Sandalfiske i Quarts Lake

Äntligen så bestämde vi oss att boka en stuga vid en fiskesjö 14 mil söder om Fairbanks under påskhelgen. Här i USA så är påsken inte lika stor helg som i Sverige så skärtorsdag, långfredag, och annandag påsk är vanliga arbetsdagar. En liten mini weekend blir det i alla fall. Lite påskkänsla vill man ju ha...  Så när min kära hustru jobbade så fick jag ta hand om inhandling och packning, samt ordna färdiga lunchlådor ifall vi blev fisklösa.... Det var bara att dra iväg så fort hon slutade på jobbet. Eftersom stugan ligger ca 800 meter från vägen så hade vi även köpt en dragpulka som vi planerade att dra packningen i till fots eller på skidor, berorende på hur  mycket snö som fanns kvar eller hur blött det var på isen. Men när jag packat bilen färdig insåg vi att vi måste nog köpa en pulka till!  Det är helt otroligt att det alltid blir så mycket bara för 2 dagar... Men det spelar liksom ingen roll om det är för 2 veckor eller 2 dagar  -packningen blir ungefär lika stor ändå: sovsäckar, liggunderlag, ved, varma kläder, spritkök, bränsle, och lite mat ska ju med i alla fall. Nu när stugan inte hade vatten, el- eller kokmöjligheter så blir många extra kilon att dra med sig, speciellt vatten. Här är det inte bara att ta fram kåsan och dricka direkt ifrån sjön som vi är bortskämda med i norra Sverige utan man måste filtrera vattnet först. Annars riskerar man att få ”beaver fever” av den elaka lilla Giardia-parasiten. Det räcker tydligen inte bara koka vattnet utan man måste köpa ett special filter som man pumpar vattnet igenom först. Vi har investerat i ett vattenfilter att ta med på våra turer, men eftersom vi nu skulle bo så pass nära dar vi parkerade bilen kunde vi lyxa till det med medtaget vatten. Vi har hört av en del Amerikaner att Giardian inte fanns här förut utan kom hit när Europeerna koloniserade landet, vilket jag tycker låter märkligt eftersom den parasiten inte är så vanlig Europa överhuvud taget.  Den lilla rackaren lever ju symbios med bäver, därav namnet på sjukdomen. Kanske en del europeiska bävrar immigrerade också???   Som sagt en pulka till och det blev lite extra små inköp innan vi kom iväg, en aning försenade. Men när vi var framme ungefär klockan åtta på kvällen, så var det ganska gott om tid att packa pulkor och marchera till stugan innan det blev mörkt, vilket det knappt blir så här års.

      Det var inga problem att dra pulkorna för hand insåg vi eftersom det var inte så djup snö på stigen. Vi funderade ett tag på om vi skulle ta sjövägen istället,  men då kanske vi kunde riskera att missa stugan eftersom vi inte visste exakt var den ligger, så vi valde att följa stigen. Det gick väldigt bra tills vi gått ungefät en kvart och tittade upp på en brant sandig uppförsbacke helt utan snö!. Vad ska vi nu göra?  Last av pulkorna och springa upp och ner för backen? Vi provade att hjälpas åt och dra pulkan för hand uppför den branta backen och det gick förvänadsvärt lätt. Vinterträningen på gymet måste ha gett lite resultat ändå för vi blev inte ens trötta J.  Stugan låg där högt uppe på backen med en underbar utsikt över sjön. En gammal timmerstuga som en krigsveteran byggde på 40- 50 talet.  Med posttraumatisk stress från kriget flydde han från livet i Californien till vildmarken i Alaska, för att försörja sig på jakt och fiske mm.  Ja det var nog inte den lyxigaste stugan jag har sett. Skogskoja skulle jag nog kalla det. Men jag har sett värre hus i Fairbanks som folk bor i året runt, så det var gott nog åt oss. En stor oljefatliknande kamin stod i centrum, två sängbritsar fanns i vardera kortsidan med ett litet bord på långsidan. Man såg rakt ut igenom timmerväggarna på många ställen, och fönstren var otäta - hur kan man överleva  vintern i -40 så här undrar man?  Det fanns en del ved lämnat på platsen, men vi hade tagit med oss 2 säckar med torr tändved och laddade kaminen med det.  Uppackningen gick snabbt, vi bäddade och gjorde i ordning, och firade sedan påskafton med god choklad och whisky - och kände oss riktigt hemmastadda. Vi tittade ut över sjön och strandlinjen, och man kunde nästan inbilla sig att när som helst kunde det komma en björn eller varg lunkade efter stigen. Vi läste i gästboken att folk som hade bott här tidigare inte rapporterat några björnbesök, till skillnad mot då vi var i Dune Lake i höstas.... - men det var många som tyckte att det var härligt att komma hit ut i vildmarken, 800 meter från vägen... Konstigt nog så blev det sovmorgon nästa dag (med tanke på mig när det gäller fiske).  Jag undrar om det måste ha varit chokladen, för jag har hört att man bli blir trött av det?

