Det vilda fisket i Alaska

Ja, så ringde telefon på en måndag kväll och jag (Peter) svarade. Det var Carin, en ny bekantskap som vi har börjat lära känna. Hon undrade om jag ville följa med hennes man Bob ut och fiska tidigt nästa morgon? Funderade varför Bob inte pratade själv eftersom jag hörde honom i bakgrunden, när det slog mig att han har ju så dålig hörsel! Så hans fru fick agera fiskeförmedlare, och jag tackar förstås aldrig nej till en sån intressant inbjudan!

            Jag parkerade prydligt bilen utanför Fred Meyer’s storköp kl 7 nästa  där vi hade bestämt träff och ordnade med fiskekort till mig. Jag köpte ett 2-dagars fiskekort för Harding Lake.  Bilen lämnades på parkeringen, och jag hoppade in i Bobs GMC-pickup och körde österut ca 7 mil. Vi passerade samhället med det roliga namnet North Pole, och en riktigt gigantisk militär flygplats. Samtidigt berättade Bob om sina otroliga fiske-upplevelser, bland annat om hur man fångar kungslax, fiske efter hälleflundra, och fiske kombinerat med jakt efter vildren med båt i norra Alaska. Han berättade också om sina hemtrakter i ”the lower 48’s” och hur vissa älvar där har blivit förstörda pga vattenkrafts-utbyggnader, och sjöar som har blivit förstörda då vattnet genom det blivit alltför näringsfattigt - precis som Siljan tänkte jag. Här har man däremot till skillnad från i Sverige lyckats få sjöarna friska igen igenom att bygga anläggningar som producerar näring till sjöarna och fisket har tack vare det blivit bättre än någonsin!!!. I Kanada kände han till flera sjöar som varit bland världens bästa fiskevatten för regnbåge, där fiskevårdarna hittade på att plantera ut andra fiskarter - med resultat att regnbågen försvann - och de lyckades inte med att få tillbaks regnbågs-stammen igen. Dessutom har man i vissa fall planterat ut en del fiskarter som i efterhand har blivit skyddade av nån form av naturskyddsförening, så nu kostar det dyra pengar att skydda  fisken man planterat ut, och dyra utgifter med att plantera ut fisk för att rädda stammen, dessutom har det blivit sämre inäkter från fiske turismten. Det verkar tyvärr som om man börjar få samma problem här i Alaska också. Gamla stammar av fisk försvinner pga att man planterar ut nya. Hos Bob, som är en lugn och jordnära person, kan man tyda lite ilska och frustation över dessa mindre begåvade beslut som tas. Sen försöker man rätta till och det blir bara värre för varje gång.

            Längs vägen ut mot Harding Lake pekade Bob ut några bra platser för fiske efter kungslax vid Tanana River. Laxen är dessvärre inte vidare matvärdig när den har kommit så här långt in Alaska, efter att ha färdats från havet, upp i Yukon River, och vidare upp längs Tanana River. Jag funderade ändå på om jag ska bryta mot principen att bara fiska det jag äter - hade varit riktigt kul och känna på en riktigt stor lax på spöt - och de kanske ändå är goda att röka!  Så var vi framme och kör ut på sjön. -18 C gör ingenting när Bob har arken med sig. Alaska-arken skiljer sig litegrann från de svenska arkar vi är vana vid. Den fungerar bra som vindskydd, men har ingen isolering och inget golv (även om det finns modeller med löstagbara golv i). Under bilfärden ut på sjön (!) försökte jag navigera efter de GPS kordinater som Bob visste angav ett bra ställe, faktist den djupaste delen av sjön: ca 40 m.    Väl framme packade vi upp och gjorde ordning arken, och satte igång gasolvärmaren. Arken hade också en ganska smart lösning med en sittbänk inuti . På plats på bänken tog Bob fram en ”Fishfinder” och börja ställa i ordning den. Ja ja, tänkte jag, det borde jag väl ha förutsett med tanke jag har varit med om hittils... Men jag måste medge att det blev faktist lite mer intressant fiske med den där lådan. Om man fiskar  på 35 meters djup och den markerar att det är stor fisk på 15 m så var bara att snabbt  som ögat dra upp blänket till rätt djup. Blänket syntes tydligt också på displayen. Man får i alla fall se att det är fisk där, ifall dom inte hugger, jämnfört med om man ”kärnpimplar”.  Men det var inte lätt att få dom att hugga! Fisk fanns det där de syntes på displayen, men dom blev bara intresserade en kort stund och sen blev det svart i rutan.....

