Insikter från Yukon Flats

Måndag morgon och dags för den sista förflyttningen. En lång väntan i 6 dagar - det känns som man är skeppsbruten på en öde ö. Vi brukar få meddelande om en ca tid när planet ska anlända men det har blivit något fel på satellit-telefonen. Av någon anledning så kan den inte ta emot SMS längre. Vijay ringde upp Katy (som delar kontor med Carol) för att få besked. Det var Carol som svarade! Katy var inte anträffbar för tillfället och jag fick förmånen och säga några snabba ord till Carol. Det var otroligt skönt att få höra hennes röst. Det hade bara gått 2 veckor här i träskområdet men det kändes som en evighet. Det hann inte sägas mycket men det var värdefulla ord.  Dyrt också men det är ju inte jag som betalar... 12.30 landande ”Beavern” och dockade in mot ön. Vi är det enda team som ska förflyttas den här dagen så det var inte lika stressigt för Rick och det syntes tydligt på bushmanpiloten. Inte samma höga tempo och har inte lika yviga rörelser. Det rödfärgade ansiktet har fått normal ansiktsfärg och Rick talar med ett mycket lugnare tempo. ”- Oh my god! What a swamp area this is here!”  sade Rick “Welcome to hell” svarade jag.  “It must have been very difficult for you guy´s.  I must say you do a hell of job!” tyckte Rick. Tja tänkte jag, jag har ju egentligen bara suttit och slöat nästan hela den här veckan. Men utöver det så gör vi ett väldigt slitsamt arbete. Upp före tuppen och slänga i sig frukost, för att sedan packa ryggsäckarna. En del nätter ligger man sömnlös och fryser i sommar-sovsäckarna. Minusgrader på morgonen och vi är kalla som glasspinnar när vi ska ur säckarna på morgonen…. Senare på dagen är det ibland stekhett med gassande sol, men den senaste tiden har det mest varit kallt och regnigt. Många nätter har vi blivit väckta av björnar som snokar runt campingen. De har oftast avslöjat sig med ett grymtande av en stöt från elstängslet, eller av en kvist som har knäckts. Upp fort som attan med bössan för att skrämma iväg den/dem.  Det är inte lätt att gå tillbaka i tältet och somna om efter det.  Man ligger och lyssnar på alla möjliga ljud, ifall att det är nån mer björn i närheten. Sedan i väg med tunga ryggsäckar i tuff terräng, vadningar över bäckar och åar, dyiga områden så att man sjunker ned till knäna, skumpig mark av tuvor med djupa hål emellan som man får försöka hålla balansen på, myrar, klättra eller krypa under vindfällen, forcera igenom täta ris-skogar av vide, björk, asp, och al, med hjälp av machete…. Igenom björnarnas och myggens paradis för att fylla ryggsäckarna med ännu mera vikt med dyrbara vattenprover och infångade vatteninsekter. Sedan med svett och tårar och med blytunga ryggsäckar tillbaka till tältplatsen igen, genom ris, stockar, myr, bäckar, djuphålor, dy, buskar och mygg. ”- Inte så konstigt att man har gått ned 8 kilo….”. Sedan ska alla prover organiseras och inpackas. För att hålla dem nedkylda stoppar vi proverna i ett hål som vi grävt ned till permafrosten. Två sjöar per vecka ska vi göra,  och sedan förflyttning med ponton-plan till nästa område med nya utmaningar.

Den här gången landade vi på en älv” Birch Creek”, som rinner mellan Yukonfloden och Circle City. I sjöarna här har vattenståndet sjunkit så pass mycket att det inte gick att landa. Så vi fick landa en bra bit bort, vilket innebär längre gångavstånd från vårt nya läger. Fyra sjöar ska inventeras här, och den här gången ska vi vara på samma plats i 2 veckor. Redan första dagen uppstod ett litet dilemma. Den första sjön hade sinat så pass mycket att det har blivit 2 sjöar med 25 meter blötmyr emellan…. Ett omvänt problem jämfört med förra platsen alltså... Vijay tycker förstås att vi ska inventera bägge sjöarna ändå eftersom de ju har blivit två sjöar nu. Men jag och May-Le håller inte med, det är ju bara en flytande myr emellan så egentligen så är det ju samma sjö. Dessutom blir det tufft att hinna med 5 sjöar den här perioden. Vi ringde chefen ”Brad” om råd. ”Just do one lake!” var hans svar.  ”Om sjön har svämmat över så 2 sjöar blivit till 1, så kan ni göra 3 sjöar den här perioden bara, så ska jag försöka få er hem tidigare” förmedlar Brad. Härligt!! Eventuella 5 sjöar blev plötsligt bara 3 och tidigare hemresa! Hihi - det låter helt underbart!