      Efter frukosten packade vi pulkorna för isfiske och drog den nedför den snöfria backen till sjön och försökte sia om var på sjön det bästa fisket kan vara? Enligt vår fiskeguru Lasse Glad så brukar det bästa djupet vara omkring 4 meter, med sandbotten, så vi försökte gissa oss till var det kunde vara. Med en begagnad nyinvesterad handisborr använd endast 2 ggr började jag borra det första hålet. Åh fy vad trögt det gick! Först och främst var borren lite skev, men det gick fruktansvärt tungt. Det tog mig säkert 20 minuter innan jag lyckades komma igenom och det värkte i axlar och armar. Helt slut! Jag tror att jag skulle ha tänat mer i nån slags isborrsmaskin på gymet. Till min  besvikelse såg jag att det bara var ca 70 cm djupt, men sandbotten var det i alla fall. Jag hade absolut ingen lust att borra runt med den där borren och leta rätt djup. Vi bestämde oss i alla fall för att jag skulle prova där en stund och se om det dök upp nån fisk, innan jag borrade ett hål till Carol. Efter 5 minuter var första regnbågen landad! Inget monster men en fin stekbit. Så vi bestämde oss att stanna där vi var, och jag fick ett ytterligare träningspass med den där borren.  Soligt och blåsigt väder hade vi, men med ljumma vindar i alla fall, så njöt vi av utsikten över sjön med en del fjälltoppar som stack upp i horisonten. Ett 20 tal stugor på andra sidan stod välplacerade utefter strandlinjen. Vi upptäckte att alla nästan fiskade i viken där vi hade parkera bilen. Dom hade förstås kört ut med sina stora pickuper och parkerat på isen och satt i bilarna och fiskade. Fyrhjulings-marodörer och skoter-marodörer störde oss lite ibland men vi fick vara ifred på den här sidan om sjön. Efter några fiskar senare så fick vi trevligt sällskap av några trutar som kom och hälsade på, och som Carol matade med lite fiskrens. Dom brukar vanlightvis vara irreterande, men man känner faktiskt att man har saknat dom när man hör dom för första gången efter den långa vintern, och vi tyckte det var riktigt fina att titta på.