            Efter några timmars fiske så  lyckades jag i alla fall lura upp en fisk till 9 meters djup och tänkte att - nu måste man ju se den - och kikade ner i hålet  Jag måste ha sett väldigt rolig ut för Bob flinade när han såg mitt ansiktsyttryck. Det var bland det största  jag sett i öringväg. Svårt att uppskatta storlek på fisk i vatten, men om jag säger 8 kilo då har jag inte tagit i!  Herregud - jag tror jag drömde om den där fisken hela natten för jag vaknade med att jag ryckte med armen som ett mothugg!  Vi nötte på ganska duktigt hela dagen men det blev inget fisk i alla fall, så vi plockade ihop och hoppades på bättre fiske lycka nästa dag istället, och då skulle vi åka tidigare för det verkade som att fisken var mer aktiva tidigt på morgon.       Nästa dag  tog vi en annan plats på sjön där vi såg att det hade varit en ark förut. Vi kände väl oss lite lata och morgontrötta. Bob borrade upp nya hål (motorborr förstås) och jag plockade fram arken och packningen. Då berättade Bob att han brukade borra med 20 cm hål tidigare, men han fick på en så stor fisk här en gång att han inte fick upp  den genom hålet!!! Så nu kör han bara med 35-cm hål. Ja vad ska man tro om den här sjön?  Den största öringen han hade fått på den här sjön vägde 11 kilo, och den minsta 1 kilo.  Vi startade och nötte på med fisket, men inget hugg och inte ens något utslag på displayen under de första timmarna. En bil stannade till utanför och  knackade på. Det var 2 män i medelåldern som undrade hur det gick. Dom berättade att dom har nött på där hela vintern, till om med när det var -30, och inte ens sett röken av nån fisk, ”vi har provat allt  som går!” Jag började känna att det var lite lönlöst och nöta på efter den informationen - men vi har i alla fall fått se fisk, tänkte jag. Bob erkände att han brukar i alla fall få en i snitt.... ”vänta så ska jag visa vad jag kör med”, och så vevade han upp. Han hade en 15 cm lång vit jigg, och man kunde nästan se hur ögonen höll på att ramla ur sina hålor på karlarna som var på besök! ”Ja vi har inte ens varit i närheten av nåt sånt där” sade de. De åkte sedan direkt till närmaste fiskebutik och investerade.  

            Så småningom tog batteriet till fishfindern slut, och då började faktist jag känna mig lite uttråkad måste jag erkänna - det var ju en kul manick det där!  Jag började snart bli lite otålig och bytte fiskedrag var tionde minut. Sen tittade jag på en vit laxfluga som låg där i asken - den borde nog funka som pimpel också, eftersom den har ett blyhuvud som tyngd - Äsch ,jag provar, har inget att förlora. Jag lade ner den på bara 4.5 meters djup ungefär, eftersom det var det enda djup vi inte hade provar än, närmare iskanten, och så  fortsatte jag att nöta. Höll på ett bra tag. ”Det måste finnas en anledning till att dom som hade arken här tidigaer flyttade på sig” sa jag. Precis då högg det!! Förvånad gjorde jag ett rejält mothugg precis som i drömmen. Kändes faktist inte så tungt, så jag började veva upp lite och  kikade ner - vilken röding!!! Den absolut största jag har sett!  Precis då måste den ha märkt att han inte var herren på täppan här för den stack ner mot botten i en väldans fart. Jag trodde aldrig att spolen skulle stanna nån gång, spöet var böjt som ett U. Jag försökte dirigera linan hela tiden så att den inte låg nära iskanten. Jag började känna att nervositeten började ta över. Nej jag ska inte göra nåt förhastat, bara ta det lugnt. Jag visste att jag hade bra grejer, men det jag var nervös för var den vassa iskanten, den har jag tappat stor fisk på förr.....Oh nej!  -linan har fastnat i där ändå!  men som tur var lossnade den med lite försiktiga lirkanden. Rödingen börjar så småningom komma närmare och närmare efter ett par minuters kamp så såg jag att den började lägga sig på sidan. Men heregud vad det var svårt att få i huvudet i hålet! Jag fick släppa ner den ett par gånger eftersom den låg helt i fel vinkel, men till slut fick jag upp en liten del av huvudet och bara höll den där. Då simmade den så snällt upp själv. Herregud vad glad jag blev!  Vilken röding! 5 kilo och 74 cm lång. Bara de främre simfenorna var på 15 cm (den storleken, 15 cm, på röding har man ju tyvärr fått förut). Bob blev blev lika hjärtligt glad som jag över fångsten. Nu fick vi blodad tand och började nöta på.... Fisken hade jag lagt på skuggsidan utanför arken och började efter ett tag se att korparna började komma närmare och närmare arken. Bob förvann till bilen och kom tillbaka med en riktig Clintan-klassiker: en Magnum 44..... ”the raven are protected here in Alaska, but we must be allowed to protect our property” (fisken alltså). Ja vilken rolig människa. Det tog inte lång stund så var det några korpar som närmade sig och Bob ut och avlossade ett skrämskott. Jag tror att öronen skulle blåsa ut. Ingen mer korp i sikte efter den saluten  vill jag lova...Slut på fiskelyckan  den här ,men det blir fler turer till Harding Lake, det kan jag lova!  Svårfiskad sjö, men vilka fiskar!!  När det blir lite varmare kanske frugan har tålamod att fiska ett par timmar i när hon har sett det här monstret i alla fall.. Förhoppningsvis kan det bli fler roliga fiskeminnen då, får se om vi inte ska skaffa en Fishfinder eller en pistol vi också... Tillbaka till parkeringen till Fred Meyer´s  och  det var en  väldans trafikstokning där.  Men vad!!! Min bil stog  nästan mitt i genomfartsleden???. Parkeringlinjerna hade börjat tina fram så bilraderna hade ändrats  under dagen så nu stog bilen...Ja lite för mycket  ur linje om jag uttrycker det så. Med många arga och nyfikna blickar flyttar jag generad bilen och fort som attan därifrån. Väl hemma på parkeringen så upptäckte jag att nån skrivit (Learn to park) på bilens skitiga bakruta...