Nu har vi tältplatsen just intill Birch Creek och jag och May-Le gick en upptäckar-vandring längs älvskanten. Plötsligt så hörde vi rörelser och knak i brak i buskaget intill! ”Det är förmodligen en älg” sa May-Le, ”för det luktar boskap”. Det där är banne mig ingen älg tänkte jag, för det luktar ju björn! Jag sa inget för att skrämma henne mer än nödvändigt för björnen blev ju ändå rädd och sprang i väg. Vi fortsatte färden och passerade en bäverhydda. Inne vid en liten vik med grusstrand simmade två trumpetsvanar. Dom låter faktiskt precis som trumpeter, därav namnet. Några Bergands-ungar simmade längs älvkanten, och en stor flock med Canadagäss flög väsnades förbi oss.  Jordsvalor hade byggt sina bon längs älvbrinken, och flög ut och in i sina nästen. De flyger som torpeder igenom luften och fångar mygg. Det var väldigt vackert längs älven, och grönt och frodigt. Men bara 50 meter längre in på land döljer sig en 5 år gammal kol-öken….. Här har en gräsbrand legat och pyrt i marken, så att rotsystemet på träden har blivit så pass mycket förkolnat att de har ramlat omkull. Tusentals stockar och ris och kvistar ligger utspridda, och dessa blir tvungna att klättra över eller balansera på varje morgon när vi ska till våra arbeten, som ett plockepinn i storformat. Ett väldigt märkligt landskap. I strandkanten upptäckte jag färska björnspår. Hm...” Vi kanske ska gå tillbaka till tältplatsen” föreslog May-Le som hade glömt att ta med sig björnsprayen. Bra ide! En stund efter vi var tillbaka till tältplatsen så hörde vi hur det började knaka och braka intill. Där var den - en svartbjörn som höll sig på säkert avstånd. Tittade upp mot oss bara och fortsatte lufsande förbi. Helt odramatiskt, inga motåtgärder behövdes som tur var.

Det är skönt att tälta nära älven som har gett oss fräscht dricksvatten.  Det är nåt helt annat än dom dypölarna vi har bott vid tidigare. Dessutom så luktar det inte dy om en när man har tvättat sig heller. Rena lyxen... Nu har jag ju också tillfället att prova mitt fiskespö som jag har tagit med mig. Rick berättade tidigare att det kan finnas en del fina harrar i älven och nu tänkte jag ut och provfiska.  May-Le och Vijay följde nyfiket med. Jag knöt dit min röda favorit-spinnare. Efter några kast så kom en gädda och högg.  Tror ni inte att den klippte av reven för mig!  Gud förbannat!  Vijay och May-Le bara skrattade och tyckte det var väldigt roligt tydligen... Jag knöt dit en svensk droppe-spinnare istället och sa ”få se nu om jag inte får igen min favorit-spinnare” och de skrattade bara ännu mer.  ”Omöjligt att du får samma fisk att hugga igen”.   ”- Inte när det gäller gädda för dom är helt urkorkade” svarade jag och kastade.  Vid första kastet satt den på kroken igen! Den här gången landade jag den säkert vid älvskanten och två spinnare satt gott fast i munnen på den! Den här gången skrattade vi allihop.  Det blev den andra gången i mitt liv som jag ätit gädda, som jag annars rankar som skräpfisk, men det var inte så tokig ändå. Det fick duga….

Vi har nu fått besked av Brad att vi blir hämtade för hemfärd på fredag  klockan 10.00. 2 dagar tidigare än det var planerat på förhand. Härligt! Men den här gången så blir det ett mindre plan så vi måste ta 2 turer. Det blir flygning till Circle, och sen 4 timmars resa med bil tillbaka till Fairbanks, precis som förra gången. Jag hade hoppats på flyg hela vägen till Fairbanks, men projektet sparar mycket pengar på det här sättet. Det är en vacker färd över fjällen i alla fall. Jag hörde att Vijay språkade med Brad om det i telefonen och sade att han kunde vara den som stannade kvar i vildmarken till sist. Ja, tänkte jag, det är han skyldig oss! Han som på något underligt sätt har lyckats slippa undan nästan allt ansvar med hantering av de ibland halvruttna råttorna, matlagning, filtrering av vatten, disk mm.  Med tanke med råttorna så är det ju han som har det egentliga ansvaret för det arbetet, men det är ju jag och May-Le som har gjort det... Det måste även kännas underbart att när man kommer tillbaka utsliten till tältplatsen efter arbetet och har allt serverat - maten varm och vattnet filtrerat, jobbet med proverna avklarat. Det är bara att sätta sig ned och äta, sedan bara lämna disken åt oss. En gång gjorde jag och May-Le en kupp och väntade med att laga middag bara för att tvinga honom och hjälpa till, och då lagade han bara mat åt sig själv!!!?  Jag är väldigt glad att ha May-Le med som team-medlem, vi har ungefär samma grundvärderingar, och skojar och säger att vi kanske är lite mer normala. ”Om man nu tycker en medelgammal karl som är ute och jagar insekter och råttor i Alaskas inland är normalt…? Det är klart att det tär på umgänget när man har levt så tätt på varandra i flera veckor. Det blir lite irritationer, men trots allt så klarar vi hålla humöret uppe. Alla har vi ju våra egenheter som vi måste försöka utstå. Vi har blivit goda vänner och kommer att hålla kontakten och umgås och hälsa på varandra där vi hamnar runt om i världen.