      Lite värmande Lumumba med farinsocker, kanel, och grädde förgyllde tillvaron ytterligare när vi började känna oss lite nedkylda av blåsten. Det var faktist riktigt bra fiske den där dagen! 14 stycken  regnbågar och den största var nog gissnings vis på 1.2 kilo och 50 cm lång. Carol har ett intressant sätt att fiska på. Hon gör många saker samtidigt och lämnar spöet i långa perioder. ”Men jag har ju fisk på, det är ju hur tungt som helst” säger hon sedan rätt vad det är ”men linan måste ha fastnat”, så jag måste gå  dit och känna efter jag med.  Jodå, faktiskt, det kändes att det var fisk på, men det gick inte att rubba linan. Herregud det måste vara en riktig baddare det här! Och så gick linan av... Carol fick snabbt ned handen i hålet och fick tag i linan innan den, men nu verkade som linan hade lossnat och hon landade en riktigt fin regnbåge med linan runt en gräsrot från botten.  Haha - öring brukar göra så den med, snirkla runt vass och sjögräs och sätta sig fast. Man har tappat mycket fisk på det viset.  Men inte den här gången. Förresten så har Carol fiskat upp stora rödingar med händerna förut som hon har tappat i hålet... så den tekniken kan hon!  Vi avslutade dagen med halstrad nyfångad regnbåge till middag, tillagad över öppen eld med utsikt över sjön, Smaskens!  Nästa morgon hade jag ställt klockan på ringning halv sju, för att prova på lite morgonfiske. Carol sov vidare en stund till.  2 silverlaxar och 2 regnbågar på knappt blev det under en klarblå morgonhimmel, helt vindstilla, och solen värmde redan så tidigt på morgonen. Vilket kanonväder det blir idag! tänkte jag. Vid niotiden gick jag upp till stugan för frukost, och blev lite konfunderad över ett konstigt fågelläte.  Jag tittade upp bland träden och försökte se vad det var för konstig fågel, när jag fick se en elak ekorre som skrek och skränade mot mig, bara 2 meter bort. Jag tror jag aldrig sett någon så förbannad nån gång! Skakandes i hela kroppen och med svansen kraftigt viftande, spottande och skränande, ibland med nästan metalliska ljud som övergick till hostande och fräsande. Tur att jag hade kameran i fickan och fick några roliga bilder på den lille filuren.  Man borde kanske sätta upp varningsskyltar för elaka ekorrar tänkte jag.  Hela den dagen var sedan helt otrolig.  Solgass hela dan, massor av insekter och fjärilar som började att vakna till liv, och otroligt vackra fågelarter som fick vi se.  Ett lavskrike-par kom och hälsade på oss medan vi åt  (halstrad fisk förstås) . Roliga typer det också. Väldigt orädda och man kan komma väldigt nära dem om man är lite försiktig.  Carol matade en direkt från handen vid Dune Lake i höstas.  Vi såg också korsnäbb och tranor som flög förbi. Då vi satt vid lunchbordet ute vid grillplatsen sade vi till varandra att här måste man ju alltid vara beredd med kameran, vad som helst kan ju dyka upp när som helst. Titta en korp, sa Carol plötsligt, och pekade upp alldes nära, blev sedan tyst och bara gapade då en stor gyllene örn flög förbi några meter över våra huvuden, vi blev helt förstummade båda två!  Det var inte så mycket reaktions-snabbhet med någon kamera där inte.... Men efter frukosten när jag skulle gå ner och fiska igen så upptäckte jag att örnen stod på isen och åt fiskrens som vi hade lämnat till måsarna och korparna. Genast ropade jag på Carol, som kom snabbt som ögat ned för branten med kameran i högsta hugg, så vi och lyckades få några fina bilder på den ändå. Carol gick sedan till bilen och hämtade skidorna för att passa på att ta en skön skidtur runt sjön, medan jag försökte lura några fler firrar. Det var nog många av de som stod vid bilarna på isen nedanför parkeringsplatsen som undrade vad det var en knepig figur som kom gående över isen – när man kan köra bil! – och sedan dessutom drog på sig skidorna och skejtade iväg i full rulle! Det blev några glada hejanden från de i stugorna runt sjön i alla fall.  För mig var det helt fiskdött resten av dagen, men det gjorde absolut ingenting i det fantastiska ”sommarvädret”, stövlarna åkte av och sandalerna på.  Bara att passa på att njuta av de otroliga naturintrycken runt omkring, 800 meter från vägen..... Under hemresan såg vi sedan en älgtjur,  och en flock svanar med kurs mot Fairbanks – våren är verkligen här nu!  

Det vilda fisket i Alaska

Ja, så ringde telefon på en måndag kväll och jag (Peter) svarade. Det var Carin, en ny bekantskap som vi har börjat lära känna. Hon undrade om jag ville följa med hennes man Bob ut och fiska tidigt nästa morgon? Funderade varför Bob inte pratade själv eftersom jag hörde honom i bakgrunden, när det slog mig att han har ju så dålig hörsel! Så hans fru fick agera fiskeförmedlare, och jag tackar förstås aldrig nej till en sån intressant inbjudan!

