Bland björnarna i Yukon Flats

De tio dagarnas utbildning i säkerhet och provtagnings-teknik är över - nu bär det av till vildmarkerna vid Yukon River! Det hela började när Carol's chef kom in till hennes kontor och frågade om jag kunde vara intresserad av att jobba som fält-tekniker?  "Utbildningen startar i morgon kl 8, efter de 10 dagarna blir det 30 dagars fältarbete, 3 veckors betald ledighet, och sedan ytterligare 30 dagar ute i fält". Den person som egentligen skulle ha jobbet råkade ut för en trafikolycka kunde tyvärr inte vara med, men lyckligtvis är hon inte allvarligt skadad.
      Jag tittade på schemat och upptäckte att en det mesta av utbildningen handlade om säkerhet: hjärt- och lungräddning, vattensäkerhet, flygsäkerhet, och inte minst björnsäkerhet!  Vi skulle till ett av de björntätaste områdena i Alaska. Jag kände mig inte helt komfortabel med erbjudandet..... Start redan nästa morgon och sedan upptagen varje dag inklusive helger före avfärd, sedan 30 dagar ute i vildmarken, det innebar ju också att jag missade både Carols födelsedag och vårat storfrämmande från Sverige som vi sett fram emot hela vintern: Janne och Yasmine och deras tre döttrar.  Den natten sov jag dåligt med mardrömmar om björnar.... Nästa morgon besökte jag Brad på hans kontor, och försökte få en känsla för vad det var för typ av jobb jag skulle utföra. Min uppgift skulle vara att ha ansvar för provtagning i sjöar, fånga vatten insekter, kontrollera sjödjup, lägga in data, samt fånga smågnagare i fällor. Vi skulle vara 4 team där ute vid olika sjöar, med 3 personer i varje team: 1 akvatiskt ansvarig, 1 fågelansvarig, samt 1 växtansvarig. Vi skulle flygas ut i pontonplan och jobba på en plats i en vecka, sedan flyttas till nästa ställe, osv. Varje gång piloten kom för att flytta oss skulle vi få nya matleveranser, och kunna lämna de prover som tagits under veckan. Mitt svar till Brad var: "OK, vi säger så här, jag är med på utbildningen idag, men om du hittar någon annan som är mer kvalificerad så tycker jag att du ska ta den personen istället". Precis när jag sagt det så kände jag att jag nog skulle bli lite besviken om han hittade någon annan - tänk vilken unik möjlighet det här är: flyga runt till olika ställen i det vildaste Alaska, och uppleva den riktigt orörd natur. Det här är ju vad många drömmer om att få göra och jag får tom  betalt för det, riktigt bra betalt till och med. Hur många skulle tacka nej till ett sådant tillfälle? Paddla runt i en liten gummibåt i en sjö, loda djup, håva lite insekter, samt samla in lite vatten prover - det måste väl en murare klara av? Jag var lite nervös nästa morgon ifall Brad hade hittat någon annan. Det första han gjorde på morgonen var att titta på mig och säga "You are a lucky man if you can get out of this!" Yes, jag är på väg till Yukon Flats " tänkte jag!!
     Nu har de 10 dagarna gått och utbildningen är färdig. Jag känner att jag har noll koll på situationen, hur kommer detta att bli? Jag har sprungit mellan olika kurser varje dag, och knappt hunnit äta under dagarna. Det mesta har handlat om säkerhet och inte om de uppgifter vi ska utföra! Dessutom var jag tvungen att klara tester i flygsäkerhet och humanitär behandling av djur (med tanke på smågnagarna vi skulle fånga).  Till slut stod jag ändå vid ponton-flygplatsen i väntan på avresa. Känner mig ganska trygg med flygandet nu, det verkar som om min flygrädsla försvann under 24-timmars resan hit till Alaska förra året....  Det ponton-plan jag skulle flyga ut med nu  tog bara ca 750 kg i last, så mitt team flögs ut i 2 turer. May Li och Vijay, som har ansvar för fågelstudier, respektive växter, åkte med första turen, och jag fick vänta några timmar på min tur. Det var skönt att tillbringa de extra timmarna med Carol. Känns lite sorgligt att vi kommer att vara ifrån varandra i 30 dagar, jag saknar henne redan.  När det så var klart för avfärd  vinkade Carol och Brad av oss - nu väntar äventyret!!  "Det kommer att bli lite guppigt och dåligt sikt pga alla skogsbränder överallt runt Fairbanks" sade piloten. Det var verkligen otroligt mycket bränder överallt. Vi flög in i flera svarta brandmoln och det luktade rök i planet. Tänkte på vulkan-utbrottet på Island där de har flygförbud pga aska - det gäller nog inte här  i skogsbränderna.... Jag försökte ta några bilder, mend det blev mest grumligt av all rök...  jag skulle nog ha tagit med mig systemkameran istället, det kanske hade fungerat bättre.