Björkarna har börjat bli gula och röda nu, och höstluften har kommit. Här i Yukon Flats är det nog bara några veckor kvar till den första snön börja falla. Tungt, tufft, och intensivt har det varit men trots allt har det varit väldigt spännande och inspirerande att få leva ”ett med naturen” i snart nio veckor, och med en paddlings-vecka i Kouyukuk River dessutom. Det har varit otroligt lärorikt och många nyttiga erfarenheter. Jag tänker tillbaka på alla vilda djur som jag har träffar på, alla dessa roliga svartbjörnar som försökte sno åt sig någonting från tältplatsen, vargflocken som sprang på led utefter sjökanten, älgar som betar, hökar, falkar, örnar, ugglor, änder, svanar, och gäss som har flugit eller simmat nära inpå en. Lavskrikor som snattar godsaker från tältplatsen på nätterna, ekorrar som tjattrar och skäller på oss.  Att vakna till vackra fågelsånger, och höra tranorna skria i morgontimmarna, svanar som trumpetar som en orkester. Jag minns när jag satt i gummibåten och såg på när solen steg upp i morgondimman, med sagolikt vackra färger som sprider sig på himmeln. Det här är livet - att bara få sitta och försjunka in i sig själv och betrakta den underbara naturen! Det är inte bara stora saker som väcker min uppmärksamhet.. Jag tänker på när jag låg i bivack i tältet i ca 16 timmar i sträck i det värsta åskovädret jag någonsin har skådat. Mitt i blixtrandet och öronbedövande åsksmällar upptäckte jag en brun spindel som satt på den högra insidan av tältet och väntade på sin fångst. Plötsligt så fastnade det en mygga i spindelns nät. Tro inte spindeln sprang dit på en gång för att fånga den. Nej, den väntade iskallt tills myggan var så trött att den inte orkade streta emot längre. Då tog spindeln sin chans. Jag hade även en svart spindel som bodde på vänstra sidan, men den hade helt annan strategi. Den satt och väntade helt blickstilla. Om det satte sig en mygga intill så sprang den blixtsnabbt och fångade den med sina käftar. Många gånger misslyckades den, men hon fångade några lite då och då. Det här roade jag mig med att kika på under många sömnlösa nätter. Mycket spännande drama. Bättre än tv...  Jag kommer även att tänka på trollsländan som valde att sitta på min axel. Det kändes som att man blev utvald -priviligierad!  Ja, det är precis så det känns! Att ha fått chansen och möjligheten att vara med om detta jätteäventyr. När man tänker tillbaka på allt skulle jag inte tveka en sekund om jag fick chansen att göra det igen. Trots myggjäklarna och bromsterroristerna. Det är egentligen så här jag vill leva. Nära naturen. Nu är jag snart tillbaka till civilisationen och vardagen igen. Tillbaks till Fairbanks, och så småningom om några veckor tillbaks till fosterlandet och dalmasarnas län. Tillbaka till sina vanliga rutiner. Men med mig i bagaget har jag alla dessa otroliga intryck och minnen. I framtiden när det blir för mycket med arbetet och stress hoppas jag att dessa minnen kan påminna mig om att det är viktigt att komma ifrån sin vardagliga stress ibland. Vi måste bli bättre på  att unna oss det. Bara att ta sig till en plats med en avstressad miljö av något slag. Jag och Carol gjorde mycket mer av det förut än under senare år, men nu är det dags att börja återinträda i den rutinen igen. Vad är viktigast? arbetet eller varandra? Det behöver inte vara något märkvärdigt. Bara en avskild plats för att glömma vardagens stress och ha lite tid för varandra en stund och koppla av. Det är bra för både själ och hjärta.