            Jag parkerade prydligt bilen utanför Fred Meyer’s storköp kl 7 nästa  där vi hade bestämt träff och ordnade med fiskekort till mig. Jag köpte ett 2-dagars fiskekort för Harding Lake.  Bilen lämnades på parkeringen, och jag hoppade in i Bobs GMC-pickup och körde österut ca 7 mil. Vi passerade samhället med det roliga namnet North Pole, och en riktigt gigantisk militär flygplats. Samtidigt berättade Bob om sina otroliga fiske-upplevelser, bland annat om hur man fångar kungslax, fiske efter hälleflundra, och fiske kombinerat med jakt efter vildren med båt i norra Alaska. Han berättade också om sina hemtrakter i ”the lower 48’s” och hur vissa älvar där har blivit förstörda pga vattenkrafts-utbyggnader, och sjöar som har blivit förstörda då vattnet genom det blivit alltför näringsfattigt - precis som Siljan tänkte jag. Här har man däremot till skillnad från i Sverige lyckats få sjöarna friska igen igenom att bygga anläggningar som producerar näring till sjöarna och fisket har tack vare det blivit bättre än någonsin!!!. I Kanada kände han till flera sjöar som varit bland världens bästa fiskevatten för regnbåge, där fiskevårdarna hittade på att plantera ut andra fiskarter - med resultat att regnbågen försvann - och de lyckades inte med att få tillbaks regnbågs-stammen igen. Dessutom har man i vissa fall planterat ut en del fiskarter som i efterhand har blivit skyddade av nån form av naturskyddsförening, så nu kostar det dyra pengar att skydda  fisken man planterat ut, och dyra utgifter med att plantera ut fisk för att rädda stammen, dessutom har det blivit sämre inäkter från fiske turismten. Det verkar tyvärr som om man börjar få samma problem här i Alaska också. Gamla stammar av fisk försvinner pga att man planterar ut nya. Hos Bob, som är en lugn och jordnära person, kan man tyda lite ilska och frustation över dessa mindre begåvade beslut som tas. Sen försöker man rätta till och det blir bara värre för varje gång.

            Längs vägen ut mot Harding Lake pekade Bob ut några bra platser för fiske efter kungslax vid Tanana River. Laxen är dessvärre inte vidare matvärdig när den har kommit så här långt in Alaska, efter att ha färdats från havet, upp i Yukon River, och vidare upp längs Tanana River. Jag funderade ändå på om jag ska bryta mot principen att bara fiska det jag äter - hade varit riktigt kul och känna på en riktigt stor lax på spöt - och de kanske ändå är goda att röka!  Så var vi framme och kör ut på sjön. -18 C gör ingenting när Bob har arken med sig. Alaska-arken skiljer sig litegrann från de svenska arkar vi är vana vid. Den fungerar bra som vindskydd, men har ingen isolering och inget golv (även om det finns modeller med löstagbara golv i). Under bilfärden ut på sjön (!) försökte jag navigera efter de GPS kordinater som Bob visste angav ett bra ställe, faktist den djupaste delen av sjön: ca 40 m.    Väl framme packade vi upp och gjorde ordning arken, och satte igång gasolvärmaren. Arken hade också en ganska smart lösning med en sittbänk inuti . På plats på bänken tog Bob fram en ”Fishfinder” och börja ställa i ordning den. Ja ja, tänkte jag, det borde jag väl ha förutsett med tanke jag har varit med om hittils... Men jag måste medge att det blev faktist lite mer intressant fiske med den där lådan. Om man fiskar  på 35 meters djup och den markerar att det är stor fisk på 15 m så var bara att snabbt  som ögat dra upp blänket till rätt djup. Blänket syntes tydligt också på displayen. Man får i alla fall se att det är fisk där, ifall dom inte hugger, jämnfört med om man ”kärnpimplar”.  Men det var inte lätt att få dom att hugga! Fisk fanns det där de syntes på displayen, men dom blev bara intresserade en kort stund och sen blev det svart i rutan.....