      Landningen på vår första sjö gick bra. May Li och Vijay stod vid stranden och väntade på att hjälpa till att lasta ur planet. "Jag vågar inte taxa in längre mot land, " sade piloten " det är för grunt".  Planet stannade ca 30 meter från stranden, i ca 25 cm djupt vatten. När jag hoppade ner sjönk jag ändå ner till låret i dy - fy tusan vilken dypöl!  Jag tog ett steg, fastnade med benet, slet mig loss, nästa steg likadant, osv. i 30 meter innan jag nådde torra land, en kamp för varje steg. Vi var helt utmattade när vi fått upp allt på land.

     Vijay och May Li hade valt en ganska bra lägerplats, väldigt öppet och med bra sikt. Inte som jag hade föreställt mig med täta buskage där man kunde springa in i björnar  när som helst.... Det gog oss några timmar att få i ordning lägerplatsen. Vi hade elstängsel runt om, och en björnsäker tunna för mat  vid kökstältet en bit bort (som inte var inhägnat). Sovplatser och matplatser måste alltid vara separerade här ute i björnmarkerna. Vid halvsju-tiden på kvällen började det bli dags att gå och lägga sig, May Li börjar inventera fåglar klockan 3 på morgonen, och en av oss andra måste alltid följa med då och hålla utkik efter björnar, så det är lika bra att vi börjar samtidigt alla tre, det är ju ändå fullt dagsljus dygnet runt nu.
      Jag lyckades nog inte somna förrän klockan 22, utan låg och lyssnade på alla ljud. Lite nervöst att ligga i ett tält i ett björnrikt område.  Plötsligt hörjde jag något som tassade utanför lägerplatsen!  - ritsch och skrammel!! Jag tittade ut genom sidofönstret i tältet - en svartbjörn hade tagit sig in i kökstältet!  Jag skrek till Vijay - "Vakna, vi har en björn i kökstältet"  Vi kände oss ganska säkra bakom elstängslet.... Björnen rev och slet i allting, och vi skrek och hojtade för att försöka skrämma bort den, vilket är steg 1 när man har en björn i lägret.... Plötsligt slutaden den riva omkring, och tittade bara på oss med nyfiken blick och upplyfta öron. Sedan fick fnatt och fortsatte förstörelsen, såg ut att har riktigt roligt. " Vi måste nog gå till steg 2: "bean-bags",  sa jag, "innan han förstör gasspisen också".  Det var svårt att få till någon bra träff eftersom han var inne i kökstältet. Till slut såg jag en liten bakdel sticka ut och tog chansen och sköt.  Det tog lågt, men fungerade i alla fall, och björnen lunkade lite motvilligt in i skogen. Bean bags är små påsar med gummikulor i, som man skjuter med hagelgevär. Björnen får då en snärt, och ska bli skrämd och lära sig att människor är otrevliga och bör undvikas.
      Vi gick tillsammans fram till kökstältet alla tre, med bössan i handen. Det kändes nästan som om vi hade hamnat i någon slags krigs-zon. Köksspisen hade dock klarat sig, bordet likaså, och tältet lagade vi med lite silvertape. Så tillbaks till kojs. Det var lite svårt att somna om efter den upplevelsen. Det dröjde bara någon timme så kom nästa björn.... Jag hörde ett tyst tassande utanför tältplatsen, öppnade tältduken och såg en svartbjörn som smög sig mot Vjays tält. Jag försökte viska tyst "Vijay, we've got a bear here".  Inget svar. Sedan såg jag hur det rörde sig i elstängslet, björnen grymtade till och backade några meter så den hade bakdelen mot mig. När jag stack ut huvudet upptäckte den mig "Vi har en björn här" skrek jag på svenska. "What did you just say" fick jag till svar från Vijay. Björnen lutade huvudet på sned med öronen rakt upp, och undrade nog var det här var för några typer, den hade förmodligen aldrig sett en människa förut. "Get up on your feet, we've got a bear here, 4 yards from me" ropade jag. Björnen var alltså knappt  4 meter ifrån mig!  Vi hade kommit överens om tidigare att jag skulle ladda med riktiga skott och Vijay med skrämskott. Den här björnen visade inga aggressioner utan var mer nyfiken. Likaså björnen i tältet som såg ut som den lekte. När Vijay stack ut huvudet igenom tältdörren blev det för mycket för björnen som stack iväg som en projektil till skogen. Ja, inte blev det mycket sömn den natten.