Dagen för avresa från Yukon Flats är nu kommen, och vi tar den sista vandringen till sjö 1-53-3 för att hämta råttfällorna för allra sista gången. Genom 700 meter med fallna träd som vi nu har blivit ganska duktiga att hålla balansen på, sedan igenom en ganska lättvandrad grässtäpp i ytterligare 700 meter innan vi kommer fram till den u-formade sjön. Det är första gången jag vandrar utan ryggsäck, och det känns faktist som man flyger fram i terrängen. En enda råtta fångade vi den sista natten - helt fantastiskt.  Dom sista tre dagarna har jag gjort en kupp och totalvägrat att göra processen med råttorna och Vijay har fått göra dom. Vadå? - jag har gjort det 37 gånger av 40 och jag tycker att det är bra att Vijay får prova på det också. Det är ju han som har ansvaret över det jobbet. Igår när Vijay påtvingat vittjade råttfällorna så hade vi fångat en ”Jumping mice”! Det är andra gången den har påträffats norr om Yukon Flats någonsin. Kul!  Så tillbaka till campingen för att börja packa och torka material i den morgonvarma solen.  Piloten Jim, eller ”do it Jim” som han kallas, kom redan halvtimme tidigare än beräknat. Han fick det smeknamnet för att han alltid får sina jobb gjorda. Där andra piloter vägrar landa är det inga problem för Jim ”do it Jim”. Han är inte så noga att hålla allt i perfekt skick. Det märkte vi när vi skulle hjälpa honom att vända på det skitiga planet. När det gällde Rick så var det ytterst förbjudet att vidröra vingen eller rodren, men Jim sa att det inte gjorde något. När vi hade packat allting för den första turen sa Vijay ”Det är bättre att jag åker först för då kan jag vakta grejorna när jag kommer till Circle”.  Vadå? - skulle inte jag och May-Le klara av det? tänkte jag. Men han verkade vara mycket angelägen att åka först. ”Ja åk du först, spelar ingen roll för mig” svarade jag. Har man lyckats med klara sig undan det mesta av det tråkiga arbetet med råttorna och allting runt omkring lägerplatsen med matlagning och dylikt sedan dag 1 kan han lika gärna ta det lättaste lasset den sista dagen också. Det spelar ingen roll längre. Vi är ju snart hemma i alla fall.  Men jag måste säga att man måste vara ett sorts geni som har lyckats undvika allting, speciellt som gruppledare…. Det tog en timme till så var Jim ”do it Jim” tillbaka igen, och det var vår tur att packa det sista, och sedan iväg mot civilisationen. Inredningen i planet såg ut som i en gammal, mycket sliten 80-tals bil. Jag försökte hålla blickarna så långt fram som möjligt för det kändes väldigt otrevligt att flyga den här gången. Det var riktigt otrevliga kastvindar som tog tag i planet ibland, och häftiga luftgropar så att det pirrade i magen. Det kändes som man vore en humla i storm...  Vi surrade vidare i ca 30 minuter tills vi såg Circle och dunsade ned i Yukonfloden.. Brad och Vijay tog emot oss och vi lastade snabbt av planet, och snabbt in i Brads pick up med våra ryggsäckar och all material. Varmt var det här! Mycket varmare än där vi har till bringat dom sista 2 veckorna. Jag tog av mig jackan och tröjan. Sedan började den 5 timmar långa safari-resan med bil tillbaka till Fairbanks. ” Värst vad solen är varm idag”, sa Brad och öppnade bilrutan. Han envisades med att ha fönstret öppet hela vägen till Fairbanks trots att han har AC i trucken. Jag ångrade att jag  la jackan och tröjan i skuffen. Jag trodde att jag skulle frysa ihjäl. Jag förstod genast den verkliga anledningen…. Vissa i gruppen hade knappt tvättat sig på hela tiden ute i fält….. Nu kanske Brad förstår hur vi andra har haft det... 

Det kändes härligt att vara tillbaka till en av världens fulaste städer. Jag trodde inte att jag skulle sakna Fairbanks så mycket. Allting verkade vara som vanligt. De över-dimensionerade truckarna med vattentankar på flaken, bilar som står på tomgång, de ruckliga halvfärdiga husen, korparna som härjar överallt här. Till slut var vi vid garaget där vi ska packa in all material tills vidare och Carol kom och hämtade mig med vår Ford Explorer. Hon håller en bukett med rosor i handen och hälsar mig välkommem hem! Väl hemma blev det grillning med våra goda grannar, några kalla öl med godis och chips. Vilket härligt varmt välkomnande! Det känns verkligen skönt att vara hemma igen.  Att Sova i en riktig säng, så enkelt det kan vara att bara gå på toaletten... Framför allt är det skönt att vara tillbaks till sin efterlängtade hustru. Nu väntar nya äventyr, först Hawaii, sedan bilresa söderut genom Alaska och Canada, ner mot Seattle och Kalifornien!!