            Efter några timmars fiske så  lyckades jag i alla fall lura upp en fisk till 9 meters djup och tänkte att - nu måste man ju se den - och kikade ner i hålet  Jag måste ha sett väldigt rolig ut för Bob flinade när han såg mitt ansiktsyttryck. Det var bland det största  jag sett i öringväg. Svårt att uppskatta storlek på fisk i vatten, men om jag säger 8 kilo då har jag inte tagit i!  Herregud - jag tror jag drömde om den där fisken hela natten för jag vaknade med att jag ryckte med armen som ett mothugg!  Vi nötte på ganska duktigt hela dagen men det blev inget fisk i alla fall, så vi plockade ihop och hoppades på bättre fiske lycka nästa dag istället, och då skulle vi åka tidigare för det verkade som att fisken var mer aktiva tidigt på morgon.       Nästa dag  tog vi en annan plats på sjön där vi såg att det hade varit en ark förut. Vi kände väl oss lite lata och morgontrötta. Bob borrade upp nya hål (motorborr förstås) och jag plockade fram arken och packningen. Då berättade Bob att han brukade borra med 20 cm hål tidigare, men han fick på en så stor fisk här en gång att han inte fick upp  den genom hålet!!! Så nu kör han bara med 35-cm hål. Ja vad ska man tro om den här sjön?  Den största öringen han hade fått på den här sjön vägde 11 kilo, och den minsta 1 kilo.  Vi startade och nötte på med fisket, men inget hugg och inte ens något utslag på displayen under de första timmarna. En bil stannade till utanför och  knackade på. Det var 2 män i medelåldern som undrade hur det gick. Dom berättade att dom har nött på där hela vintern, till om med när det var -30, och inte ens sett röken av nån fisk, ”vi har provat allt  som går!” Jag började känna att det var lite lönlöst och nöta på efter den informationen - men vi har i alla fall fått se fisk, tänkte jag. Bob erkände att han brukar i alla fall få en i snitt.... ”vänta så ska jag visa vad jag kör med”, och så vevade han upp. Han hade en 15 cm lång vit jigg, och man kunde nästan se hur ögonen höll på att ramla ur sina hålor på karlarna som var på besök! ”Ja vi har inte ens varit i närheten av nåt sånt där” sade de. De åkte sedan direkt till närmaste fiskebutik och investerade.  

            Så småningom tog batteriet till fishfindern slut, och då började faktist jag känna mig lite uttråkad måste jag erkänna - det var ju en kul manick det där!  Jag började snart bli lite otålig och bytte fiskedrag var tionde minut. Sen tittade jag på en vit laxfluga som låg där i asken - den borde nog funka som pimpel också, eftersom den har ett blyhuvud som tyngd - Äsch ,jag provar, har inget att förlora. Jag lade ner den på bara 4.5 meters djup ungefär, eftersom det var det enda djup vi inte hade provar än, närmare iskanten, och så  fortsatte jag att nöta. Höll på ett bra tag. ”Det måste finnas en anledning till att dom som hade arken här tidigaer flyttade på sig” sa jag. Precis då högg det!! Förvånad gjorde jag ett rejält mothugg precis som i drömmen. Kändes faktist inte så tungt, så jag började veva upp lite och  kikade ner - vilken röding!!! Den absolut största jag har sett!  Precis då måste den ha märkt att han inte var herren på täppan här för den stack ner mot botten i en väldans fart. Jag trodde aldrig att spolen skulle stanna nån gång, spöet var böjt som ett U. Jag försökte dirigera linan hela tiden så att den inte låg nära iskanten. Jag började känna att nervositeten började ta över. Nej jag ska inte göra nåt förhastat, bara ta det lugnt. Jag visste att jag hade bra grejer, men det jag var nervös för var den vassa iskanten, den har jag tappat stor fisk på förr.....Oh nej!  -linan har fastnat i där ändå!  men som tur var lossnade den med lite försiktiga lirkanden. Rödingen börjar så småningom komma närmare och närmare efter ett par minuters kamp så såg jag att den började lägga sig på sidan. Men heregud vad det var svårt att få i huvudet i hålet! Jag fick släppa ner den ett par gånger eftersom den låg helt i fel vinkel, men till slut fick jag upp en liten del av huvudet och bara höll den där. Då simmade den så snällt upp själv. Herregud vad glad jag blev!  Vilken röding! 5 kilo och 74 cm lång. Bara de främre simfenorna var på 15 cm (den storleken, 15 cm, på röding har man ju tyvärr fått förut). Bob blev blev lika hjärtligt glad som jag över fångsten. Nu fick vi blodad tand och började nöta på.... Fisken hade jag lagt på skuggsidan utanför arken och började efter ett tag se att korparna började komma närmare och närmare arken. Bob förvann till bilen och kom tillbaka med en riktig Clintan-klassiker: en Magnum 44..... ”the raven are protected here in Alaska, but we must be allowed to protect our property” (fisken alltså). Ja vilken rolig människa. Det tog inte lång stund så var det några korpar som närmade sig och Bob ut och avlossade ett skrämskott. Jag tror att öronen skulle blåsa ut. Ingen mer korp i sikte efter den saluten  vill jag lova...Slut på fiskelyckan  den här ,men det blir fler turer till Harding Lake, det kan jag lova!  Svårfiskad sjö, men vilka fiskar!!  När det blir lite varmare kanske frugan har tålamod att fiska ett par timmar i när hon har sett det här monstret i alla fall.. Förhoppningsvis kan det bli fler roliga fiskeminnen då, får se om vi inte ska skaffa en Fishfinder eller en pistol vi också... Tillbaka till parkeringen till Fred Meyer´s  och  det var en  väldans trafikstokning där.  Men vad!!! Min bil stog  nästan mitt i genomfartsleden???. Parkeringlinjerna hade börjat tina fram så bilraderna hade ändrats  under dagen så nu stog bilen...Ja lite för mycket  ur linje om jag uttrycker det så. Med många arga och nyfikna blickar flyttar jag generad bilen och fort som attan därifrån. Väl hemma på parkeringen så upptäckte jag att nån skrivit (Learn to park) på bilens skitiga bakruta...  

