och hittade lite rester av ”Red but weasle”. Det var förmodlingen en Boreal owl (Pärluggla) som har använt holken som tillfälligt näste. När ugglorna bor i en holk så brukar dom lägga sitt matlager fint uppstaplat längs väggarna. Så var inte fallet här. Men vi kämpade vidare till nästa holk och gick förbi vad vi trode var ett jättestort vindfälle. Men herregud - det var en bäver som hade fällt det gigantiska trädet! Det hade en diameter på ca 90 cm! Antingen så är bävrarna väldigt skickliga på att fälla träd, eller också är dom stora som jättar! Beaver Hell var nog rätt namn ändå om man tänker efter.....  Vi fortsatte med samma procedur här som vi hade utövat hela dagen: jag håller mig en bit bakom, och Niels smyger sig fram och säkrar holken. Jag smyger fram med stegen, och Niels klättrar upp och inventerar om det är nån inneboende, eller något ägg nedgrävt i spånet. ”Uh oh - we have a Boreal Owl here” sa Niels plötsligt!!! Precis som han hade förutspått så fanns det uggla här i området. Inte så konstigt att vi inte har hittat några Goldeneye ägg här då. Nu behövde vi inte vara så försiktiga eftersom ugglorna inte är så känsliga, men det kan bli lite flaxigt. Det var i alla fall vad Niels upplevde då han träffade på en uggla dagen före, och det var inte lätt när han var ensam. Men den här otroligt gulliga ugglan var väldigt lugn. Vi hade lite tid att ta några bilder på den lilla filuren. Den bara satt och tittade intresserat på mig, och blinkade ibland med sina stora runda ögon. Hon hoppades väl att det bara var en mardröm och att hon skulle vakna snart. 4 ägg hade hon, som vi mätte och vägde. Vi vägde även hennes matlager och undersökte vilka bytesdjur hon hade lagrat i holken: 2 olika sorters vesslor och en näbbmus. Säkert 12 stycken allt som allt. Hon hade tydligen en hanne som var duktig på att jaga medan hon ruvade i holken. När vi hade lagt tillbaka allt i holken satte sig honan i hålet och bara tittade förvånat på oss och undrade vad det var som hade hänt egentligen. En fantastisk upplevelse. Det blev 2 områden till den dagen innan vi bröt upp. Vi hittade totalt ca 45 ägg på 30 holkar. Verkar som det blir ett bra år för Goldeneye.

            Vi gick tillbaks till Niels stuga eftersom han skulle prata med skogsvaktarna om älgen. Jag tog en liten promenad medan jag väntade när jag plötsligt såg någonting stort som sprang ner i ett hål i marken. Jag hann bara se bakdelen försvinna ner där. Jag tittade i hålet och såg ett ansikte där nere men vad vad det för något? Jag chansade på att ta några bilder med blixt, så kanske jag får se vad det är för någonting? Skeppsråtta? Eller var det bara en hare?  Sen slog det mig: ”det måste vara ett murmeldjur!”. Mycket riktigt. När jag gick en bit därifrån så dök den upp igen och bara satt och tittade intresserat på mig. Jag tog det lite försiktigt och försökte komma så nära som möjligt för att ta några bra bilder på honom. Efter ett tag så verkade det som han inte brydde sig så mycket. Fantastiskt! Jag har aldrig trott att jag skulle få se ett murmeldjur. Inte en uggla eller Goldeneye på nära håll heller för den delen! Vilka upplevlser på en och samma dag (och stackars frugan som fick sitta inne på kontoret utan fönster hela dagen....). När Niels skjutsade hem mig så upptäckte vi att videt har börjat blomma och att det började skifta i grönt i lövträden. Sommaren är på väg!