     På morgonen packade vi för avfärd. Den första sjön vi skulle jobba med låg 8-900 m ifrån lägret. Det blev ingen lätt vandring igenom den snåriga skogen. Det lättaste var att följa björnstigarna, men det kändes väldigt kusligt. Vi skrek "Hey Bear" lite titt som tätt för att vi inte skulle överraska någon. Det gick bra i alla fall, vi mötte ingen björn. Men fy vilken tung packning, med all utrustning jag behövde för att göra mitt jobb så var den största ryggsäcken rågad med grejer. Vijay och May Li behövde bara lätt packning. Det första jobbet var att lägga ut råttfällor.
     Nästa natt blev lik den första. Det kom två björnar som vi smaka lite bean bags. Då började vi inse att vi nog inte skulle få så mycket ammunition kvar om vi skulle vara där i en vecka med björnar strömmande in hela tiden. Det blev lite sömn under de nätterna, björnar på besök, stekhett i tältet, men iskallt på morgonen - vilket är speciellt otrevligt när man ska börja jobba klockan 03 och det bara är ett par grader varmt. Stoppa fötterna i kalla vadarbyxor på morgonen är inte alls en skön upplevelse - om det här vädret fortsätter får jag nog problem.... Jag började nästan att ångra mig: ben som värker efter vandringar och fältarbete, slit med tung packning, lite sömn, björnbesök, och dessutom frysa?
      Någon dag senare fick vi se en svartbjörn som höll sig på betryggande avstånd. Jag kände genast igen den nyfikna krabaten från den första natten, men nu tyckte han tydligen att det var bästa att hålla sig undan. Gnagarfällorna för levande fångst av möss, sorkar, och lämlar hade han dock ätit ur allihop, och några var spårlöst borta - sitter nog fast på björnens tunga tänkte jag....  De gnagare vi lyckades fånga i de vanliga råtfällorna skulle tas ur, mätas och vägas innan vi stoppade ner dem i en burk med alkohol. Rätt så otrevligt jobb med tanke på de första dagarnas varma väder.....  Jag hann i alla fall med allt jag skulle göra vid den första sjön, med fällor, vatten prover, mm, mm. Skönt att det gick bra. Nästa sjö ligger precis vid tältplatsen så det blir lite lättare den gången. Vi var ändå tvungna att gå långt för att vittja fällorna, men då behövde vi som tur var inte så mycket packning. Vid slutet av veckan började det spricka upp i molntäcket igen, solen började värma, och myggen vaknade förstås också till liv. Det kändes ändå lite lättare med bättre väder. Precis när jag skulle gå och lägga mig den kvällen fick jag se sju vargar på 200 m avstånd! De sprang västerut längs stranden, coh vände sedan söderut, ner mot Fairbanks långt borta. Vad synd att jag inte fick med den andra kameran! Jag har missat många fina bilder. May Li har i alla fall med sin systemkamera, och har lovat at skcika mig några bilder senare. Ironiskt nog har vi inte lyckats få någon bild på björn ännu - det är ju inte direkt läge att ta en bild när man har dem på några meters avstånd.
        Förutom björn och varg har vi också sett Great Grey owl (Slaguggla), Short Eared owl (Jorduggla), och Northern harrier, (Blå kärrhök), samt tranor och en massa änder och gäss. Vi har skrämt iväg 15 björnar nu, och det har bara gått 6 dagar ännu. Det är mycket kvar att uppleva! Jag börjar känna mig ganska trygg nu då jag har börjat lära mig lite om hur björnarna beter sig, men kommer de in i lägret så är det bean bags som gäller. Vi måste lära dem att de vi människor inte är något man vill ha nära kontakt med. Tycker nog att vi har lyckats bra med det, för de tre sista dagarna har de hållit sig på behörigt avstånd. I morgon ska vi bli hämtade med ponton-plan och åka till nästa lägerplats, så det lär väl bli samma lärdomsvisa för björnarna där.... De andra temen har visst haft problem med ilskna älgar som har jagat ut dem i sjön, och till och med jagat en av fält-teknikerna i gummibåten!. Tur att vi bara har stött på björnar hos oss!!