Den vilda jakten i Alaska

Nu vill jag (Peter) berätta lite grann om min första jakt här i Alaska.

I slutet av oktober följde jag med några riktigt roliga profiler: Ben och Dean, till ett jaktområde närheten av White Mountains utanför Fairbanks. Vi skulle i första hand jaga ripor som finns i 5 olika arter här, men om det dök upp nån björn så hade Dean med sig sitt ”specialgevär”.  Dean's och Ben's personligheter är faktiskt väldigt lika John Wayne’s cowboy karaktärer (speciellt Ben som  faktiskt ser ut och talar som han). Med stort själförtroende och rå humor leker dom med ord och bollar smarta kommentarer med varann hela tiden när vi sitter i bilen på väg norrut mot "Whites". Sanslösa jakthistorier avlöser varandra en efter en, och jag lyssnar intresserat med stora öron. Dom här killarna har ju stora jakterfarenheter i det vilda Alaska, så man  försöker förstås snappa upp och lära sig lite! Alltifrån bobcat, lodjur, vilda getter, älg, kronhjortar, buffel, varg, och coyotes, till svartbjörn och grizzlies har dom fällt.  Hemma har dom flera väldigt imponerande trofeer hängande på väggarna eller liggandes på golven. Älg anses förstås ha det bästa köttet och är det populäraste villebrådet här precis som hemma. Carol och jag tycker att älgköttet smakar annorlunda här, inte riktigt lika gott som i Sverige - men vi har inte hjärta och säga det. Smaken på köttet har förmodligen med älgarnas föda att göra, här finns ju lite andra arter att tugga på. 

