Nu vill jag (Peter) berätta lite grann om min första jakt här i Alaska.
I slutet av oktober följde jag med några riktigt roliga profiler: Ben och Dean, till ett jaktområde närheten av White Mountains utanför Fairbanks. Vi skulle i första hand jaga ripor som finns i 5 olika arter här, men om det dök upp nån björn så hade Dean med sig sitt ”specialgevär”. Dean's och Ben's personligheter är faktiskt väldigt lika John Wayne’s cowboy karaktärer (speciellt Ben som faktiskt ser ut och talar som han). Med stort själförtroende och rå humor leker dom med ord och bollar smarta kommentarer med varann hela tiden när vi sitter i bilen på väg norrut mot "Whites". Sanslösa jakthistorier avlöser varandra en efter en, och jag lyssnar intresserat med stora öron. Dom här killarna har ju stora jakterfarenheter i det vilda Alaska, så man försöker förstås snappa upp och lära sig lite! Alltifrån bobcat, lodjur, vilda getter, älg, kronhjortar, buffel, varg, och coyotes, till svartbjörn och grizzlies har dom fällt. Hemma har dom flera väldigt imponerande trofeer hängande på väggarna eller liggandes på golven. Älg anses förstås ha det bästa köttet och är det populäraste villebrådet här precis som hemma. Carol och jag tycker att älgköttet smakar annorlunda här, inte riktigt lika gott som i Sverige - men vi har inte hjärta och säga det. Smaken på köttet har förmodligen med älgarnas föda att göra, här finns ju lite andra arter att tugga på.
Så vidare på färden, i sin stora pickup, med en fyrhjuling på flaket och en på släp, svänger Ben av från den stora vägen och vi slingrar oss in på mindre och mindre vägar, medan jag tittar oroligt på termometern som sjunker mer och mer. Nästan -17 C. Det kommer att vara lite kallt att jaga på morgon innan solen stiger upp. Det tog nog ganska precis en timme från Fairbanks, så var vi framme och började lasta av och ta på oss varmare kläder. Jag fich sitta bredvid Ben som faktiskt hade hytt på sin fyrhjuling - med värme i...!!! Så började färden upp i bergen längs jaktstigarna som slingrade sig kors och tvärs på bergssidorna. Överallt fanns det stigar som man syntes när man kom högre upp i terängen. Det började bli lite mer snö, noterade jag, och hoppades att det inte skulle bli djupare - det blir ju lite jobbigt och plumsa och gå i då man jagar. Vi stannade till på en utkikspunkt efter en halvtimme på fyrhjuling, och passade på att ta oss lite kaffe. Helt otrolig utsikt med solen som började komma upp från öster över Whites. När det blir ett sånt häftigt ljusfenomen på himlen är det så otroligt vackert. Speciellt här uppe i bergen i gryningen. Nere i dalgången låg några guldgruvor, dessa finns överallt runt Fairbanks. Det ligger fortfarande kvar massor av guld i backarna sen guldrushen i slutet på 1800 talet - som faktist i västra Alaska startade efter att två norrmän och en svensk hittade guld i Nome! Stora områden har sedan dess vänts upp och ned för att komma åt den ädla metallen. Ett hårt arbete pga permafrosten. Tänk er att handgräva, sen elda eller brassa på med hett vatten, gräva lite till, osv. Permafrosten är många meter djup här, och samtidigt ska man förstås ha turen att gräva på rätt ställe..... Det behövdes oändligt mycket vatten för att sedan vaska fram metallen. Som sagt, det finns mycket guld kvar i markerna, eftersom man inte alltid hade tillgång på vatten eller effektiv teknik för brytning. Bara ca 3% av guldletarna blev någorlunda förmögna, och det var istället de som öppnade nån form av affärsverksamhet som hade större framgångar....
Ja - så blev det dags att åka vidare och efter ca 15 min började jag fundera när vi var framme så vi kan börja jaga? Jag tänkte precis fråga Ben när det precis slog mig: Det här var ju jakten!!! Jag hade aldrig ens slagits av tanken - svensk som man är - att sitta på fordon och jaga! Halva jakten försvinner liksom då, och det är dessutom olagligt i mitt hemland. Ja det blev en upplevelse i sig. Annorlunda i alla fall tänkte jag. Dean åkte först den här gången, efter ett tag så rundade vi en skarp kurva och han stannade helt plötsligt, pekade lite längre fram på stigen och där satt en ripa och pickelurade. Ben valde hagelbössan, tog ett steg från fordonet, och så hade vi första steken i ryggsäcken - en Spruce grouse. Då var jag tvungen och berätta att jag trodde vi skulle jaga på det traditionella viset och Ben och Dean bara gapskrattade: ”you have a lot to tell about the crazy americans when you come back to Sweden” sa Ben och skrattade nu ännu mera. Vi fortsatte med safarin och fick se lite älgar och nån flock fjällripor i fjärran. Plötsligt var det en hel flock med ripor som lyfte från ett träd och flög över stigen, och landade en bit bort. Ben gav mig hagelbössan och tog fram en en pistol (!!!) och sa ”let’s go kill some birds” och vi förökte smyga oss på dem. Tydligen var dom duktiga på att gömma sig, för vi hade nästan lyckats passera dom när vi plötsligt hörde dem flaxa iväg bakom ryggen: ”we´ll get them on the way home” sa Ben med sin John Wayne -dialekt. Och vi fick faktiskt en av dem på vägen hem. En dalripa på toppen av en björk som Dean avrättade med en välriktad kula några meter från fyrhjulingen, det var i alla fall så det kändes - lite för enkelt. Sitta på en fyrhjuling och brumma på och nästan skjuta i farten känns inte riktigt som min grej. Men det var i alla fall en intressant upplevelse. Ett par veckor senare följde jag med på en annan jakt (pickup-jakt). Den är så bisarr så det tänker jag inte berätta om här, men jag tror att ni kan föreställa er i alla fall. Det blev en natur-upplevelse i härligt förvinter-väder med underbar soluppgång, härliga vyer, lite djurmöten, och lite annorlunda jakt. Lärt mig nånting? –ja det ska i så fall vara att jag måste intala mig själv att sluta tro att man inte blir förvånad längre!
No comments:
Post a Comment