         Så vidare på färden, i sin stora pickup, med en fyrhjuling på flaket och en på släp, svänger Ben av från den stora vägen och vi slingrar oss in på mindre och mindre vägar, medan jag tittar oroligt på termometern som sjunker mer och mer. Nästan -17 C. Det kommer att vara lite kallt att jaga på morgon innan solen stiger upp. Det tog nog ganska precis en timme från Fairbanks, så var vi framme och började lasta av och ta på oss varmare kläder. Jag fich sitta bredvid Ben som faktiskt hade hytt på sin fyrhjuling - med värme i...!!!  Så började färden upp i bergen längs jaktstigarna som slingrade sig kors och tvärs på bergssidorna. Överallt fanns det stigar som man syntes när man kom högre upp i terängen. Det började bli lite mer snö, noterade jag, och hoppades att det inte skulle bli djupare - det blir ju lite jobbigt och plumsa och gå i då man jagar. Vi stannade till på en utkikspunkt efter en halvtimme på fyrhjuling, och passade på att ta oss lite kaffe. Helt otrolig  utsikt med solen som började komma upp från öster över Whites.  När det blir ett sånt häftigt ljusfenomen på himlen är det så otroligt vackert. Speciellt här uppe i bergen i gryningen. Nere i dalgången låg några guldgruvor, dessa finns överallt runt Fairbanks. Det ligger fortfarande kvar massor av guld i backarna sen guldrushen i slutet på 1800 talet - som faktist i västra Alaska startade efter att två norrmän och en svensk hittade guld i Nome!  Stora områden har sedan dess vänts upp och ned för att komma åt den ädla metallen. Ett hårt arbete pga  permafrosten. Tänk er att handgräva, sen elda eller brassa på med hett vatten, gräva lite till, osv. Permafrosten är många meter djup här, och samtidigt ska man förstås ha turen att gräva på rätt ställe.....  Det behövdes  oändligt mycket vatten för att sedan vaska fram metallen.  Som sagt, det finns mycket guld kvar i markerna, eftersom man inte alltid hade tillgång på vatten eller effektiv teknik för brytning. Bara ca 3% av guldletarna blev någorlunda förmögna, och det var istället de som öppnade nån form av affärsverksamhet som hade större framgångar....

       Ja - så blev det dags att åka vidare och efter ca 15 min började jag fundera när vi var framme så vi kan börja jaga?  Jag tänkte precis fråga Ben när det precis slog mig: Det här var ju jakten!!! Jag hade aldrig ens slagits av tanken -  svensk som man är - att sitta på fordon och jaga!  Halva jakten försvinner liksom då, och det är dessutom olagligt i  mitt hemland.  Ja det blev en upplevelse i sig.  Annorlunda i alla fall tänkte jag. Dean åkte först den här gången, efter ett tag så rundade vi en skarp kurva och han  stannade helt plötsligt, pekade lite längre fram på stigen och där satt en ripa och pickelurade. Ben valde hagelbössan, tog ett steg från fordonet, och så hade vi första steken i ryggsäcken - en Spruce grouse.  Då var jag tvungen och berätta att jag trodde vi skulle jaga på det traditionella viset och Ben och Dean bara gapskrattade: ”you have a lot to tell about the crazy americans when you come back to Sweden” sa Ben och skrattade nu ännu mera. Vi fortsatte med safarin och fick se lite älgar och nån flock fjällripor i fjärran. Plötsligt var det en hel flock med ripor som lyfte från ett träd och flög över stigen, och landade en bit bort. Ben gav mig hagelbössan och tog fram en en pistol (!!!) och sa ”let’s go kill some birds” och vi förökte smyga oss på dem. Tydligen var dom duktiga på att gömma sig, för vi hade nästan lyckats passera dom när vi plötsligt hörde dem flaxa iväg bakom ryggen: ”we´ll get them on the way home” sa Ben med sin John Wayne -dialekt. Och vi fick faktiskt en av dem på vägen hem. En dalripa  på toppen av en björk som Dean avrättade med en välriktad kula några meter från fyrhjulingen, det var i alla fall så det kändes - lite för enkelt. Sitta på en fyrhjuling och brumma på och nästan skjuta i farten känns inte riktigt som min grej. Men det var i alla fall en intressant upplevelse. Ett par veckor senare följde jag med på en annan jakt (pickup-jakt). Den är så bisarr så det tänker jag inte berätta om här, men jag tror att ni kan föreställa er i alla fall. Det blev en natur-upplevelse i härligt förvinter-väder  med underbar soluppgång, härliga vyer, lite djurmöten, och lite annorlunda jakt. Lärt mig nånting? –ja det ska i så fall vara att jag måste intala mig själv att sluta tro att man inte blir förvånad längre!